Varför så provocerande?

Har precis ägnat en stund åt att läsa igenom kommentarerna på artikeln om Åsa Hellberg i SvD.
Sitter nu här lagom konfunderad och förstår egentligen inte riktigt vad det är jag läst.

Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om Åsa och om hennes historia,
även om jag vid detta laget känner att jag har mer än koll på det hon gått igenom.
Har frossat i såväl Casanovas kvinna som Amelia artiklar, i hennes blogg och nu även denna artikel.

Det är ju tyvärr så, att eftersom hon representerar oss ute på den offentliga arenan så är också hennes liv det enda jag har att identifiera mig med.
Hon är det närmaste mig jag kan komma, när det gäller medberoendet till en sexmissbrukare.
Vi är inte lika på alla sätt, men många saker är slående.
Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen.
Jag är så oerhört tacksam för att hon vill, orkar och kan ta denna fighten.
Hennes historia betyder så mycket för så många människor.
Inte för att hon stannat, utan helt enkelt för att hon överlevt.
Det kan tyckas självklart, men vi som varit där vet att det långt ifrån är det.

Vad som slog mig i kommentarerna var att det var så många som provocerades av hennes historia.
Av att hon valt att stanna hos en man som bedragit henne.
Som hade så mycket åsikter om något de förmodligen inte förstår.
Varför är det så provocerande?

Jag har funderat lite på det tidigare, för jag har upplevt samma sak på forumet.
Att överhuvudtaget fundera på att förlåta en sexmissbrukare är som att svära i kyrkan.
Antingen betraktas man som en anti-feminist som tar avstånd ifrån kvinnors rättigheter, och som fullständigt ger avkall på sitt eget väsen.
Eller så avfärdas man som svag och sjuklig.
Feg.

Idag ligger det i tiden att springa.
Springa vidare om det inte passar.
Springa från det som är tråkigt.
Springa till någonting roligare.
Någon roligare.
Och är det partnern som springer,
då ska jag också springa.
Fast naturligtvis åt ett annat håll.
Såklart.

Att ta itu med sina problem tar tid.
Gemensamt eller var för sig.
Det går att springa.
Men förr eller senare tar vägen slut, och du måste förmodligen vända.
Och gräva i det du sprungit från.
Det behöver självklart inte innebära att du återförenas med din missbrukare,
och att ni lever lyckliga i alla era dagar.
Men att du förenas med dig själv.
Ditt sanna jag.
Det du försökt springa från.

Men varför så provocerande?
En gång fick jag en kommentar på forumet i stil med att mina inlägg var som krokar,
som fick många att vrida sig som maskar på dem. De var obekväma, för att de berörde jobbiga och svåra saker inom dem som läste. Det var en fantastisk komplimang.
Jag berättar inte om mitt liv för att det ska vara behagligt att läsa.
Stundom har mitt liv varit en mardröm.
Det kan inte skildras i rosarött skimmer.
För det har inte heller varit det.
Men det är inte heller nattsvart bara för att man har en tung historia bakom sig.
Vissa dagar är det fantastiskt att vara jag.
Andra är det bara lagom bra.
Helt ok.
Varken mer eller mindre.

Jag tror att det är provocerande att läsa om kvinnor som valt att fortsätta tillfriskna tillsammans med sin missbrukare, för att vissa gör bedömningen att de då accepterar att bli respektlöst behandlade.
Att det är ok att svika, såra och bedra dem.
Jag tror även att alla de kvinnor som valt att lämna (i många fall utan att ta itu med sitt eget tillfrisknande) blir påminda om att det finns ytterligare en väg att gå. Den som de valde bort.
Jag tror att det komplicerar livet vaninnigt mycket när man börjar se missbrukaren som ett offer för sina omständigheter, istället för som en egocentrisk förövare. När livet inte längre är svart och vitt, när människor inte längre kan delas in i goda och onda. När människovärdet alltid betraktas som konstant, oberoende av handlingar, blir det svårare att fly in i hat. Det komplicerar. Men det berikar.

Jag brukade känna mig provocerad av kommentarer från de som inte förstod.
Störas av att andra la sig i och ville döma.
Det gör jag inte längre.
Idag förundras jag mest.
Varför lägger man energi på att strö så mycket negativ kritik omkring sig?
Vad kan man rimligen ha att vinna på det?

Eller handlar det bara om ytterligare ett förflyttat fokus...