Facit

Ungefär samtidigt som jag skrivit ihop förra inlägget,
(men dock inte hunnit publicera det)
ringer sambon.

Hur är det?
Bra, muttrar jag och försöker å det bestämdaste förmedla allt det missnöje jag känt under morgonen i ett enda ord.
Hur är det själv?
Äh. Det är inte så bra...
Nähä??!! Vaddå då?
Mitt knä gick fullständigt i sönder i morse. Jag bröt ihop däruppe...så tja..det är inget vidare. Har pratat med sjukhuset nu så jag ska in på en akuttid.

Goddag mina gamla "vänner".
SKULD.
SKAM.

Hur kunde jag bara gå igång på alla cylindrar utan att först stämma av?
Och visst.
I ärlighetens namn.
När jag väl drog mig till minnes morgonen..så visst såg jag hans uttryck av sorgsenhet i ögonen precis innan jag smällde igen dörren.
Hans sorgsna som mötte mina iskalla.
Mina som symboliserade ett oerhört minus på empatikontot.

Tänk om han bara sagt som det var med en gång.
Om han kallat på mig.
Berättat vad som hänt.
Innan jag vred om kniven i såret genom att vansinnesvråla:
"Nu får du väl ändå ta och pallra dig ner innan vi sticker"
Om jag bara fått chansen att veta?
Och inte låtit just denna morgon bli den som bägaren slutligen rann över?

Eller om jag tagit mig tid att lyssna.
Stannat och frågat vad som var fel istället för att rusa iväg i ilska.
Det är lätt att skylla på tidsbrist.
Stress.
Men i morgon bitti ställer jag klockan en halvtimme tidigare.

Om du läser älskling.
Förlåt.
Förlåt så mycket.