Ur dagboken 090618

Idag malde en olustkänsla i mig.
Tills jag äntligen kunde sätta ord på den.
Och så duns...stenen föll och jag blev tio kilo lättare.

Genom all förståelse hit och dit,
genom insikten om att x är missbrukare och att hans beteenden kan förklaras så har jag någonstans förhandlat bort rätten att vara förbannad.
Med mig själv alltså.
Men så erkände jag att jag faktiskt har rätt att vara både arg och förbannad på honom för vad han gjort mot mig.
Han har varit ett svin.
Så är det bara, oavsett orsak.

Har precis pratat med honom i telefon.
Han är på väg från ett SLAA möte.
Glad, uppspelt och positiv.
Och jag blir så j-la provocerad.
F-n.
Han har gjort mig så illa.
Han har varit så sjukt, sjukt, sjukt förfärlig mot mig.
Och nu får han sin hjälp.
Han mår bättre och bättre...och jag sitter med all skiten.

Ingen hjälp för mig.
Han får bli frisk, får stöd, plus får behålla hela sin familj.
Vad f-n.
Jag sitter just nu helt ensam med alla känslor, jag känner mig skitledsen och har inte gjort något elakt mot honom med hela mitt liv har blivit förstört.
Och det är bara jag som betalar för det.
Så känns det.
Som att han tagit en springnota och dragit vidare.

Han har haft sex med andra. Han har kysst mig på morgonen, kört iväg i vetskap om att han ska sätta på någon annan. Jag mår så illa över allt. Så sjukt hemskt är det.
Jag vill ju inte vara ensam i den här skitkänslan. Jag vill inte bära det som ett ok när han går vidare.
Hur ska jag kunna släppa det?
Hans svek mot mig.
Mina drömmar, min värld, min verklighet.
Och jag som gjorde allt. Allt för honom.
Som flyttade mina gränser, som förnedrade mig i takt med att vårt förhållande blev mer och mer destruktivt....
Jag mår dåligt över hur jag låtit bli att stå upp för mig själv.
Hur jag lidit utan att veta.
Så sorgligt. Så oändligt sorgligt.

Klarar knappt av att tänka på det utan att kollapsa.
Jag försöker att släppa fram känslorna, men det känns som jag ska dö.
Som att det är för mycket.

Jag är så himla ledsen över att den person jag älskat så onaturligt mycket har utnyttjat mig, min svaghet, min desperation och mitt behov av kärlek.
Som att jag tog smulorna.
Jag är så ledsen för vad gör det honom till?
Visst, skillnad mellan missbruk och missbrukaren.
Faktum kvarstår, det är mig han behandlat så här.
Och jag har mått så himla dåligt, och trott att det varit mig det varit fel på.

Jag har kämpat som en idiot för bekräftelse.
Jag har varit på gränsen till känslomässigt utbränd.
Han har tagit tagit tagit av mig.
Han har utsatt mig för sådana risker.
Hur kan jag någonsin glömma?
Eller tro honom när han säger att han älskar mig?
Hur kan man älska någon man behandlat så?
Är det såhär det ska vara?

Jag är bitter för att han går vidare,
blir friskare och förlåter sig själv.
Vill jag inte det då?
Jo, självklart.
Det är bara det att det går så fort.
Jag märker en stor skillnad på hur han mår,
och jag är så ledsen över det som hänt fortfarande.
Jag är liksom inte ikapp...

All den tid som jag trodde att han bara var min.
Att jag var utvald.
Hur många har fått höra fina ord från honom?
Hur har jag framstått i allas ögon?

Vilken j-la lögn jag levt i.

Ja, och jag är arg för att jag sitter på ett forum och försöker ta del av och sprida positiv energi,
och drunknar i en massa negativt skit.
Det är inte direkt en stöttande miljö.
Inte som på x möten.
Och det är så j-la orättvist.
Jag har ju inte gjort nåt fel...
___________________________

Det här är som sagt ett halvår sedan.
Och det märks på många sätt.
Jag är så glad för att jag idag har många av svaren på de frågor jag ställde då.

Hur kan jag tro honom när han säger att han älskar mig?
Jo, för att jag faktiskt känner att han menar det.
Och för att jag är villig att ta emot det.
Det är inte mycket mer komplicerat än så.

Och jo, jag är faktiskt utvald, om man väljer att se det så.
Jag lever med honom.
Ingen annan har någonsin varit i närheten av att konkurrera med det,
och vetskapen om det räcker för mig.

Idag är det enbart positivt att han mår bättre och bättre.
Idag är vi i fas.
Jag har valt att ta ett steg bort från SLAAs forum,
och istället hittat andra arenor att jobba med mig själv på.
Den kontakt jag har med andra i liknande situationer som min är numera enbart positiv,
och bygger på respekt och ödmjukhet.

Det sägs att tiden läker alla sår.
I mitt fall stämmer det till viss del.
Tiden har gått, och många av mina sår har läkts.
Men ingenting har kommit av sig självt.
Jag har arbetat med mig själv,
och vi som par har kämpat stenhårt på varsit håll för att kunna nå dit vi är tillsammans.
Så tiden, javisst.
Men underskatta aldrig kapaciteten hos den enskilda individen.
Vi är banne mig ganska fantastiska allesammans, inte sant?