Livet

Det fanns dagar då jag gett upp hoppet om en vardag.
Då jag inbillade mig att varje dag skulle förbli en kamp,
så länge jag höll fast vid att leva med sambon.
Det kändes som priset vi båda fick betala.
För obetalda skulder som skapats långt före vår tid.

Sambon talade ofta om att han längtade efter just en vardag igen.
En vardag då allt slutade kretsa kring friskt och sjukt.
Då vi kunde njuta av vin, vänner och världen i största allmänhet,
precis som vilket annat par i världen.

Jag minns inte om jag sa något till honom då.
Men jag trodde att hans dröm var en utopi.
Jag trodde att jag alltid skulle tvingas betrakta livet genom en grumlig lins,
skapad av minnen från det plågsamma som hänt.

Det gick ändå förhållandevis snabbt.
Hela förra hösten bestod av mycket arbete.
Mycket uppgifter från terapeuten,
som vi ägnade kvällarna åt att lösa.
Mycket tankar, funderingar och analyser,
som jag försökte omvandla till insikter här på bloggen.
Det var jobbigt,
tröttsamt,
krävande.
Men det var enormt viktigt.

För just detta maratonlopp,
har lett oss fram till,
just det,
vår vardag.

Jag är så tacksam för varje dag jag vaknar upp och inser att mina första tankar kretsar kring om blöjorna är slut.
Eller huruvida jag ska slänga in en maskin tvätt idag eller vänta tills helgen?
Eller inte minst, när nästa tid är schemalagd på BVC?

Vardagen.

Jag skulle inte vilja byta ut den för allt i världen.
För jag vet vad en verklighet helt utan vardag kan innebära.

Så nästa gång jag hör en lillgammal tonåring stå och muttra någonstans på stan om att denne minsann aldrig vill ha vare sig villa, volvo eller vovve,
så kommer jag att le inombords.
Det är så sjukt underskattat med vardag.
Men i vanlig ordning,
så krävs det något alldeles särskilt för att uppskatta det där lilla.
Det där lilla som faktiskt,
på det stora hela,
gör självaste livet värt att leva.