Idag fick jag veta av sambon att han gjort en koll på nätet för att se om det var den vi misstänkt som messat i lördags.
Det fick mig att känna mig illa till mods.
Fastän han berättade för mig, kändes det inget vidare i magen.
Inte bra alls.
Numret hade inte överensstämt med de siffror han mindes från i lördags.
F-n.
Vill inte tänka mer på det här.
Men kan bara inte släppa det.
Vem var det då?
Och varför kan inte han heller släppa det?
Varför tar han upp trådar jag själv lyckats släppa?
Messade hon från någon annans telefon?
Eller är det någon annan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hatar hur oron och misstänksamheten har ett så stadigt grepp om oss. Jag har inte kommit på långa vägar lika långt som du men jag är väldigt medveten om mitt medberoende. Minsta lilla grej kan trigga tusen frågor och scenario i mitt huvud. Oftast lyckas jag stoppa det men ibland tar det över och jag stänger av istället. Den enorma styrka vi måste gräva fram för att vinna över detta kan kännas ouppnåligt men jag har bestämt att jag ska klara det. Det finns liksom inget annat val.
SvaraRaderaOändligt tack för denna bloggen som ger mig otroligt mycket stöd och insikter!
/J
Det är skört och behövs kanske inte så mycket för att vi ska snurra igång tankarna igen. Kontrollen och misstänksamheten, oron i magen kanske inte behöver så mycket "näring" för att återkomma.Jag antar att du frågat honom ovanstående frågor. Eller försöker du undvika det? Jag skulle ha väldigt svårt att inte konfrontera min man i en liknande situation tror jag. Vår tillit har ju fått sig en rejäl knäck eller hur?
SvaraRaderaKram till dig från Faith
Tack för era fina kommentarer!
SvaraRaderaJag känner att jag har betydligt bättre redskap att hantera en sådan här situation idag, än vad jag hade för några månader sedan. Det betyder inte att det är enkelt, men det är hanterbart på ett helt nytt sätt.
Jag vågar prata med min sambo om min oro, och försöker inte stoppa huvudet i sanden eller fly.
Dock är det problematiskt eftersom jag alltid måste vara vaksam på att jag inte sätter på mig skygglappar för att undvika en obekväm konfrontation. Jag vill ju så gärna leva med den här mannen, och ett ytterligare avslöjande skulle ju vara förödande för oss...vilket innebär att jag alltid riskerar att försöka lura mig själv för att kunna hålla mig kvar.
Å andra sidan försöker jag dagligen att lyssna till min magkänsla (hur man nu kan göra det rent konkret?)
Jag försöker att stoppa känslan i magen, "innan den hinner upp och vända i huvudet" som vår terapeut uttrycker det. Jag försöker fånga känslan innan den utvecklas till paranoia eller till överförståelse, och att helt enkelt bara känna på den som den är.
Låter det enkelt?
Det är det inte...
Inte för någon som överanalyserat saker hela sitt liv och gärna tänker både en och två gånger innan hon yttrar något...
Men det är bara att kämpa på. Antar att det bara kan bli lättare med tiden! :)
Kram
Tinto