Duktiga flickor blir inte nödvändigtvis lyckliga flickor

"Du är duktig. Plikttrogen. Ja, det tror jag är ett bra ord för att sammanfatta dig. Du är plikttrogen."

Ambivalens inför terapeutens konstaterande.
Samtidigt som jag vill sträcka på mig eftersom jag blivit lärd att detta är något positivt,
vill jag sjunka ihop och låta luften pysa ur mig.
Plikttrogen.
Min plikttrogenhet har i sanningens namn inte enbart varit av ondo.
Jag har fullföljt många saker med hjälp av den,
och det har varit en drivkraft att räkna med i uppförsbackar.

Såhär i efterhand kan jag även konstatera att det förmodligen var därför jag inte lämnade.
För att jag påbörjat något,
en familj,
och för att jag därför helt enkelt skulle fullfölja.
Till varje pris.
Inte fega ur.

Min plikttrogenhet sträcker sig även in på andra arenor.
In i sängkammaren.
Utan att gå in på alltför mycket intima detaljer kan jag erkänna att tisdagens möte hos terapeuten blev en väckarklocka hos mig.
Eller kanske snarare en tegelsten i huvudet.
Som sagt, när jag påbörjat något,
ska det fullbordas.
Så även sexakten.
Oavsett vilka tankar som dyker upp i huvudet.
Lusten kanske helt plötsligt försvinner.
Obehagliga minnesbilder tränger sig på.
Men...jag kan ju ändå inte bara avsluta det jag påbörjat.
Det vore ju att lura sambon.
Eller.
Faktiskt menar terapeuten att det är fullt möjligt att just avsluta.
Att det är exakt det jag ska göra.
Oj.

Om lusten försvinner så ska jag avbryta där och då.
Och lite senare förklara vad det var som hände.
Istället för att bara spela med.
Att försöka lura sambon som såklart känner att något är fel.
Och att återigen göra våld på mig själv.
På min kropp och på mina känslor.

Det har funnits många tillfällen då bilder på sambon tillsammans med andra dykt upp i huvudet.
Eftersom jag gjort noggrann research vet jag ju också exakt vilka ställningar jag kan föreställa mig.
Och med vem.
Så med henne. Så med henne. Och så med henne.
Vi gör så.
Så gjorde han med henne.
Nästa gång så.
Och det var ju med hon den där andra.
Helt galet.

Men kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring.
Det konstiga är kanske snarare att inte rycka i nödbromsen,
att inte hoppa av karusellen och att istället spara biljetten till en annan dag.
Det konstiga är nog faktiskt att försöka låtsas som ingenting fastän gråten fastnar i halsen,
och att fortsätta trots att vi inte längre är ensamma i vår tvåsamhet.

Så ett ja behöver inte alltid förbli ett ja.
Det kan faktiskt få lov att bli till ett nej.
Och ett nej kan omvandlas till ett ja.
Om man kanske ändrar sig.
Vet alla människor sådana här viktiga, viktiga saker redan?
Är det verkligen bara jag som missat det?
Ibland känns det som att jag växt upp på en helt annan planet...