Det är inte klokt vad en liten bagatell kan gnaga inuti mig.
Eller ja, bagatell och bagatell...det beror kanske på hur man ser på det.
På vem som ser på det.
Det handlar om inlägget jag gjorde häromdagen.
Angående min nyfikenhet att läsa i papper som inte var mina.
Det malde i mig hela helgen.
En liten vass känsla,
inte på något sätt gigantisk.
Men tillräckligt obekväm för att vara besvärande.
Jag har upptäckt att det är av största vikt för mig att värna om min ärlighet,
gentemot min sambo.
Det behöver inte vara stora, omvälvande hemligheter som ska luftas.
Utan det kan vara små saker som bygger in mig.
Som stänger inne mig.
Och ute honom.
Det är för min egen skull.
För att jag inte ska fabricera lögner för mig själv.
Om att han är si eller så.
Utan för att hela tiden hålla mig förankrad i här och nu.
I vad jag gjort, varför jag gjort det och vad det innebar för mig.
Jag blir smickrad och stolt över att tilldelas epitetet modig.
Tills jag inser att det inte alls handlar om mod för min del.
Jag måste vara ärlig nog att erkänna att det handlar om att överleva.
Känslomässigt.
Jag måste skala av saker och ting långt innan de börjar bädda in mig.
Det är för att försöka förbli den jag är,
och att undvika att successivt förvandlas till någon annan.
Någonting annat.
Oavsett vad det än är för bagatell som besvärar mig så färgar den mitt sätt att se om omvärlden.
Jag försöker att hitta fel,
för att rättfärdiga mig själv.
Så.
I söndags kväll valde jag att berätta för sambon om det som hänt.
Det var som sagt ingen stor grej.
Han reagerade inte ens.
Skrattade lite och sa att han förmodligen gjort precis samma sak.
Men det var så himla skönt att få berätta.
Kändes som en lättnad,
även om bördan inte varit så kopiöst tung.
Tänk er att ni är ute och går i regnet längs en gyttjig grusväg.
Det stänker upp smuts från vattenpölarna när ni går igenom dem.
Först får ni en liten fläck på högerkinden.
Och sedan en lite större på vänstra.
Tillslut är hela du ganska smutsig.
Och då är det inte längre bara att torka bort.
Då behöver du ett rejält bad för att bli ren.
Min nya strategi är att torka bort första fläcken i samma sekund den dyker upp.
Inte för att jag på något sätt blir renare än någon annan,
utan för att jag försöker att hålla mig så ren som just jag kan bli.
måndag 9 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
CITAT: "Det är för min egen skull.
SvaraRaderaFör att jag inte ska fabricera lögner för mig själv."
Ingen dum insikt! För det är inte att vara ärlig mot andra som är det svåraste, utan att vara ärlig mot mig själv..
Stort grattis till framstegen och i min erfarenhet handlar det om mod. Modet att gå emot alla mina rädslor. För det är ju av rädsla alla mina lögner har fötts...
Rädslan att förlora något jag har
Rädslan att inte få som jag vill
Rädlan att andra ska se mig som jag verkligen är
Och idag när jag lever i tillit slipper jag åtminstone just de rädslorna och det är en enorm befrielse.. :-)
kram
Jag brukar se det som så här: ett glas rent vatten får smuts i sig - det går bara att hälla ut det för att fylla på med rent igen...
SvaraRaderaDu kan fylla på med rent i det smutsiga - fast det tar evigheter men häll ut och fyll nytt går mycket fortare. Glaset är det samma men innehållet ...
Sanna
Ni är så kloka allihop. Vilka härliga människor man får träffa på (även om det nu är på nätet) tack vare att man upptäckte sitt medberoende!
SvaraRaderaKram åsa
Kan bara instämma i Åsas kommentar! :)
SvaraRaderaKram till er alla!
Tinto