Bekännelse

Japp.
Ja, erkänner.
Jag läste.
Fastän jag kanske inte borde.
Jag försvarar mig med att jag bara är mänsklig, med en nyfikenhet som inte alltid behöver jämställas med ett återfall.
I detta fallet tror jag faktiskt på mina argument.
Det förringar ju dessvärre inte det respektlösa i att helt och hållet gå emot någon annans önskemål.

Jag städade ur lådorna i köket.
Städade - inte snokade!
Tanken existerade inte ens.
Jag hittade en hög med en sisådär fem kollegieblock.
Jag ögnade igenom dem för att se om de skulle sparas, förflyttas eller kastas.

När jag öppnade ett av dem,
såg jag sambons handstil och insåg på en gång att det rörde sig om hans SLAA-anteckningar.
Eftersom jag varit benhård med att låta honom få ha alla de bitarna för sig själv,
slogs jag inte heller denna gången av något begär att snoka.
Jag skulle precis till att lägga blocket ifrån mig då jag ser en notis i hörnet.

OBS! Tinto, läs inte detta!!!

Och genast blev impulsen att fortsätta läsa för stor.
För oemotståndlig.
Den där välbekanta känslan av hög puls och fradga i mungiporna infann sig dock inte,
det var inte alls på den nivån denna gången.

Det handlade om ett av stegen.
Ett i vilket han inventerade vår relation.
Mig.

Det stod egentligen inget nytt.
Allt jag läste har vi pratat om tidigare.
Ändå gjorde det ont att läsa.
Allt det hat som han använt som bränsle för att försvara sina handlingar.
Förakt för den han levde med, för den som var jag.
För den som inget hellre ville än att bli älskad.
Och älskade tillbaka in absurdum, trots att det aldrig räckte till.

Jag vet att det inte är hans sanna åsikter.
Eller att hatet varit äkta.
Men likväl minns jag hur det kändes.
För jag kände av det.
Jag kände varje liten gnutta hat, varje litet uns av förakt.
Det gör ont att få det bekräftat, att det faktiskt var sant där och då.
Att mina känslor åtminstone inte ljög för mig.
När han gjorde det för sig själv.

Men ändå.
Det gör ont.

Förlåt älskling, om du läser.
Det var inte meningen att vara hänsynslös och inte respektera ditt önskemål.
Jag ska försöka att hantera en sådan här situation på ett annat sätt i framtiden.

Jag skulle ändå vilja lyfta en sak, när jag ändå bekänt vilken förfärlig människa jag är.
När jag läste hans rader, hans resonemang kring sitt eget handlande, kring sina egna tankar överväldigades jag av hans sårbarhet.
Av hans vilja att verkligen känna inåt, rannsaka sig själv och ta sig tid att förstå.
Och ännu en gång fick jag ett bevis på hur annorlunda allt faktiskt är idag.
Om hur ödmjuk och nära vår relation är nu, jämfört med tidigare.
Det är inget som på något sätt ska tas för givet,
men det vore ett ödesdigert misstag att inte ta sig tid att uppskatta det vi har, här och nu.

Så.
Jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara.
Jag skulle vilja kunna göra som Sanna, som reflekterar över detta i kommentatorsfältet.
Respektera den andres vilja och lägga undan.
Det är mitt mål.
Ännu så länge känns det dock bara som att jag står i startgroparna på det området.