Jag gjorde ett nytt försök att ta del av SLAA:s anhörigforum igår.
Skummade igenom några av inläggen.
Tog del av nya människors livsöden.
Jag känner dock att jag inte längre får ut något av det.
Det kan tyckas hårt och kallt,
och det handlar inte om en brist på empati.
Jag vet exakt vilket h-vete många av de som nyss hittat dit går igenom.
Det är något annat.
Det är som att jag blir alldeles matt.
Jag känner att det finns alldeles för mycket bitterhet, ilska och personangrepp där.
En miljö som ingen kan må bra av att vistas i någon längre period.
Så sorgligt.
För potentialen i forumet är stor.
Det är dessvärre för få besökare som vill se livet i färg.
Och alltför många som väljer att betrakta det i svart och vitt.
Jag har tidigare försökt att nå fram till de som velat lyssna med budskapet att det går att hitta tillbaka till sig själv, även om man väljer att stanna i förhållandet.
Grundfrågan är inte att stanna eller gå.
Det är att låta arbetet med de egna problemen få utrymme.
Att börja ta plats på riktigt, och att en gång för alla lämna offerrollen bakom sig.
I eller utanför förhållandet.
Jag har stött på mycket motstånd, men har nog ändå känt att fördelarna för det mesta övervägt nackdelarna.
Det jag hade att säga var viktigt, och då fick jag ta lite törnar på köpet.
Eftersom jag idag har identifierat mitt största problem,
som är mitt omhändertagande,
måste jag vara försiktig med dessa arenor.
Jag måste vara uppmärksam när jag riskerar att förlora mig i andra människor,
för att jag flyr mig själv.
Och särskilt om det leder till att jag mår dåligt.
Det är inte längre särskilt svårt att avstå från att kommentera någon annans inlägg.
Jag känner inte att allt ansvar ligger på mig.
Förändringen kan ändå inte ske genom mig.
Visst kan jag kanske belysa något nytt,
så som andra gjort för mig,
men enbart om vederbörande är intresserad av att lyssna.
Det känns tryggt.
Det finns varma, fina och innerliga människor som bara vill andra väl på forumet.
Som stannar kvar och som kämpar för att sprida ljus.
Jag hoppas att de är rädda om sig själva.
Och inte stannar kvar på forumet om de utsätts för alltför mycket elakheter.
Nåväl.
Jag hoppas de vet att de alltid är välkomna in hit.
Här finns det värme och kärlek.
Förståelse och omtanke.
Oavsett vilket val vi gjort.
Det har alla ni som följer bloggen en stor del i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Tinto!
SvaraRaderaJag känner precis likadant. Forumet trycker ner mig och får mig att må sämre. L8´s kommentarer brukar jag läsa. Hon är klok, men annars är det bara ett ältande i elände, när det borde vara stöd och hoppingivande. Jag har - liksom du - valt att stanna hos man. Han kämpar och jag kämpar, vi älskar varandra och gör allt vi kan för att jobba oss fram till något som är bra. Hållbart. En stabil grund att vila på. Något nytt, eftersom det gamla inte var bra.
Min vilja att kämpa för vår kärlek har fått sig en törn varje gång jag varit inne på forumet, där det verkar som att enda vägen till lycka är att lämna.
Det är ett par veckor sedan jag var inne där, däremot din blogg, den läser jag varje dag och känner igen mig. Den stärker min tro och min vilja att gå vidare. Den ger mig kraft när det känns jobbigt.Du hjälper mig att känna att jag valt rätt, i stunder när det är svårt. Jag känner att kärleken måste få segra, något annat finns inte.
Tack Tinto!
Jag kan bara hålla med er båda.Jag tyckte i början att jag hade ett visst utbyte av forumet. Men ganska snart började jag bara må dåligt av allt jag läste. Så mycket bitterhet! Nej världen är mer än svart och vit. Det är ett spektra av färger och oändligt nyanserat.Men jag är tacksam att jag hittade forumet. Tack vare det så hittade jag hit och till Åsa H.
SvaraRaderaTack - jag är en av dem som fått ta en massa smällar. Men det säger mer om dem som ger dem än mig - tycker jag.
SvaraRaderaJag blev tillsagd i början när jag skrev enl. min medberoendelogik och då var det inte så svårt att ta till sig det och lära sig av det - men jag tar inte åt mig av bittra utfall.
Jag tycker det är tråkigt för i början, när jag kom in där, var det ett resonerande om hur man mådde och hur man skulle ta sig ur måendet och till viss del; ska jag lämna? Men ingen svarade ja eller nej på det...
Jag hoppas att den (det är väldigt lika jargong/formuleringar på inläggen) - eller ev. de - som håller på så där ger upp snart - för nya besökares skull.
Men det är trevligt att läsa här vad du skriver och höra om dina/era framgångar...
Tack för att du delar med dig
Sanna
Förstår varför man inte tycker att forumet ger så mkt stöd. Nu behöver jag inget stöd av forumet, så det kan kvitta för mig. Jag anser inte att ett forum på nätet kan vara samma sak som verkliga möten där traditioner kan hållas, eftersom man SER den som talar, och det inte blir lika lätt att angripa och attackera i smyg i skydd av anonymiteten på nätet. En större anononymitet än ens tolvstegsgemenskapen har som rättesnöre i sina traditionerr. Ett forum ÄR helt enkelt inte tolvstegsgemenskapen, utan bara ett första möte med andra som kanske har något hopp att sprida. Jag skriver där ibland, när jag känner för det, och kanske sprider lite hopp? Jag argumenterar inte, ger mig inte in i diskussioner, bryr mig inte särskilt mkt om dom som är så sjuka att dom måste peka finger, döma, kritisera eller rakt av angripa andra som inte tycker som dom. Jag skriver helt enkelt och ger andra som kommer nya, min delning. Att ta eller förkasta.
