Halloween i dubbel bemärkelse

Det kan väl inte bara vara en tillfällighet att det som hände igår,
ägde rum under Halloweenhelgen?
Samma helg som alla andra häxor och spöken drar fram på sitt korståg i västvärlden,
så kravlar hon fram ur dyn och gästspelar i vårt liv en liten stund.
Jag vägrar tro att det rör sig om slumpen.
Känner inget hat, egentligen inget förakt överhuvudtaget.
Men vissa känslor återvände till mig ett litet tag, och nya dök upp.
Det vore en grav underdrift att säga att jag blev omskakad.
Jag blev snarare torktumlad.
Körd i matberedare.
Manglad.
Jag ska förklara närmare.

Helgen har varit fin.
Vi har haft det mysigt och umgåtts med familj och vänner.
Lördag kväll var vi bortbjudna till vänner som vi inte känt tillräckligt länge för att låta dem ta del av vår familjehemlighet.
Såhär i efterhand är det faktiskt oerhört befriande att ibland bara få vara en helt vanlig familj i goda vänners sällskap.
Bara en fin och trevlig middag.
Vid halv tolv snåret var vi hemma igen.
Då bonussonen hade flickvännen på besök så satt vi ner ett tag i tv-soffan och pratade lite allmänt.
En helt vanlig familj.
Hur okomplicerad som helst.

Då piper det plötsligt till i sambons telefon.
Han tittar på den.
Ser illamående ut.
Tittar upp.
Tittar på mig.
Ser ursäktande ut.

Någon som messat fel, mumlar han till det övriga sällskapet medan han räcker luren till mig.
Nickar, och vill att jag ska läsa.
Innan jag läser hinner jag tänka att det kanske är någon av hans vänner som tycker han dragit sig undan och inte varit så social på sistone.
Eller att det är någon som känner sig sviken av honom på annat sätt.
Jag förstår att det är något som inte stämmer,
men jag har inte den blekaste aning om vad det är jag kommer att läsa.
Jag är helt oförberedd, med garden så pass mycket sänkt att orden träffar rakt i solar plexus och slår andan ur mig.

I samma sekund som jag öppnar meddelandet, börjar mitt hjärta pulsera så högt att jag övertygas om att alla i rummet kan höra det.
Varje slag är så kraftfullt att jag nästan tycker mig kunna se bröstkorgen lyfta.
Eller snarare studsa.

Meddelande nummer 1:

"Hej snygging, är det utgång ikväll ;)"

Meddelande nummer 2:

"xxx?"

Ett välkänt ställe i stan nämns, och jag vet nu definitivt att det inte rör sig om ett sms på villovägar. Någon vill bestämt ha tag på min sambo, och denne någon vill träffa honom ikväll.

Jag blir alldeles paralyserad.
Illamående.
Sitter kvar en stund och tittar in i en tv som jag överhuvudtaget inte kan se.
Blicken är alldeles suddig.
Jag är suddig.
Oskarp i konturerna och på väg att lösas upp.
Efter en lagom lång konstpaus reser jag mig, säger godnatt och går upp på ovanvåningen.
Låser in mig på toaletten och gråter.

Gråter.
Gråter.
Gråter.

När jag börjar fundera på varför jag är ledsen så slår det mig att jag för första gången blivit medveten om vår sårbarhet.
Om hur fantastiskt utlämnade vi är till personer som av missbruksskäl fått tillträde till vårt liv.
Jag kände mig liten.
Rädd.
Skulle det här aldrig ta slut?
När skulle vi få tillbaka vårt liv?

Jag kände det i samma stund som jag ramlade ner där på botten igen.
Tvekan.
Medvetenheten om att jag faktiskt inte behövde reagera såhär.
Jag hade ett val.
Och mitt val kunde faktiskt vara att inte låta mig påverkas av en person som överhuvudtaget inte hade i mitt liv att göra.
Om jag valde att säga stopp, så kunde hon inte nå mig.
Eller oss.
Det var ju till syvende och sist mitt val.
Inte hennes.

Inget hade ju hänt.
Det var ingen skillnad från dagen innan.
Saker och ting var precis som de varit det senaste halvåret mellan mig och sambon.

Sambon kom in i rummet.
Ledsen, orolig, rädd.
Han bad om ursäkt gång på gång.
Försökte ställa allt till rätta.
Det var bara det att han förvisso har gjort fruktansvärt fel i det förflutna,
men denna gång var han i mina ögon helt oskyldig.
Han kan omöjligt hållas ansvarig för någon annans handling.

Vi kunde välja att låta detta nå fram och in,
eller så kunde vi möta det tillsammans.
Vi höll om varandra en stund och även om det var svårt att känna såväl glädje som lycka så kände jag åtminstone inga tvivel.
Jag litade på honom.
Jag litar fortfarande på honom.
Och på min magkänsla.

Han berättade att han raderat meddelandena.
För ett halvår sedan hade jag skrikit av vansinne.
Jag hade kastat mig över honom i ren frustration.
Det omöjliggjorde ju chansen att befästa den okända messarens identitet.
Igår kändes det dock irrelevant.
Jag är ganska säker på vem det var.
Och jag kände inget behov av att gräva mer i det.
Ville inte ödsla en sekund till på den kvinnan.
Eller vad man nu ska kalla ett avdankat Halloweenspöke som plötsligt reser sig ur graven.

Jag är stolt över att jag inte kände något behov av att jaga vidare.
Jag är stolt över att jag stod emot den initiala impulsen att ringa upp och be om en förklaring.
Jag är stolt över att jag tillät mig själv att gråta, men att jag istället för att fastna i tårarna grävde vidare och hittade en ny känsla. En rädsla. En medvetenhet om vår sårbarhet.
Jag är stolt över att jag inte hatar henne för att hon finns. För mig är hon vad köttbullekvinnan var för Åsa Hellberg. Faktum kvarstår; Hon är ingen del av oss, hon är varken en del av mig eller någon del av honom och därmed går hon bort. Fetbort.

Allra stoltast är jag ändå över att jag aldrig tvivlade på honom.
Jag ska erkänna att tanken for genom mitt huvud, en rädsla för att bli lurad, för att bli förlöjligad.
Men den försvann lika snabbt som den kom.
Denna gången kändes det rätt i magen att lita på honom.
Och jag antar att det bidrog till att jag inte heller kände något tvång att jaga vidare.

Men visst önskar jag att hon inte ens hade kunnat få mig att gråta.
Att jag inte ens blivit berörd av hennes ord.

Där är jag dock inte ännu.
Inte på långa vägar.