Lugn och ro. Inuti.

Fredag kväll.
Sambon är ute på egen hand för första gången på hur länge som helst.
Jag känner mig fullkomligt avslappnad.
Som att jag äntligen förstått innebörden av sinnesro.
Och verkligen upplever den.
Känner mig till och med lite uppspelt över att få disponera min fredagskväll precis som jag vill.
Lite läsning, lite godis, lite surfande i soffan.
Och så naturligtvis.
Idol.
Inte att förglömma.

För ett år sedan hade jag spenderat dagen med att sura.
Vara irriterad och svår.
Stressmage och nervöst allmäntillstånd.
När sedan sambon väl lämnade hemmet, upplevde jag det nästan som en lättnad.
Då behövde jag varken vara arg, sur eller irriterad förrän han kom hem igen.
Jag kunde ta paus.
Försöka njuta av tiden.
Såvida inte det där behovet av att snoka smög sig på.
Det kom oftast lite krypande.
Sedan gick det helt enkelt inte att stå emot.
Jag ägnade timmar åt meningslösa aktiviteter.
Timmar som jag istället kunnat ägna åt att njuta av lugnet.
Av att bara vara.

Ikväll känns allt så lugnt och skönt.
Såväl i huset som på insidan.
Jag njuter.
Av min frihet.
Från mitt gamla jag.

De första tre hundra gångerna jag rabblade sinnesrobönen var det bara ord.
Ord för att distrahera mig från något annat.
Nu känner jag den.
På riktigt.

Jag känner mig så trygg.
I att jag alltid har mig att förlita mig på.
Och på att jag aldrig kommer att svika.
Trygghet.
Ja.
Att det var såhär den kunde kännas,
det hade jag faktiskt ingen aning om för några månader sedan...