Vikten av kommunikation

Jaha.
Så var det dags igen.
Att ännu en gång konstatera att jag lever tillsammans med ett barn.
Eller nä.
Två barn.
Ett som är ett och ett halvt.
Och ett som är 37.


##@!!??!!&!%%


Jag känner mig så vansinnigt orättvist behandlad på morgonen.
Som att jag får dra ett gigantiskt lass medan en viss sambo slipper minst sagt lindrigt undan.
Och ja.
Jag är säkert omogen och ego vissa tider på dygnet jag med.
Men inte lika förbannat förutsägbar.
Jag är så arg för att jag inte vet hur jag ska komma vidare med det här.
Som att vår kommunikation kring detta fastnar i förutbestämda loopar.
Vi kommer inte vidare.


"Jag är så här.


Jag är bara så himla trött.


Jag orkar bara inte stiga upp..."


Och det hela blir inte bättre när undertecknad,
fullkomligt kokandes,
och precis i färd med att lasta ut lillemannen i bilen möts av en haltandes sambo i hallen.


En gammal skada som gått upp.
Som handikappat honom.
Vilket undgått mig fullkomligt då haltandet fram tills dess skett på ovanvåningen.


Ett potpurri av vansinne, ilska, omhändertagandelust, kärlek och frustration sköljer över mig och kompletterar morgonstressen.
Jag springer till bilen fylld av motsägelsefulla känslor.
Försöker öppna bildörren, men låset kärvar.
Gråten i halsen.
Och fuktiga ögon.

Inte mer nu.
Orkar inte.
Lyckas ta mig in genom ett olåst passagerarsäte.
Sätter in sonen som med ett leende på läpparna försöker förgylla min morgon med sina underbara dagissånger.
Jag fylls av en innerlig kärlek i förbifarten.
Hinner knappt känna på den.
Men jag vet att den finns.


Lämnar på dagis.
De vanliga skuldkänslorna får stå tillbaka för stoltheten när min lilla pepparkakskille marcherar in bland sina för dagen lusseklädda kompisar.
En halvtimme försenad till jobbet.

Smyger in som en skamsen hund med svansen mellan benen.


Och vem står och blänger på mig i ögonvrån om inte chefen?
Så klart.
Och ännu en underbar måndagmorgon har tagit sin början...