I vanlig ordning åkte jag hem på lunchen och såg fram emot en lunchrast som skulle vara snarlik de allra flesta, dvs. slänga i mig min mat, hinna ta ut hunden en sväng och förhoppningsvis få lite andrum innan det var dags att återgå till mitt för närvarande relativt kaotiska arbete.
Men idag överraskades jag glatt när jag tömde postlådan.
Min bok från Kalla Kulor hade kommit.
Mitt alldeles egna exemplar.
Jag skuttade uppför yttertrapporna med hoppsan-steg.
Dansade in i hallen.
Sjöng åt jycken istället för de sedvanliga svordomarna över det utspridda torrfodret i hallen.
Och så öppnade jag kuvertet.
Lyfte lite sådär andaktligt ut boken.
Som för övrigt var väldigt snygg i både form och omslag.
Slog upp första sidan.
Läste dedicationen...och så började tårarna rinna.
Oavsett hur många som än må ha fått exakt samma ord riktade till sig, så tog jag åt mig.
"Du är viktig".
Tack.
Tack igen.
Vi är alla viktiga.
Hur kunde vi någonsin tillåta oss själva att glömma bort det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar