När jag blev Bengt Magnusson för en kväll...

Idag har jag upptäckt att jag oroar mig över ett sundhetstecken.
Paradoxalt så det förslår.
Kan enbart tolka detta som ett undermedvetet återfall...för min del alltså.
På något slags mentalt kontrollplan.
Jag ska förklara.

För några veckor sedan avslöjade sambon att han kände sig stressad av att det befann sig många olika projekt i luften för hans del.
Det var psykologbesök, SLAA möten och så naturligtvis undertecknad som regelbundet påminde honom om vikten av att vi började i parterapi.
Han berättade då att han inte kände någon konkret behov av att åka på möten.
Om han skulle dra ner på något så var det framför allt det.
Att åtminstone inte behöva åka in varje vecka.
Vi bor en bit ifrån, och det tar ett tag för honom att köra så jag förstår honom i det fallet.
Först blev jag rädd.
Sedan erkände jag att ansvaret faktiskt är hans, och att jag måste lita på att han känner efter och lyssnar till sina egna behov.
"Jag kommer att åka på ett möte så fort jag känner att jag behöver".

Et voila.
Här är vi nu.
Möte i kväll och igår la sambon fram att han tänkte närvara.
Gulp.
Röda varningslampor och svettiga handflator.
VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!!
HAR DU GJORT NÅGOT DUMT??!!
ÄR DU PÅ VÄG ATT GÖRA NÅGOT??!!
Min lilla bitterfitta därinne skriker obönhörligt i falsett.
Givetvis säger jag inte allt det där högt.
För det är ju inte jag.
Åtminstone inte det där sunda jaget, som är i kontakt med sig själv och sitt känsloregister.
Som är förstående, omtänksam och värnar om vår relation.
Fast jag kan inte låta bli att fråga varför.
Och det blir ett varför, som liksom fastnar i halsen på ett onaturligt sätt och som låter lite grann som en osensuell klökning.
Sambon tittar frågande på mig.

Varför vad?
Ja...fortsätter jag med min nya, betydligt djupare röst som tycks vara hämtad från en annan planet. Eh...alltså, är det något särskilt som gör att du känner att du behöver åka in denna veckan?
Jä*lar.
Nu fattar han.
Han ler lite med huvudet på sned.
Nä. Jag har bara snackat med min sponsor, och så sa vi att vi skulle träffas en stund i samband med mötet.
Okej säger jag med grötrösten och låtsastittar vidare på tvn.

Vågar inte prata mer då jag inte riktigt vet hur min röst ska fortsätta utvecklas i sin förvandlingsprocess.

Och jag vet så väl att jag borde vara glad.
Glad för att han åker in.
Om det nu är något som tynger honom.
Eller om det bara är av sociala skäl.
Glad och tacksam.
Och det är jag ju.
Men varför i hela fridens namn reagerar jag med taggarna ut det första jag gör?

Rösten har förresten återfått sin normala ton.
Och den lilla satkärringen därinne har tystnat.
För denna gången.
Jag har landat igen.
Är bara lite utmattad efter mina märkliga flygturer...