Med beroende

Jag blev med beroende vid väldigt unga år.
Med medberoende kanske jag ska säga.

Min mamma blev väldigt sjuk i samband med att jag fick en syster.
Precis innan jag skulle börja skolan.
Min pappa arbetade mycket. För att inte säga alltid.
Min föräldrar var och är underbara på många sätt och vis.
Jag håller inget emot dem.
Men faktum kvarstår.
Jag lärde mig att vara till lags och att tillfredsställa andras behov för att överhuvudtaget synas vid väldigt, väldigt unga år.
Jag blev helt enkelt vuxen.
Fastän jag borde ha fått varit barn.

Historien med min sambo är ni relativt väl bekanta med vid detta laget.

Vad som slagit mig när jag börjat granska mig själv närmare är att jag i hela mitt liv försökt vara den människor velat att jag skulle vara, oavsett sitution. Jag har varit en kameleont ut i fingerspetsarna. Vänner, skola, arbetsplats. Jag har alltid lyssnat in, känt av och anpassat mig. Aldrig klivit fram och visat vem jag är. Åtminstone inte utan att veta vem jag skulle vara där och då.

Efter avslöjandet med min sambo så fick jag relativt snabbt ordning på mitt medberoende, åtminstone gentemot honom. Om man kan uttrycka det så. Jag kämpade stenhårt för att bryta mig fri från det beroendeförhållande jag haft till honom under en lång tid.
Men mitt medberoendebeteende avslutades inte.
Det bara flyttades.

Jag fick kontakt med en kvinna via forumet som jag började maila med.
Jag analyserade hennes liv, hennes man, deras relation.
Jag kom med råd, tips och vägledning.
Jag kände mig klok och stark.
Jag engagerade mig mer och mer i forumet.
Gjorde frekventa inlägg.
Involverade mig i andras liv.
Försökte stötta och uppmuntra.
Sprida hopp och förtröstan.

En dag insåg jag att jag kände mig stressad över att jag inte uppdaterat mig på forumet på länge. Över att det fanns så många nya inlägg som jag inte hunnit läsa, och så många människor jag därmed inte heller haft möjlighet att kunna hjälpa.
En annan dag gick jag gråtande ner för trapporna och fick tröstas av sambon.
Alltför många hårda ord och anklagelser på forumet blev för mycket för mig att hantera.
Jag som bara ville hjälpa.

Ju längre ut i verkligheten jag tagit mig sedan dess, ju mer har jag insett att forumet blev ett annat sätt för mig att fly.
Fly mina känslor.
Fly mitt liv.

Missförstå mig inte.
Jag har fått fantastiska råd och stöd från underbara människor där.
Jag har ventilerat sådant som tyngt mig, och känt frid av det.
Men idag väljer jag mer noggrannt vad jag vill använda min tid till.
Utan att styras av samvetskval eller stress.

Och nu har det blivit dags att återvända till min mysiga sambo som väntar på nedanvåningen med lite choklad och sura nappar.

Tillägg

Fick lite påbackning av sambon när jag redogjorde för mitt förra inlägg för honom.
Det vill säga, att varningsmärka porren.
Porr skapar inte ett beroende.
Problemet finns där redan i botten, och porren blir enbart ett redskap för att hantera det.
Jag håller med.
Och tycker nog egentligen att det var precis det jag skrev, eftersom jag uttryckte att porren kan skapa ett beroende...inte att det nödvändigtvis gör det. Men det kanske snarare är utlösa jag menar då. Om missbruksproblematiken finns där latent i botten, det vill säga.

Så att rätt blir rätt.

Men visst är jag samtidigt medveten om att allt som kan brukas kan missbrukas. Mat, sötsaker,alkohol, cigarretter, sex,spel. Och så vidare. Det kanske är ohållbart att begära att alla dessa varor ska varningsmärkas. Vem vågar då gå till supermarket? Om hälften av sakerna i kundvagnen är märkta med dödskallar ;)

Porren är dock annorlunda för mig. Den är inte synonym med sex. Inte alls.
Nu är jag ingen expert på porr, det vill jag inte ge sken av. De filmer jag stiftat bekantskap med har jag hittat av en slump i vårt hem, i vår bil, i vårt förråd. Jag har däremot tjuvkikat för att se vad det är som varit så lockande. Trollbindande. Magiskt.

Och jag är fortfarande oförstående.

Visst kan det säkert vara eggande med fantasier om olika sexuella utsvävningar.
Jag kan köpa det.
Och visst, det är lite förbjudet vilket säkerligen triggar igång en extra växel.
Men för mig blir det ganska snart tråkigt.
Enkelspårigt.

Tjej efter tjej som stönar i kapp. Killar (eller ofta gubbar) som tar vad de vill ha.
Och oavsett hur brutal och rå behandlingen än må vara, så stönar tjejen tacksamt tillbaka och ber att få ytterligare en omgång. Eller två. Och snälla, snälla, snälla, ber hon med sina halvslutna ögon, gegga ner mig fullständigt med din säd...

Hrm.
Låter jag bitter?
Inte alls.
Bara lite irriterad.
För jag är alldeles övertygad om att porr programmerar.
Och ju mer du tar del av den, desto mer rubbas din egen uppfattning om vad som är sund och bra intimitet. Sex blir porr, porr blir sex. Skillnaden raderas.
Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att du blir missbrukare.
Det tror jag absolut inte.
För det är ett helt annat kapitel.
Däremot kan det aldrig någonsin vara hälsosamt i längden.
Det är jag fullkomligt säker på.

