Självrannsakan

Gårdagens känslostormar ledde fram till en tillsammanstimme.

"Du. Jag vill bara säga det att jag kommit fram till att det kanske inte handlade så mycket om dig...egentligen. Utan om mig. Och om mina problem med att tillåta mig själv saker. Och så gick det ut över dig."

Jag förklarade att min ilska verkligen var superverklig. Jag hade varit så arg, och så innerligt övertygad om att jag hade rätt. Och han naturligtvis tokfel.

De första tjugo minuterna av vårt samtal gick trögt.
Det var som att tvångsmässigt försöka veva oss framåt med någon slags apparatur från stenåldern.

"Ok. Det var bara det jag ville säga. Vi kan hålla här för idag."

Egentligen skulle mötet kunnat avslutas där.
Det kändes som att vi kört fast.
Av någon anledning så fortsatte vi ändå envist att veva, och som av en händelse så gav motståndet successivt med sig.
Vi började att prata, verkligen att prata.
Eller faktiskt mer än att prata.
Vi såg mönster.
Tillsammans.

Min ovilja att unna mig saker.
Alltifrån nya vinterkläder till egentid.
Till njutning på det intima planet.
Jag förtjänar det inte.
Att prioritera mig själv är förenat med skuldkänslor som jag inte orkar möta.

Jag tillät mig själv att fundera högt.

Det är inte det att jag inte vill.
För på det logiska planet så kan jag jag ju utan tvekan se fördelarna med att unna mig själv saker.
Lite mer egentid skulle kunna resultera i en mer utvilad och energisk fröken Tinto.
Snyggare vinterkläder skulle kunna förhöja min självkänsla så tillvida att jag faktiskt skulle kunna känna mig mer attraktiv.
Att jag inte tillåter mig själv att unna mig saker får konsekvensen att jag inte heller unnar min respektive att tillåta sig själv det.
Vi har hamnat i en relation där minsta lilla lyx i vardagen är förknippad med skuld.
När han på senare tid köpt kläder har han köpt något till mig med.
Inte av köplust, utan av skuld.

Jag unnar mig en enda sak.
I tid och otid.
Godis.
Det är på något sätt legitimt.
Men när jag gör det, så köper jag alltid något som jag själv tycker om och kompletterar med något som sambon föredrar.
Rättvisepatos.

Vi såg detta mönster upprepa sig på flera olika områden.
Jag gillade inte det jag såg hos mig själv.
Men det är trots allt en del av mig, och genom att lyfta fram det i ljuset kan jag försöka förändra.
Tidigare har jag inte ens vetat vad mörkret bestod av.

När jag var liten arbetade min pappa väldigt mycket.
Och när han var ledig unnade han sig gärna saker på egen hand.
Golf.
Umgås med vänner.
Träna.
Det var egoistiskt.
Och min mamma var inte sen med att påpeka det.
Oavsett om det rörde sig om arbete eller nöje så var det egoistiskt, fel och vansinnigt dumt att prioritera något annat än familjen.
Detta mantra är jag uppväxt med.
Det är där min regel etablerats.
Min mamma har förmodligen inte uppfunnit den.
Hon har bara vidareförmedlat en regel hon själv lärt sig från barnsben.

Det är inte bara till att börja unna sig saker.
Det är nästan lika absurt som att säga åt en anorektiker att börja äta.
Det är ingen permanent lösning, inte alls.
Jag kan unna mig saker, men jag blir inte av med skuldkänslan för det.
Att igår kunna hitta roten till min skuld var väldigt viktigt för mig.
Det är inte min regel, det är någon annans.
Och egentligen är den faktiskt inte viktig för mig.

Men jag har inte kunnat se den innan.
Jag har inte vetat varför jag känt sådan ilska.
Min värld har varit svart och vit, och utifrån den regel jag omedvetet gjort till min gjorde han fel.
Godis var det enda vi unnade oss när växte upp.
Det som var legitimt.
Lagom.
Och det bär jag med mig ännu idag.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är på väg ut på stan för att fylla hela garderoben med nya kläder, att jag nyss bokat in mig hos frissan och att jag ska spendera helgen på spa.
Men nä.
Problemet är inte löst.
Inte på långa vägar.
Men jag är ändå ett steg närmare lösningen genom att ha identifierat det.
Vill jag gärna tro i varje fall.

Jag som trott att jag varit på god väg att vara tillfrisknad börjar nu mer och mer att inse hur många pusselbitar som måste på plats innan jag är där till fullo.
Och nu inser jag vilket arbete alla ni som gått före mig gjort med er själva.
Jag är en smula avundsjuk...men mer än något annat, full av beundran.