SvaraRaderaVet inte.. men jag blir vare sig sårad, särskilt arg, eller ids ens bry mig om dom som inte förstår vad tillfrisknande vill säga eller innebär. Jag reagerar helt enkelt inte så mkt på det som är dåligt där inne. men det kanske är för att jag helt enkelt inte anser forumet vara något annat än ett forum på nätet, med de fördelar och nackdelar det innebär. Inga andra tolvstegsprogram har forum, av den anledningen att det inte går att förena med de tolv traditionerna, det går helt enkelt inte att se till att de efterlevs där. PÅ ett verkligt möte, eller till och med på en mailinglista, så kan en mötesledare ingripa och avbyta eller säga till när traditionsbrott sker.
Men jag är samtidigt innerligt tacksam för att forumet finns, eftersom det var ett enormt stöd att bara få KÄNNA IGEN MIG, när jag var som längst ner i medberoendeskiten. Särskilt som inte Sanon finns i min hemstad. Jag tror också att det fyller en funktion, där människor som kanske aldrig skulle våga gå på ett verkligt möte från första början, får en chans att se att det finns andra som har upplevt samma sak som dom, och som hittat en väg ut. Det är därför jag skriver då å då, av tacksamhet, och för att berätta om min väg. Men jag lägger vare sig så mkt krut på forumet eller tar det som min personliga uppgift att förändra människorna där inne. Människor förändras när de VILL, inte tidigare. Är min erfarenhet, både för mig själv och andra.. *skrattar*
Tänkte också på: ta till dig det du vill, och låt resten vara. Det var vad dom sa på mitt första möte. Det har fungerat bra för mig.
Din sida däremot, är idel igenkännande, skratt, medkänsla, hopp och LIV. Så TACK för den! Varm kram! /Lizzie
Ni är så fina och kloka!
SvaraRaderaDet är enkelt att tro att mitt inlägg handlade om att få en självförtroendeboost, men det var inte det jag var ute efter....(även om jag fick det på köpet ;))
Jag tror helt och hållet på det du skriver Lizzie, om att tolvstegsprogrammet måste upplevas IRL och inte via ett forum. Jag har aldrig blivit färdig att bli aktiv i något program själv, utan har plockat godbitarna och använt dem i mitt pussel. Det har fungerat jättebra hittills, så jag är väldigt tacksam att det finns. Instämmer också till fullo med att forumet var min livlina under en tid då jag kände mig ensammast i världen, och då kunde jag ta skydd där för att slippa känna mig så förfärligt övergiven.
Om man bortser från att det är knutet till tolvstegsprogrammet, så är det ju ändå ett forum för människor i behov av stöd och värme. Det är därför bristen på respekt blir så påtaglig, och också därför jag tycker det är så sorgligt. Idag tar jag inte längre åt mig, blir inte längre vare sig upprörd eller nedslagen, utan jag väljer istället bort att vistas på forumet...vilket är synd, för jag tror precis som Lizzie skriver att det viktigt att berätta om livet på andra sidan för de som befinner sig mitt i eländet. Att det går att ta sig vidare.
Men som sagt, jag är dock oerhört tacksam att jag hittade till forumet. Det har gett mig fantastiska insikter tack vare flera av de minst lika fantastiska medmänniskor som vistats där.
Kram och tack ännu en gång för era fina ord.
Tinto
Stämningen har tyvärr ändrats det senaste året, min upplevelse var att man med värme stöttade varandra och för oss som hade varit med ett tag var det självklart att välkomna alla nya på samma sätt som jag blev mottagen när jag väl började skriva.
SvaraRaderaVi har alla varit där; i den totala övergvivenheten, sorgen och förtvivlan.
Det som gör mig sorgsen idag är att de som är nya kanske aldrig finner någon berätta för om de inte blir väl mottagna på ett forum som borde bestå av vänner.
L8 och u-a är fantasktiska med den resa och utveckling de har genomgått, och de senaste påhoppen är förfärliga från en person som själv fick oerhört mycket stöd i början.
Hur kan man ha glömt det?
Anyway, ni är alla fantastiska; så det så!
Kram Åsa
Jag, som inte varit med i "Forumsresan" så länge, tyckte ungefär som ni - det var skönt att veta att jag inte var ensam, att få information om var man hittar hjälp och hejarop från de/er som jobbar på ett positivt och progressivt sätt med er/sig själva.
SvaraRaderaDäremot upplevde jag ganska snabbt att jag började vältra mig i forumet, att det var alldeles för negativa "vibbar" där och att jag efter att ha varit inne där helt tappade hopp och mod. Lite synd...
Följaktligen går jag inte in där mer. När jag känner att jag behöver det läser jag Tintos och Åsas bloggar, jag trevar mig fram i sökandet efter en bra tolvstegsgrupp och hoppas (och jobbar) på att jag ska kunna förstå hur jag ska hantera mig själv och allting runt det som hänt den sista tiden och sedan hela mitt liv.
Tack Tinto och Åsa för "ryggen". Och tack Åsa för att du är snabb att svara på mail och engagerad ut i "lilltöa".
Love, peace and understanding (japp, liiite ironiskt :) )
L