Om du liksom många andra,
bor alltför långt ifrån Dysberoendekliniken,
och dessutom saknar ett s-anon i närheten,
så kanske detta kan vara något för dig?
www.malmo.se/Medborgare/Social---familjefragor/Personligt-stod/Kompetenscenter-prostitution.html
När min värld rasade samman i maj förra året tipsades jag om samma kurs
av en vänlig kurator.
Jag famlade minst sagt i ett becksvart rum,
efter någonting konkret att hålla mig i.
Någon eller något som kunde rädda mig.
Efter en utväg.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag letade efter.
Bara att jag behövde hjälp att ta mig igenom mardrömmen.
Första veckan jag deltog lyssnade jag till de andras historier.
Tack gode gud att det bara rör sig om en kvinna för min sambos del...minns jag att jag tänkte då.
Jag hade fel.
Så väldigt fel.
Under de fem veckor kursen pågick,
ramlade min värld samman bit för bit.
En kvinna blev två.
Tre.
Fyra.
Osv...
De handfasta råd som gavs under mötena hade jag inte riktigt nytta av just då.
Ta hand om dig själv.
Prioritera dina egna känslor.
För att nämna några.
Jag befann mig i mitt livs värsta kris,
och jag kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att överleva just då.
Men tisdagskvällarna blev ändå en hållpunkt i veckan.
När allt kändes som värst,
räknade jag ner dagarna..timmarna...minuterna tills tisdagens träff.
Inte för att det skulle förändra något,
men för att jag inte behövde vara ensam i det jag gick igenom längre.
För att det faktiskt fanns någon eller några som faktiskt förstod.
Så även om det känns jobbigt att ta sig dit.
Pinsamt.
Obekvämt.
Förnedrande.
(var några av de känslor som fanns hos mig...)
Om du känner att du vill,
så bara gör.
Strunta i att tänka så himla mycket, bara gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar