Upprättelse

Det går i perioder.
Fast det inser jag inte förräns jag tagit mig ur en period.
Det är då jag minns hur det faktiskt ska kännas när det är bra.
Väl inuti en period inbillar jag mig att det är såhär det kommer att vara alltid.
Att det är priset jag betalar för att ha förlåtit det som hänt.

Jag talar om upprättelsen.
Den definitiva upprättelsen.
I vilken jag berättar för dem att det aldrig betydde något.
Att jag är den enda som älskats på riktigt.
Som älskats med på riktigt.
Upprättelsen.
Att jag vet.
Att det inte längre är deras lilla smutsiga hemlighet.

Jag är inte i någon period just nu.
Just därför kan jag också skriva om det.
Annars hade det känts för jobbigt.
Med med distans blir det lättare att reflektera över.

Det är vissa av kvinnorna som figuerar oftare än andra i mina upprättelsetankar.
Särskilt en.
Eller kanske möjligen två.
Den första och den sista.
Jag kan fastna i tankar på hur ett telefonsamtal skulle kunna te sig.
Hur jag avslöjar för den första att jag vet allt.
Att jag vet att hon är gift och har barn.
Att hon bara var en i mängden.
Att han utnyttjade henne för sitt eget sjuka egos skull.
Inte för att hon var speciell.
Utan för att hon var tillgänglig.

Den sista vill jag bara triumfera över.
Hon vet att jag vet.
Men jag vill berätta igen.
Hur betydelselöst det var.
Hur meningslös hon var.
Hur allt han sagt, skrivit eller gjort var brickor i ett spel för att få tillgång till en drog hon för tillfället var i besittning av.
Hur ingenting handlade om henne.
Och allting om honom.

Jag vet, och det är huvudsaken.

Min sköld.
Mitt mantra.
Varje gång de svåra tankarna dyker upp,
och börjar cirkulera i huvudet så plockar jag fram mitt ess.
Att jag vet, och att det faktiskt är det som är huvudsaken.
Jag vet att han älskar mig.
Att det är jag som betyder något för honom.
Och ingenting av det han delat med någon annan.
Jag vet.
Han vet.
Och ingenting annat spelar någon roll.

Ändå.
De återkommer.
Jag håller upp min sköld,
och de studsar till marken.
Om och om igen.
Tröttsamt.
Men nödvändigt.

Jag tror att striderna kommer att bli färre.
Att mitt envisa försvar kommer att leda till permanent fred.
Kanske inte riktigt än.
Men snart.
Längtar.