I backspegeln

Efter en något stressig, men absolut mysig jul ska jag nu försöka att sammanfatta de känslostormar som dragit fram på insidan av denna fröken.
Julafton började med tårar.
Idag minns jag inte ens varför längre.
Det var nog kombinationen av höga förväntningar, ett förflutet som gjorde sig påmint, en vresig sambo och ett allmäntillstånd som är lite känsligare än normalt.
Jag lämnade hemmet för att handla lite frukost och när jag kom tillbaka hem så tog sambon emot mig med en stor varm kram.
Det räckte långt.
Den kyla jag känt på insidan, och som enkelt skulle kunnat dra igång ett helt maskineri av självömkan, smälte bort och kvar fanns bara värme.

Det har varit en jättehärlig jul, men jag skulle ljuga om jag sa att det som hänt det senaste året inte funnits närvarande hos mig.
Rädslan för att plötsligt behöva ge upp allt jag har gjorde sig påmind på allvar häromkvällen,
och sambon och jag pratade en lång stund om det.
Jag är inte rädd i bemärkelsen att jag gömmer mig bakom kontroll.
Jag jagar inte spår eller bevis.
Men rädd som i att jag verkligen inte vill ge upp det vi har.
Det vi faktiskt kämpat oss fram till.
Det som kostat mycket blod, svett och tårar.
Jag blir rädd för att jag faktiskt inte har något riktigt val,
om jag skulle hamna i den sitsen igen.
För att jag måste lämna, för att jag måste splittra familjen.
Det gör mig rädd.

När jag ser sambon tillsammans med vår lille son kan jag inte annat än fyllas av kärlek.
Vad de två delar är något enastående.
Och tanken på att jag kunnat beröva dem båda det,
får mig nästan att gå sönder.

Nä, jag vet att det inte är mitt agerande som skulle splittra familjen.
Utan konsekvenserna av någon annans.
Men likaväl så blir det ändå mitt beslut.
I slutänden.
Om ifall att.

I maj månad,
då avslöjande kom,
tog allt i vårt liv en ny vändning.
Många saker förändrades.
En utav dessa var sonens mammighet.
Inom loppet av några dagar vändes all hans uppmärksamhet och hans största fokus mot hans pappa.
Där och då var det fruktansvärt.
Jag var inget annat än ett tomt skal, som försökte överleva dagen.
Jag hade ingenting att ge,
jag var känslomässigt avskärmad och fullkomligt inkapslad i min egen sorg.
Men när min enda lilla solstråle i världen valde bort mig,
till förmån för sin pappa så gick jag i tusen bitar.
Jag vet inte om det var en tillfällighet,
eller om det handlade om att jag inte kunde tillgodose hans behov.
Än idag är han pappas pojke,
och jag kan fortfarande känna ett sting i hjärtat när jag tänker på anledningen.
Beror det på att jag vände honom ryggen känslomässigt,
och inte kunde ge honom den kärlek han behövde?
På att jag under några dagar i maj var i livet, men utan att leva på riktigt?
Berövade jag honom den trygghet ett barn ska känna till sin mamma?
Eller är jag bara lyckligt lottad som har ett barn som älskar sin pappa?...