Svajig vecka

Det har varit en svajig vecka rent känslomässigt.
Jag har tagit en bloggpaus för att försöka behålla fokus på mig själv och på det som är verkligt viktigt.
Och nej.
Det är inte sambon och vår lilla familj som gungar denna gång.
Även om det naturligtvis påverkar oss indirekt.
Men det är mitt medberoende på andra fronter.
Medberoendet till min mamma.

Jag har in i det längsta valt att vara ganska sparsam med just den delen av mitt liv,
då denna blogg på något sätt kommit att symbolisera mitt medberoende på andra områden.
Dock är det ofrånkomligen så att det medberoende jag utvecklat redan vid unga år är det som ligger till grund för alla andra relationer,
och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika att omnämna det medberoende som präglat mig mest av alla.

Det är som dag och natt att leva tillsammans med en person som blivit medveten om sitt problem, och en person som blundar för det.
Om en person är medveten om att han eller hon exempelvis har en missbrukarpersonlighet,
är det oändligt mycket enklare för mig att bryta mitt medbereondemönster.
Jag slutar läcka energi som ett såll,
och lär mig hushålla med den på ett helt annat sätt.
Det blir tillåtet för mig att lyssna på mig själv.
För den andra personen förstår varför det är så livsviktigt för mig att göra det.
Och han stöttar till hundra procent.

Men med en person som förnekar sina egna problem,
som fortsätter att frottera i offerrollen och som vägrar bryta den destruktiva spiralen är det förrädiskt.
Jag betraktar mig själv som relativt tillfrisknad,
men i relationen med min mamma blinkar varningslampor i vartenda samtal.
Jag triggas antingen igång direkt.
Känner skuld över att jag försummat.
Inte funnit där.
Inte räckt till.
Eller så kämpar jag så hårt med näbbar och klor för att inte göra det,
att jag i efterhand drabbas av än värre skuldkänslor.
Och då har ju trillat dit igen.
För då är det väl just det som är uttrycket för mitt medberoende.

Det är ibland så att man vill skrika högt,
vad det är som är fel.
Att hennes problem går att lösa,
bara hon väljer att vilja lösa dem.
Att hon kan välja livet,
istället för att vänta förgäves på att bli vald.

All den den fakta jag samlat på mig de senaste månderna vill jag ge till henne.
Packa in i ett vackert paket med ett rött sammetsband och förgylla hennes jul.
Ge henne livet åter.
Få henne att äntligen inse.
Men jag vet att det är förgäves.
Den fakta man inte vill ha, väljer man att blunda för.
Den är alltid felaktig.

Jag ska inte ge råd eller tips till någon annan hur ni bör leva era liv,
men för mig har det varit ovärderligt att lägga mitt eget relationspussel.
För att förstå mig själv och människorna i min omgivning.
För att kunna se hur jag hamnat här.
Och förhoppningsvis, hur jag kan ta mig härifrån.

Att lägga sitt eget dysfunktionalitetspussel är jobbigt, men en fantastiskt bra grund att stå på.
När det svajar.
För jag vet ju innerst inne att jag har rätt till mina känslor.
Jag har rätt att bli arg, frustrerad, ledsen och att känna mig åsidosatt.
Att dessa känslor sedan drunknar i skuld är ett problem,
men så länge jag vet att de går att fiska fram igen så är det inte omöjligt...

Jag saknar en mamma som kunnat vara mer delaktig i mitt liv.
Jag saknar min mamma.
Den som hon en gång var.