Undertecknad har istället för att delta i diskussionen lutat sig tillbaka och fördjupat sig i en dagstidning.
Känner att jag inte har så mycket att tillföra.
Åsikterna har haglat.
Alla vet exakt vad de hade gjort i egenskap av Elin.
Och ingen skulle någonsin kunna göra något sånt som Tiger gjort.
Såklart.
Jag arbetar tillsammans med en jätterar kollega. Hon är enormt godhjärtad och ställer alltid upp till hundra procent.
När det gäller den sanna historien om vad som hänt mig det senaste året, så vet hon däremot ingenting. Inte för att hon inte skulle ha stöttat mig, för det vet jag att hon hade gjort fullt ut. Hon hade däremot aldrig förstått. Därför att hennes värld är väldigt svart och vit. God eller ond.
Jag fick detta bekräftat häromdagen då hon plötsligt vände sig mot mig och sa:
"Ja, nu är det klart. Nu ska de skiljas. Elin kommer att begära halva hans förmögenhet, och dessutom vårdnaden om barnen. Ja, det gör hon rätt i. Hade jag också gjort. Jäkla skit, den där Tiger. "
Och självklart förstår jag henne. Jag hade förmodligen tyckt likadant om jag inte traskat runt i ett par liknande skor som den omnämnda Elin för några månader sedan. Det är så oerhört befriande att kunna se världen på ett mer nyanserat sätt, samtidigt som det såklart är frustrerande att hålla inne med en historia som känns viktigare och viktigare.
Det är ingen på min arbetsplats som vet. Det har funnit tillfällen då jag önskat att min chef varit införstådd med att jag haft det kämpigt på hemmaplan, men nu i efterhand är jag nöjd med beslutet att hålla det för mig själv. Vi har ingen nära relation och jag är osäker på om han överhuvudtaget skulle kunna sätta sig in i min situation. Det är trots allt enormt svårt för någon som inte upplevt något liknande att förstå, och jag är inte intresserad av att lägga energi på att förändra någon annans uppfattning. Huvudsaken är att jag vet. Och att ni som vill veta hur livet kan se ut efter ett missbruk, får veta.
När jag loggar in på min blogg, förvandlas datorn till en telefonkiosk och jag till Tintomaran. Tiden däremellan är jag bara en helt vanlig Clark Kent...
Oj vad jag känner igen mig i det du beskriver.Jag har gjort mina övervägningar innan jag berättar för människor. men ibland så skulle jag önskat att jag kunnat berätta för till exempel en del av mina arbetskamrater. Men jag tror att det är klokast att hålla tyst, för att skydda mig själv.
SvaraRaderaDet är svårt för människor att förstå vårt val. Men kanske att debatten som förs kan leda till att vi vågar prata om detta i framtiden.
Hej Tinto!
SvaraRaderaJag är en av dom som valt att inte berätta för min omgivning, just på grund av det du skriver; Ingen skulle förstå ändå. Och jag vill inte ha en massa goda råd av de som tror sig veta bättre.
Ibland kan det kännas ensamt om att gå omkring med det här, den här hemligheten. Men det blir lättare och lättare och i och med att ingen vet, så slipper jag ju bli påmind om det i tid och otid. Det finns faktiskt dagar som känns helt normala nuförtiden, dagar då jag bara känner mig glad och nöjd med livet, då vill jag inte att nån ska komma och fråga hur det går med min sexmissbrukare där hemma, eller; Va?! har du inte lämnat honom!?
Jag nöjer mig med att läsa din blogg, den hjälper mig att hålla rätt kurs. Framåt, framåt, framåt med lärdom av det som ligger bakom.
Det känns som att det kommer att bli en bra jul, och efter allt som hänt så har jag börjat säga ifrån mer, göra mer som jag vill och sätta mig själv och familjen i främsta rummet.
Så något positivt som min mans sexmissbruk fört med sig är detta: För första gången NÅGONSIN firar vi julen på det sätt som jag vill. Det känns underbart!
Julkramar och en himla massa kärlek till dig Tinto, min ledstjärna och vän.
Tack för de fina och värmande orden! Hoppas ni fått rejält med julmys och hunnit med att njuta av nära och kära!
SvaraRaderaKram
Tinto