Reflektioner

Jag hittade min dagbok idag.
Har inte sett till den på flera månader och idag bara fanns den där.
Så jag läste och begrundade.
Och andades ut.
Jag är så oerhört glad att jag inte befinner mig där jag varit länge.
Att jag är där jag är.

Det har hänt en hel del inom mig,
jag inser det till fullo när jag läser.
Genom hela dagboken finns en underton av offertänkande.
Hur har han kunnat göra såhär mot mig, jag som varit så vit?
Så osjälvisk, så tillmötesgående, så...allt.

Den tjugoandra juli 2005 finns en lista i vilken jag gör upp mina framtidsplaner.
Samtliga fem punkter stämmer till hundra procent med hur utfallet blev.
Jag bockade av dem en efter en.
Men blev jag lyckligare av detta, eller reducerade jag livet till en transportsträcka?

Idag är det exakt sex månader sedan vår son fyllde ett.
På hans ettårsdag hade jag bestämt mig för att lämna sambon.
Dagen innan hade jag nämligen omfattningen av hans svek uppdagats till fullo.
Jag hade då förstått att det inte rörde sig om ett snedsprång, utan om flera.
Och att det pågått under en lång tid.
Så jag var fast besluten att lämna.
Under några dagar...

Det är fascinerande att läsa dagboken från pärm till pärm.
Det gör inte ont längre.
Det känns faktiskt tryggt utifrån där jag är idag.
Jag står med facit.
Jag gjorde rätt.
Valde min väg.
Där och då.
Fram tills idag.
Om framtiden vet jag ju som vanligt ingenting.

Att jag publicerar dagboksanteckningar på bloggen handlar inte om någon skum form av exhibitionism.
Det är bara ett sätt för mig att dela med mig av det jag gått igenom,
till någon som kanske befinner sig mitt i kaoset.
Ett bevis på att jag verkligen varit där.
I helvetet.
Och överlevt.

Det är också ett bevis för mig själv.
På att jag tagit mig vidare.
Med hjälp av andra, absolut.
Men ändå framför allt tack vare mig själv.
Min strävan efter nya insikter, efter nya verktyg, efter en bättre morgondag.
Jag är faktiskt väldigt stolt över att jag inte bara gav upp.
La mig ner och dog.
Även om jag inget hellre ville där och då.

Idag kan jag se att jag ganska tidigt kom att betrakta mig själv som frisk.
Eller relativt frisk, åtminstone.
Jag betraktade uppvaknandet som en mirakelkur.
Och visst var den det på många sätt och vis,
utan den hade jag ju aldrig insett behovet av en förändring.
Men länge, länge har jag tillfrisknat enbart på ytan.
Och lämnat de jobbiga bitarna på botten därhän.

Det är därför skönt för mig att jag kan se en tydlig skillnad på mina tankar och känslor idag,
jämfört med mina tankar och känslor då.
Jag är verkligen på väg.
Nu vet jag det med all säkerhet.