Favorit i repris...

Jag har skrivit om det tidigare.
Nu skriver jag om det igen.
Det gör det inte mindre viktigt.
Bara viktigare att minnas.

Om du fyller upp en ballong med luft,
tar den plats.
Kanske till och med plats från något annat, viktigare.
Om du dessutom samlar på dig flera stycken,
kommer du till slut att ha ett helt knippe.
Och när du väl samlat på dig ett tillräckligt stort knippe,
då kommer du inte längre att kunna hålla dig på marken.
Du kommer att segla upp i det blå,
lika lite förankrad i verkligheten som en Tintomara i sitt värsta medberoendestim...

Som små, små ballonger som fylls upp lite då och då.
Om de inte punkteras i tid,
får de möjlighet att växa.
Möjlighet att ta plats.
Sticker du däremot hål på dem så får de ingen chans att svepa med dig.
Du står stadigt med fötterna på jorden.

I lördags morse steg jag upp, och gick ner på bottenvåningen.
Jag plockade undan lite på soffbordet, däribland sambons mobiltelefon.
Drabbades inte av någon särskilt snok-reflex, utan råkade faktiskt bara komma åt en av knapparna när jag lyfte upp den för att flytta undan den.
Skärmen lös upp med en gång och vips.
Knut i magen.
Telefonen inställd på ljudlös...

Det pågick en inre konflikt mellan mitt tvivlande jag, och den delen av jaget som kämpade för att fortfarande tänka logiskt.
Eftersom alarmet på hans mobil vid ett flertal tillfällen gått igång under tidigare helger,
så misstänkte jag ganska snart att det handlade om ett sätt att undvika detta.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte dök upp andra tankar i mitt huvud.
Tankar som fick mig att må lite illa.
Att frukta det värsta.

Jag sa inget till sambon när han steg upp.
Jag undvek ämnet.
Såg istället på hur han lite senare satte i gång ljudet i förbifarten.
Iakttog för att se om han visade spår av något annat.
men ingen reaktion.

Dagen gick.
Jag kände mig olustig till mods.
Jag minns inte exakt när det var jag bestämde mig,
men jag tror att det var under lördagskvällen.
Jag var helt enkelt tvungen.
För min egen skull.

"Jag såg att du hade din mobil på ljudlös i natt,
jag antar att det var för att slippa från alarmet?"

Och så var det sagt.
Han tittade lite frågande på mig.

"Ja, det stämmer."

Sedan var det över.
Och det var så skönt.
Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen.
Det handlar inte nödvändigtvis om att sambon till hundra procent var tvingad att säga sanningen.
Hans sanning är hans ansvar.
Den kan jag aldrig komma åt, om han förvägrar mig den.

Men jag kan vara sann mot mig själv.
Jag kan punktera ballongen innan den blir tillräckligt stor att den får eget liv.
Jag kan vägra att ställa upp på det.
Och stanna med fötterna på jorden.

Om jag inte sagt något till honom?
Vad hade hänt då?
Ja, förmodligen inte särskilt mycket denna gången.
Den här lilla saken hade gnagt lite inom mig,
men troligtvis drunknat i julbestyr och annat trevligt.
Till nästa gång.
Och nästa gång igen.
Och tillslut är antalet bagateller så många att jag inte längre kan punktera dem lika enkelt.
Att dra fram det i ljuset blir så mycket svårare när mörkret är för stort.
När man glömt vad det var som skapade mörkret från första början...