Lova att inte glömma bort dig själv...

Jag blir alltid varm av att läsa kommentarerna här på sidan.
Att andra människor tar sig tid att kommentera mina tankar gör att jag känner att det jag gör är betydelsefullt.
Att mina erfarenheter är värdefulla, och kanske inte längre bara för mig själv.
Alla kommentarer är viktiga, från nya besökare såväl som från välkända.
Så återigen tack för att ni finns.

Jag läste några rader nyss som berörde mig starkt.
Det handlar om att vilja finnas där för den man älskar,
att våga stanna kvar och att ge personen en chans.
Jag kände igen mig så mycket.
När jag väl vågade stå för mitt beslut att stanna,
kände jag mig oövervinnelig.
Jag visste att vår kärlek kunde bli äkta.
Till slut.

Jag har aldrig provat någon annan väg att gå,
så jag kan bara spekulera i hur livet hade tett sig om jag inte punkterat de lögner som fullkomligt tagit över vårt liv.
Om jag inte grävt sönder de sanningar som serverades,
om jag inte trampat vatten efter logik i ett hav av känslokaos.
Ord efter ord som rycktes ur sitt sammanhang, för att pusslas ihop och få mening i ett annat.
Jag vände och vred på det jag fick höra,
jag kände när kanterna inte passade.
Jag hörde hur de skavde mot varandra.
Ändå stod jag in i det längsta vid hans sida,
såg honom i ögonen och sa;
"Jag tror på dig. Jag tror du berättat sanningen."

Det hade han inte gjort.
Och jag vaknade plötsligt en dag med hetsjakten i magen.
Visste vad jag behövde göra.
Ljög och manipulerade,
tills sanningen slutligen fick mig på knockout.
Han sprang inte längre.
Och jag följde inte efter.
Då kunde jag andas ut.
Jakten var över.

Inte jakten på den absoluta sanningen,
såtillvida att alla detaljer vänts ut och in på.
Vilket de förvisso gjort också,
men det är en helt annan historia.
Utan helt enkelt på vetskapen om att min känsla var värd att litas på.
Min intuition.
Om vad som var lögn och vad som var sanning.

För mig var det viktigt att slå i botten.
Att verkligen kraschlanda,
även om det gjorde sanslöst ont.
Att bli uppfångad i ett nät av lögner några meter ovan mark,
av en sambo som försökt skydda sig själv såväl som mig hade inte kunnat hjälpa mig i längden.
Jag behövde få bekräftat det jag anade, men inte ville tro på.
För om jag inte fick svar på hur rätt jag faktiskt hade,
så skulle jag hellre aldrig se poängen i att våga lyssna inåt.

Att finnas där vid någons sida kan vara viktigt,
men är inte primärt.
Att finnas där för sig själv är däremot livsviktigt.
Det är så berusande att få känna sig behövd, värdefull, stark och viktig.
Att få vara den klippa som missbrukaren kan luta sig emot,
i med- och motgång.
Att efter månader eller år av känslomässigt förtryck,
få bli den starka.
Den som bär den älskade framåt,
då vederbörande inte har kraften att gå själv.

Det är då vi måste minnas att vår styrka kan vara en illusion.
Att den kraft vi vill dela med oss av,
kan vara ett undermedvetet sätt att uppnå vår egen drog.
Bekräftelsen.
Beviset på att vi är värdefulla.
Att vi är viktiga.
Att vi är oumbärliga.

Vi är alldeles säkert allt det ovanstående.
Värdefulla.
Viktiga.
Oumbärliga.
Men inte för någon annan.
Inte på grund av någon annan.
Utan för oss själva.
För vårt eget välbefinnandes skull.

Jag minns att jag läste några rader på Dysberoendeklinikens hemsida,
som jag bar med mig under den svåraste tiden.
Ungefär;
"De bästa resultaten får de par som fokuserar på sitt individuella tillfrisknande först."

Det var då jag började tänka på våra tillfrisknanden som två parallella vägar,
istället för en sammanflätad.
Som två igenväxta sådana,
där vi var och en var tvingade att möjliggöra vår egen framkomlighet.
Jag kan ibland få stanna upp och vänta,
om sambons arbete tar lite mer tid.
Han kan vänta in mig,
när han befinner sig några steg framför mig.
Vi vet båda att vi ansvarar för vår egen del,
men målet är likväl gemensamt.
Ett lyckligt vi.

Jag finns där genom att säga Jag tror på dig.
Inte Jag bär dig.
För jag vill inte heller bli buren.
Inte längre.
Inte nu när offerkoftan är bränd.
Nu står jag på egna ben.
Men när jag väljer att gå framåt,
så går jag gärna hand i hand med sambon.