Trubbel i paradiset

Om gårdagen förknippades med harmoni så har dagen gått i krigets tecken.
Jag har varit arg, besviken, förbaskad...och nu har känslorna äntligen bottnat.
Jag har hittat fram till den riktiga känslan.
Som har föga att göra med min sambo.
Men våldsamt mycket med mig själv...

Jag blev upprörd för att sambon lämnade vår lillkille på dagis trots att han själv var ledig och hade gott om möjlighet att ta hand om honom.
Jag tyckte att han var egoistisk och kall.
Prioriterade sig själv före vårt barn.

Först ska jag kanske nämna att vi är oerhört nöjda med dagis.
Det går absolut ingen nöd på pojken där.
Han stormtrivs.

Det handlar absolut inte om det.
Jag tycker bara att det är ett val man gör som förälder,
när man väljer att skaffa barn.
Då prioriterar man bort de där timmarna i soffan, de där timslånga fikorna och den där egentiden man tidigare kunnat strö omkring sig.
Man väljer att istället umgås med sitt barn.
Tycker jag.

Men så får jag lite hjälp från en god vän att rannsaka mig själv.
Om varför blir så arg.
Inte råd utan bara lösa tankar.
Tankar som sår ett frö, som gror till en planta inom loppet av några sekunder.

Självklart.
Att jag inte såg det på en gång.
Jag skulle också vilja göra så.
Unna mig några timmar för mig själv, att bara slöa med en bra bok, en god kopp te eller en mysig film.
Jag skulle också vilja få vara lite ledig på egen hand, helt utan ansvar och måsten.
Problemet är att jag aldrig skulle tillåta mig själv att vara det.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att lämna sonen på dagis, om jag själv är hemma.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att prioritera mig själv om det finns minsta lilla risk att någon annan inte känner sig prioriterad.

Så problemet bottnar i mig.
Inte i sambon.
Inte i att han är ego.
Utan i att jag har ett handikapp i att aldrig kunna vara det.

Skit också.
Det är så irriterande när man inser att man haft fel.
Att sambon faktiskt haft rätt.
Tur att det inte händer så ofta...;)