Kontrollerande eller livrädd?

Sambon ska förmodligen byta jobb.
På eget initiativ och inte som någon form av bestraffning för det beteende som onekligen drabbade hans arbete under en lång period.
Jag känner en massa saker inför det här.
Jag är glad för hans skull.
Ja.
Jag kan faktiskt känna glädje utan att missunna honom denna möjlighet.
Guldstjärna.
Jag är lättad över att han lämnar det gamla bakom sig, och i det gamla räknas även ett mobilnummer som han då inte längre kommer att vara tillgänglig på.
Jag är stolt över att han vill utvecklas och utmana sig själv.

Å andra sidan är jag fullkomligt livrädd.
Jag är rädd för vad som ska hända om det inte flyter på från första början.
Om han ställs inför en uppförsbacke.
Jag är rädd för att han ska drunkna i ångest och se sitt missbruk som en tillflyktsort.
Jag är rädd för att förlora det vi har hittat fram till.
Jag är rädd för att det nya jobbet kommer att innebära nya frestelser för honom.
I form av nya erövringar.
Jag är rädd.

Det handlar inte om att jag vill tvinga honom att låta bli.
Eller att jag inte är villig att stötta honom från sidlinjen.
Jag tror inte att det handlar om att försöka kontrollera överhuvudtaget.
Jag inbillar mig att det bara är rädslan för förändring som gör sig påmind.

Jag är inte rädd enbart för min egen skull.
Jag vet idag att jag inte står och faller med honom.
Men vår familj gör.
Faller han, faller vår familj sönder.
Det, my dear Watson, är det sanna ursprunget till min rädsla.