6 månader tillbaka i tiden...

090510
(Dagboksutdrag)

Brev till min son

Du var viktig redan när du föddes, det visste jag.
Du skulle förändra mig, hela mitt liv, jag visste det också.
Men riktigt hur viktig, hur avgörande du skulle komma att bli...
nä, det visste jag nog aldrig.
Det förstår jag först nu.

Jag lever för dig nu, mitt barn.
Varje morgon när jag drar mig ur sängen så är det av kärlek och ansvar gentemot dig.
Gud vet vad som hade varit utan dig.
Ett år gammal och redan så livsavgörande.
Jag är skyldig dig så mycket.

Om tio, femton, tjugo år...då kanske allt känns annorlunda.
Jag har rest mig igen.
Och då ska jag tacka dig genom att överösa dig ännu mer kärlek.
Tacka dig för mitt liv.
___________Mamma.

De första tre dagarna, söndag, måndag, tisdag var nog mest chock.
Chock och kontroll.
Damage control över vad det var som hänt.
Omfattningen.
Sedan kom lättnaden.
Aha.
Det var därför det varit si...
därför det varit så...
Och sedan ilskan.
Men vad i helvete har han lurat mig på hela min familj för
...på mitt liv.
Och så igår kom den första riktiga sorgen.
Den djupa, innerliga, tröstlösa sorgen.
Miljoner av tårar i duschen.
Varje tår en droppe ångest.
Sorg sorg sorg.
Och så ilska igen.
Hat.
Och sedan inget.
Förlamning.
Känslomässig berg- och dalbana.
x säger att han inte orkar mer.
Inte klarar av alla min svängningar.
Men jag kan inte hoppa av, jag är berg- och dalbanan.

Känns som att jag i åtta år rensat ogräs.
Slitit bort maskros efter maskros.
Ingen får se, allt ska se fint ut på ytan.
Syns inte, finns inte.
Nu har hela jävla gräsmattan ryckts upp.
Eller trädgården med för den delen...

Ser helheten istället för delarna.
Äntligen och alltför tidigt.
Eller nåt.
Har inte skrivit ärligt dagbok på hundra år.
Inget ärligt, egentligen.
Allt har indirekt var om eller till x.
Har inte kunnat öppna mig överhuvudtaget.
Låst och stängt igen.