Som medberoende känner man sig så lurad när allt uppdagas.
Bedragen.
Sviken.
Förd bakom ljuset.
Missbrukaren har under en lång tid lindat in en i så mycket lögner,
att man inte längre vet hur man ska hitta ut.
Missbrukaren anklagas för att vara en lögnare.
Bedragare.
Svikare.
Vad man lätt glömmer av,
är att missbrukaren ljuger lika mycket för sig själv som för omgivningen.
Beteendet kan förmodligen endast rättfärdigas genom lögner.
"Jag gör faktiskt egentligen Tinto en tjänst. Hon slipper ju ha sex med mig, gravid som hon är."
"Nu är jag förbannad på Tinto, för att hon gnäller över något så livsviktigt som att få spela en runda golf. Det ger mig banne mig rätten att ha sex med någon annan..."
Och så vidare.
Detta är några av de lögner jag fått veta att sambon använde sig av.
För att bedra sig själv.
För att försvara ett beteende han egentligen själv föraktade.
Jag tror det är viktigt för oss som blivit drabbade av ett sexmissbruk att minnas detta.
Att missbrukaren inte har som kall i livet att såra, skada eller tillintetgöra oss.
Det handlar aldrig om oss egentligen.
Vi är bara brickor i ett spel.
Precis som de blir för oss.
Brickor som vi får lov att rå om, älska till bristningsgränsen och agera ut alla våra självuppoffrande drag genom.
Vi ljuger i båda riktningarna, även om det kanske inte råder någon tvekan om vilka lögner som skadar mest.
Men ingen av oss ljuger avsiktligt,
vi ljuger för att vi inte vet bättre.
För att vi inte hittar ut.
Ärligheten kan göra så brutalt ont.
Den kan på ett ögonblick smärta mer än tusentals lögner tillsammans,
och den kan rycka undan den mjuka matta som lögnen bevarat oss på.
Fallet blir hårt.
Ensamt.
Men när vi väl slår i marken,
och reser oss igen så är det ärligheten som håller oss om ryggen.
Som ger oss kraft att kunna möta morgondagen.
Ärlighet mot varandra, men framför allt, mot oss själva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kloink - rätt i magen!
SvaraRaderaJag vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till lögnerna. Fortfarande kommer det upp nya sanningar, trots Det Stora Avslöjandet, trots påbörjad behandling, trots medvetenheten om hur illa det gör åt både lögnaren, den som blir ljugen för och tilliten. Jag vet att det är olika för alla, men lögnerna är enligt min partner det svåraste...
Hur ska man då kunna jobba på tillit...? När jag inte vet vilket som är vilket. Även onödiga, helt irrelevanta lögner poppar upp som små elaka svampar.
Jag håller med om att ärligheten smärtar, men känner ändå att jag skulle vilja ha det där hårda fallet, för att veta om det går att ställa sig upp med en arm om ryggen. Eller om jag måste maka mig upp ensam...Och jag vill veta NU!
Fight fight fight...
Ha en skön helg goa Tinto och hoppas på en jättelyckad idolkväll! :)
Kram
L
För mig har det varit viktigt med total ärlighet i båda riktningar,
SvaraRaderatill och med vita lögner har bannlysts från min sida.
Jag vill känna mig ren.
Det är det enda sättet jag kan förklara det på...
Övergången till sanningsspåret skedde inte över en natt.
När det första avslöjandet kom, försökte sambon rädda sitt skinn med nya lögner.
Det fanns inget mer...han lovade....
Och när resten uppdagades allteftersom...
var det samma visa.
Lögnerna slog följe med oss som en oinbjuden gäst.
Jag tror idag att jag vet allt om det som hände. Jag måste lita på den känslan, eftersom den ligger till grund för vår nystart. Jag tror det handlar om en tillit åt båda hållen. Din partner måste lita på att du kan hantera sanningen, och du måste kunna lita på att din partner gör sitt bästa för att hålla sig till sanningen.
Och om man råkar dra till med en lögn, så är det ok att krypa till korset och erkänna så snart man kommer på bättre tankar. Hellre det än att sätta den andra personens liv i gungning genom att återigen börja tvivla på sina egna känslor... Små små steg som leder fram till mer tillit i längden.
Jag kan ärligt talat säga att jag känner en enorm tillit till min sambo på flertalet områden. Jag vet att han älskar mig, jag vet att han värnar om vår familj och jag vet att han kommer att göra sitt allra bästa för att aldrig drunkna i sin ångest igen. Jag kan dock aldrig någonsin känna att jag har full tillit till att han berättat allt om vad som hände under de två åren hans missbruk var som värst. Jag vet mycket, och det jag vet har jag försonats med i tanken. Om nya saker skulle dyka upp skulle jag bli oerhört ledsen, eftersom det inte längre handlar om detaljerna...det handlar då om ett större perspektiv, om att den tillit jag känner på det stora hela blir kantstött. Skadad.
Men jag kanske inte skulle bli helt chockad. Jag förstår att det är enklare att sopa vissa saker under mattan. Att man vill glömma saker som man inte längre står för, och som man inte längre vill kännas vid. Jag förstår.
