Snus-kigt

I följande inlägg kommer jag att analysera ett beteende hos min sambo in absurdum.
Det kan förmodligen framstå som både långsökt, lite småknäppt och för all del...
lite sådär typiskt tintoreskt.

Min sambo snusar.
Det gjorde han inte när vi träffades.
Till min stora glädje.
Jag tycker nämligen att det är ganska äckligt.
En ofräsch vana som resulterar i gula tänder, dålig andedräkt och vidriga prillor till höger och vänster.
Det är dagens underdrift att säga att jag ogillar det.

Snusandet började i liten skala.
Vid fester.
Och det var väl ganska ok...
även om jag aldrig älskade det.

När sonen föddes (ja, faktiskt under själva BB-vistelsen) eskalerade det så till den milda grad att sambon började kedjesnusa.
Det var helt galet.
Jag avskydde det.
Förstod ingenting.
Från den dagen har det varit en daglig last hos min kära sambo.
Och jag avskyr det lika mycket fortfarande.
Jag tycker det är oattraktivt, äckligt och sunkigt.
Det är förknippat med så mycket jag inte vill ha i mitt liv.
Snus-k.

Men i helgen tog jag mig lite tid att fundera över min egen reaktion.
I sanningens namn är det kanske inte helt fel att säga att jag överreagerar något på denna last.
Jag behöver ju såklart inte älska sambons snusande,
men när jag nästan börjar gråta av ilska för att han går ut i hallen för att lägga in en prilla så slås till och med jag av att något inte står rätt till.
Min ilska känns...något missriktad och oproportionerlig.
Om man säger så.

Och nu kommer analysdelen.
Kan det vara så att snusningen kommit att symbolisera något helt annat?
Att det var det enda som jag faktiskt kunde sätta fingret på,
när hela mitt liv var upp och ner?
När sambon vände mig ryggen känslomässigt,
var det få saker som jag kunde peka på.
Min känsla av att något var fel i förhållandet bekräftades aldrig.
Jag vågade inte lita på mina egna känslor.
Snusdosorna däremot.
De fanns där.
Jag kunde ta på dem.
De låg i ett fack i bilen.
Bredvid låg snuskiga, förbrukade trasor.
Snuset blev en symbol för allt äckligt som kommit in i vårt liv.
Allt som jag inte kunde sätta ord på.
Men som jag så väl kände fanns där.

Idag är det mesta urstädat.
Jag hittar inte längre några trasor vid snusdosorna.
Inte för att jag letar.
Utan för att jag vet att de inte finns där.
Men snuset finns kvar.
Och det är så oerhört laddat för mig.
Det är syndabocken.
När det gjorde entré på allvar i mitt liv, det var då allt gick åt h-vete.

Ser ni symboliken?
Kan det vara så här?
Vad tror ni?
Är jag helt ute och cyklar?
Finns det någon som känner igen sig?
I någon liknande situation?