En microdipp

När jag slog på datorn häromdagen och surfade runt hajade jag till av ett namn.
Eva Bystedt.
Och jag förflyttades på en enda gång månader tillbaka i tiden.
En tsunami av ångest vällde in över mig.
Men inte utan en oändlig tacksamhet för alla de människor som hjälpte mig upp till ytan då,
som lyssnade fastän de egentligen inte hade tid.
Som tog sig tid.

Eva Bystedt är anhörigterapeut på Dysberoendekliniken i Stockholm.
Jag har aldrig träffat henne.
Vi bor långt ifrån Stockholm så det har aldrig varit aktuellt.
Jag fick numret till henne när jag gråtande ringde kliniken och famlade efter hjälp.
Hjälp till min sambo, hjälp att göra honom frisk.
Jag förstod nog aldrig vad jag skulle ha att säga till Eva.
Varför jag skulle ringa henne.
Men jag ringde.
Hon skulle till ett möte och hade bara någon minut över.
Minuten blev till tio.
I tio minuter lyssnade hon till mig, till min maktlöshet och till min förtvivlan.
Jag minns inte ens vad hon sa, men bara att hon lyssnade räckte för mig.

När jag nu såg hennes namn så blev jag påmind om hur fruktansvärt livet var då.
När allt jag trodde mig ha, höll på att ryckas ifrån mig.
Om hur dåligt jag mådde.
Jag tänker sällan på det nuförtiden.
Vill inte stanna i det.
Men då och då minns jag.

En annan fantastisk människa som tog sig tid att lyssna var läkaren på vårdcentralen här i stan.
Jag hade bokat en tid på tjugo minuter för att diskutera en eventuell sjukskrivning.
Jag var ju som bekant föräldrarledig, men jag kände mig inte precis som en närvarande mamma.
Jag ville bara sova och grät mig igenom dagarna.
Jag visades in till en kvinnlig läkare i övre medelåldern.

Hon såg mig.
Höll om mig.
Lät mig gråta.
I trekvart lyssnade hon till mig.
Berättade för mig att jag var vacker, fin och värdefull.
Att jag skulle resa mig igen, fastän allt kändes hopplöst.

Hon sjukskrev mig aldrig.
En sjukskrivning hade inneburit att även sambon skulle tvingas stanna hemma,
och hon tyckte jag behövde en paus från honom.
Så jag fick ingen sjukskrivning.
Men jag fick så oerhört mycket mer.
Jag fick hennes tid.
Jag fick synas.

Att tänka tillbaka gör mig ledsen,
fast inte på ett dåligt sätt.
Det är skönt att minnas de många livlinor som stod till buds att klamra sig fast vid.
Jag behövde dem alla.
De var alla lika viktiga.
Även om det till slut handlade om att sluta med konstgjord andning,
och att lära mig simma på riktigt så fanns det ingen annan väg just då.