Jag tror som sagt att jag vet hela sanningen, och den känslan är i dag fullt tillräcklig. Men om jag tvivlar på min sambo i något avseende så är det just detta, att det kanske finns något han glömt berätta från den tiden, och detta kommer förmodligen att förbli min akilleshäl ett tag till. Förhoppningsvis kommer den med tiden att läka av sig själv, och då blir jag inte längre en måltavla för de som vill oss illa. Då kan jag stå rak i ryggen och säga ifrån att jag inte tror på vederbörandes berättelse...men idag skulle jag tvivla. Inte på berättelser hämtade ur nutid...utan de som hämtats ur vår dåtid.
Kram Tinto
Och en jättehärlig helg till dig med, såklart, med eller utan idol :)
SvaraRaderaKram
Spelar det någon roll EXAKT hur mkt/många gånger/med vem osv, osv.? Det var skit. Han var sjuk. Han gjorde mkt sjuka saker. Spelar det någon roll exakt hur mkt?
SvaraRaderaTänkte på det där, med lögnerna.. Jag jagar inte sanningen i allt. vill inte veta mer. Det som var, var. Sjukt. Mkt mkt sjukt. jag med. För jag stod kvar, trots att min lojalitet var så missriktad. Den borde varit riktad mot mig själv, och mina barn. Inte mot honom i det där sjukaste. Men så sjuk var jag av förtvivlan, han i sin på sitt håll. Båda blinda. Båda ljög.
Jag har valt honom. Trots allt. inte tack vare allt. Trots allt. Och för att. För att jag tror att han kan förändras, för att jag tror att det kan bli en riktigt, riktigt bra relation i förlängningen. Vittring på guld.. typ.. *skratt*
Men jag står inte och faller inte med honom. Jag har min styrka inom mig, i min egen inre trygghet, där den måste vara. För att min liv ska fungera. Så alla detaljer från det förflutna.. det får han ta i sin egen inre storstädning, med sponsorer och annat. Vill inte veta mer, och eftersom jag inte frågar mer om det förflutna, så behöver inte han ljuga, och jag inte må dåligt av sanningar jag inte kan få ut någon enda positivt av; bara mer och onödigt lidande.
Mina tankar bara.
Men själv har vi ju hela havet stormar, just idag. Med en ny oärlighet. Som jag ska försöka ta ställning till. Ogillar oärlighet, och den förstör och drar ner för stunden. Men han var iaf ärlig nog att vara ärlig om den! *skratt* Mod på sätt och vis.
Ja tänker en del på att jag också bara är människa. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är inte "bättre" än att jag också är oärlig ibland. Fast jag faktiskt har som mål att vara helt ärlig. Händer att jag trillar dit i oärlighet ändå. Är inte så perfekt. Bara människa. Som han också är. Och det känns faktiskt för det mesta helt okej.
Äh. Ska sluta bre ut mig nu! :-) Hoppas ni får en fin dag allihopa! TACK för tankeväckande ord. Igen.
/Lizzie
Nej, det spelar ingen roll exakt när, var eller hur. Men det spelar roll att han fortfarande ljuger. Jag anser inte vår nystart påbörjad förrän ärlighets-överenskommelsen är ömsesidig. Och i och med lögnerna så blir det ett moment 22 här."Sanningen" om ärlighet kan ju också vara lögn?! Än så länge är det ju jag som upptäcker lögnerna, inte han som erkänner dem.
SvaraRaderaFörhoppningsvis är vi just i den övergångsfasen som Tinto beskriver. Ännu väntar alltså botten - och jag med den. :)
Men idag är jag glad! :)
varma lördagskramar
L
Jag kan förstå er båda, och för min del var det faktiskt viktigt med detalj-sanningarna, åtminstone när jag befann mig i fasen då jag frågade ut...om ni förstår? Att hans ord överensstämde med meningar jag memorerat från mail, fick mig att tro honom. Och när de inte gjorde det så malde, malde, malde det inom mig, tills jag äntligen fick honom att erkänna att han ljugit. Jag lovar, jag slog CSI:arna med hästlängder, jag var helt besatt av mitt pusslande..och det är absolut inget hälsosamt tillstånd.
SvaraRaderaIdag frågar jag inte längre, jag har inget behov av att jaga längre, och han behöver som du säger inte längre försöka reparera med lögner. Men i ett läge då hela ens liv faller samman, och man desperat försöker förstå vad det är som hänt/ händer, är det kränkande att utsättas för fler lögner. Det är som att missbrukaren försöker lappa ihop ett pappershus med cement, förr eller senare kommer det att rasa samman och vägen dit känns bara som ett sätt att vinna tid...
Men som sagt, inga sanningar kom gratis, jag vände ut och in på varenda sten och i stort sett alla fakta fick jag tvinga fram på egen hand. Så det är ytterligare en anledning till varför jag kan förstå att det är svårt att sätta stopp för sig själv. För sitt jagande efter sanningen. Eftersom man tidigare varit den enda som eftersträvat den...tänker jag.
Jag vet inte om du syftade på mitt inlägg Lizzie, eller kanske på L men jag utvecklar mitt resonemang lite till..om i fall att :)
För min del handlar det inte längre alls om hur många, exakt vad de gjorde osv...Det skulle kanske i sådana fall vara om det dök upp ytterligare personer på tapeten, som inte är nätkontakter utan hämtade från vår omgiving. Det är då jag skulle uppleva en inre konflikt, om huruvida jag skulle kunna tro honom eller inte. Men det finns ju ingen anledning att måla fan på väggen i nuläget... Bara en sak jag reflekterade över sådär i förbifarten när jag var i gång och överanalyserade igen...
Kram till er alla
Tinto