Min alldeles egna väg

För er som läst bloggen ett tag är det väl knappast någon hemlighet att Åsa Hellberg är en stor inspirationkälla på just "att tillfriskna från medberoendet"-området för undertecknad.
Långt innan hon ens fick ett ansikte utan var mer känd som O,
var hon en av de vänliga själar som tog sig tid att kommentera mina vilsna inlägg på forumet.
Det finns flera.
Men eftersom hon är den som valt att träda fram med namn och ansikte,
så blir hon den enklaste att nämna.

Jag lyssnar mycket på det hon har att säga.
Tar in, tar till mig och försöker lära.
Göra om och göra bättre.

Det finns dock ett område som jag valt en annan väg.
Eller fel.
Jag har valt att definera om begrepp, då jag funnit att hennes väg inte riktigt fungerar för mig.
Då måste jag hitta min egen väg.
Och det fungerar alldeles utmärkt.
Det betyder inte att den ena vägen är fel, och den andra rätt i något generellt avseende.
Bara att det ena känns mer rätt för mig.
Och då är det den jag ska välja.

Det handlar om tillit.
Om tilltro.
Jag har funderat mycket kring det.
Jag vet att hon vid något tillfälle sagt ungefär såhär;
Jag har valt att inte känna tilltro till J som person, utan istället till att han kommer att göra sitt allra bästa för att förbli frisk.

(Om du läser det här Åsa och känner dig felciterad så är det fritt fram att korrigera mig!!!)

Jag förstår absolut tanken, och jag har efter att ha benat i den ett tag insett att det egentligen är det enda "riktiga" sättet att tänka om man går efter tolvstegsprogrammet.
Det handlar ju framför allt om att acceptera att problemet ligger utanför den egna kontrollen.
Att det inte är viljestyrt.
Att makten helt och hållet ligger hos en övre makt, av ett eller annat slag.

Om man sätter sin tillit till en person, så innebär det ju också att man tillåter sig själv att tro att personen kan styra sitt agerande med sin blotta viljekraft.
Och då glömmer man bort att det rör sig om ett missbruk.
Ett tvångsmässigt beteende.

Så jag köper ju egentligen resonemanget.
(Därmed inte alls sagt att detta är Åsas resonemang,
utan det är helt och hållet min tolkning av ett sätt att resonera kring frågan!!!)
Men det funkar inte för mig.
Jag vill känna tillit till sambon som person.
Jag vill lita på honom.
Och i det så lägger jag förväntningar som tex att han kommer att be om hjälp om han hamnar i jobbiga situationer, att han inte gömmer sig för svårigheter, att han inte flyr.
Att han tar tjuren vid hornen i samma ögonblick den dyker upp.

Jag vill att han ska känna tryggheten i att jag litar på honom,
lika mycket som att jag känner en frid i att göra det.
Det innebär inte att tilliten på något sätt är villkorslös.
Och det innebär absolut inte att han är den enda som står för tilliten i mitt liv.
Det är nog min viktigaste poäng.
För att min logik ska kunna fungera, så måste jag känna en större tillit till något annat, till någonting mer, än just honom så att jag inte hänger upp mitt liv på honom.

Numera gör jag det.
Jag känner en stor tillit till mig själv, och till att jag faktiskt vågar lyssna inåt.
Jag känner även en stor tilltro till att det finns en utstakad väg för oss människor att gå.
En väg som bara precis är vår egen.
Det finns alldeles säkert återvändsgränder och vägbulor, men tids nog hittar vi rätt.
Vägbeskrivningen bär vi nog alltid med oss i hjärtat,
men ibland försöker hjärnan förse oss med ögonbindel.

Det viktigaste är nog att komma ihåg att vi inte alltid behöver se var eller hur just vår väg slutar,
så länge vi hittat fram till vår alldeles egna början.