Skärselden

Fy för.
Vilken mardrömstimme det var hos terapeuten igår.
Det var den längsta timme jag upplevt på länge.
En timme som innehöll fler minuter än lovligt.
Jag kom på mig själv med att titta på klockan tre gånger inom loppet av två minuter.
Fångad.
Instängd.


Under våra månader i terapi har det mer eller mindre konstant kommit att handla om sambon.
Om hans missbruk.
Om hans bakgrund.
Jag har suttit vid sidan, nickat instämmande, varit där.
Känt mig delaktig utan att bli för involverad.
För det huvudsakliga problemet var ju inte mitt.
Eller?


Igår skiftade fokus.
Jag visste såklart någonstans att jag också behövde lösas.
Lösas upp.
Blottas.
Ändå gömde jag mig in i det längsta bakom ordens makt.
Välformulerade fraser.
Genomtänkta och aldrig någonsin impulsiva.
Från hjärtat, men först processade i hjärnan.

Jag förstod till fullo efter gårdagens möte att jag tillfrisknat intellektuellt.
Jag vet hur jag ska tänka, vad jag ska tänka på, vilka saker jag ska förändra i mitt sätt att agera.
Men såret blöder fortfarande på insidan.
Och då är det ett sår som varken orsakats eller förvärrats av sambon.
Såret har funnits där betydligt längre än så.
Jag har använt honom och hans problem som tillfälliga kompresser.
För att lindra min smärta.
Glömma mina problem.

När missbruket avslöjas,
undanröjs och hamnar bakom oss blottas ett tomrum.
Ett tomrum i vilket min egen smärta blir påtaglig.
Verklig.
Skitjobbig.

Två tunga bitar avhandlades igår.
En bit handlade om våra intimitetsövningar*.
Det finns fyra steg.
Vi har fortfarande inte kommit längre än till steg två.
Det handlar inte om att steg tre är farligt.
Utan om steg fyra, som skrämmer livet ur mig och som ger mig ångest.
Därför bromsar jag trean.
Leder in oss på andra vägar, duperar, flyr.

Det är märkligt nog inte själva givandet som skrämmer mig.
Det är emottagandet.
Jag vet inte varför.
Bara att det skrämmer mig.
Ger mig prestationsångest och en stor klump i magen.
Att ge mig hän och bara ta emot.
Att bli sårbar i någon annans händer.
Att släppa på kontrollen.
På riktigt.
Antar jag.

Sambon och terapeuten ställde mig mot väggen.
Ställde frågor.
Mjukt men det kändes stenhårt.
Jag kände mig trängd.
Blev ledsen.
Inte för att det var på sin plats, utan för att jag kände mig orättvist behandlad.
Instängd i ett hörn.

Efter att ha samlat ihop mig igen kom nästa prövning.
Och jag var helt oförberedd.
Jag minns inte ens hur det började.
Tror det var sambon som berörde ämnet först.
Jag försökte distansera mig.
Försent.

Jag förstår att ditt förhållande med din mamma är något av en akilleshäl för dig?

Jag nickade.
Försökte hålla ihop.
Ville inte börja gråta igen.
För jag visste att detta var tårar som inte skulle ta slut på en liten stund.
Om de fördämningarna brast, var jag blottad.

Jag klarade det inte.
Berättade om mamma.
I stora drag återgav jag historien om mitt medberoende till henne, och om hennes till sin omvärld.
Det gjorde ont.
Jag kände skam och skuld över att lämna ut henne.
Göra henne till en syndabock.
Min egen mamma.
Som jag visste försökte älska mig, och som innerligt brydde sig om mig.
Men som inte älskade sig själv tillräckligt för att kunna ge hundraprocentig kärlek till någon annan.

Det var en mardrömstimme,
men den viktigaste timmen jag tvingat mig igenom på länge.
Viktiga saker blev sagda.
Och mitt riktiga jag visade sig för första gången.
Det jaget som faktiskt behöver hjälp att läka.
Som slutar gömma sig i tid och otid.

Så...tittut...antar jag.


*Intimitetsövningar 1-4:
1- Beröring baksida kropp, utan att röra någon intim del. Tid: 30 min. Växla.
2- Beröring framsidan, utan att röra intima delar. Tid: 30 min. Växla.
3- Beröring hela framsidan, men utan sexuellt smek. Tid: 30 min. Växla.
4- Beröring hela framsidan, med sexuellt smek som utmynnar i att parterna tillfredsställer varandra. Dock ej genom samlag! Tid: 30 min. Växla.