Porr

I ett land som Sverige, som i så mångt och mycket präglas utav storebrorsmentaliteten, så är det för mig fortfarande ett mysterium att man inte varningsmärkt porren.
Som med cigaretter.
Varning.
Kan orsaka skeva värderingar och ett osunt beteendemönster.
Eller varför inte.
Varning. Porr splittrar familjer.

Och nä. Vänta nu.
Avfärda mig inte som ännu en bitter feminist. Jag har nämligen ytterligare argument.
För visst är det väl så att det inte är själva cigaretten som dödar? Alltså åtminstone inte på så sätt att den attackerar sitt offer och mördar brutalt. Den kan leda till lungcancer som i sin tur kan leda till döden.
Ett alltför frekvent porrnyttjande kan leda till beroende som i sin tur kan leda till en mängd olika beteenden och rubbade världsbilder som i förlängningen utan tvekan kan leda till skilsmässor. Eller seperationer.

Borde inte socialstyrelsen ha insett detta vid detta laget?
Eller är en varningstext på en porrfilm lika meningslös som den på cigarettpaketet? Som min mamma skulle säga: "Jaja, vilken läskig bild...men det händer ju inte mig"...

Men om varningstexten finns där, så finns ju även möjligheten att kanske en enda människa någonstans i landet vaknar till och inser vidden av sitt problem? Även om det kanske inte sjunker in förrän efter själva utagerandet.

Jag tror jag är något stort på spåren ;)

(Tur för mig att jag har gömt mig bakom ett hemligt alias, annars hade väl Mr Milton och hela hans snuskiga följe stått och knackat på min dörr och anklagat mig för förtal... Mot en bransch så styrd utav pengar kan det väl aldrig vara populärt att förklara krig...)

Ångest

Var hemma om på lunchen för att umgås med min för dagen föräldrarlediga sambo och min underbara lillkille.
Dessvärre blev umgänget inte riktigt som jag tänkt mig, och nu är jag tillbaka på jobbet med ångest och olustskänslor.

Sambon träffade på pappan till en av mina bästa vänner idag. Vid mötet reagerade sambon på första instinkten, som naturligtvis var flykt. Tog ett språng in i bilen och voila, problemet löst. Eller inte.
Inte löst, däremot flytt.

Och när vi pratade om det så mådde han dåligt.
Fruktansvärt dåligt.
Kände sig utlämnad. Folkskygg. Förnedrad.
Och jag reagerar...kallt.
Rationellt.
Genom att säga att alla äger ansvaret för de egna känslorna. Att han inte kan påverka hur personer han möter känner eller reagerar. Att de kanske förlorar sig i skvaller om vårt liv, för att fly något i sitt eget.

Ibland blir jag rädd för de automatiska svar som kommer på autopilot.
För att jag på något sätt inte är där.
Även om jag står bakom det jag säger.
Så kommer det liksom per automatik.
Och hela jag blir mer logik än känsla.

Men det var inte den ursprungliga anledningen till mitt inlägg.
Det var striden som tog plats inom mig.
Den som började i samma stund som jag insåg att det var mina ord som kom tillbaka för att skada.
De förtroenden som jag delat med vänner, som delat dem med andra, som till slut kommit tillbaka och gör oss illa ännu en gång.
Anledningen till att han inte kan gå med högburet huvud på stan längre.
Är jag.
Striden för att inte ta på mig mer skuld.
Skuld och skam.

En liten, liten röst därinne påminner mig om att det faktiskt är sambon som agerat ut, inte jag.
Men egentligen vet jag att den trösten är klen.
Hade jag inte lämnat ut honom, så hade han sluppit gå igenom detta.
Hade jag inte tvättat hans byk offentligt så hade han sluppit känna sig smutsig.

Hur tar man sig ur ekorrhjulet av skuld och skam?
Nån som vet...

Fruktsallad

Det kan vara som päron och äpple.
Skillnaden mellan olika missbrukare.

Jag insåg det till fullo när jag läste Åsa Hellbergs artikel i Må bra.
Har nog någonstans vetat det redan innan, men jag har väl inte förstått vikten av att poängtera det. Det gjorde jag inatt.
Någonstans runt klockan 00.00 trillade polletten ner.

Det behöver faktiskt inte alls se likadant ut.
Inte alls. Åtminstone inte utåt sett.
Utagerandet, beteendet, livet med en sexmissbrukare.

Varför är det viktigt att lyfta fram?
Jo, för att det är så vansinnigt svårt att identifiera sig med en beroendesjukdom som inte har ett ansikte. Knappt ens konturer. Herregud. Vad skulle min sambo rimligtvis ha gemensamt med en sexmissbrukare??!! Och om jag inte vet vilka tecken jag ska leta efter, hur ska jag då någonsin kunna dra paralleller mellan att det sjukliga beteende som successivt smugits in relationen är relaterat till ett missbruksproblem? Om jag inte ens vet att det finns, eller att det kan se ut som det gör i mitt specifika fall.

Jag vet att Åsa redan vet hur viktig hon är för många. Att hon ger oss anhöriga ett ansikte. Står upp för oss, som ännu inte vågar. Visar att vårt problem är vanligare än vad vi tror, men att det går att ta sig igenom.

Min historia skiljer sig en del från hennes.
Men jag blir mer och mer medveten om hur viktig den är.
De båda är.
Allas våra historier är.
För att visa att det kan se olika ut.
Helt olika vid första anblicken.
Men att smärtan ändå är sig lik.
Smärtan, ångesten, maktlösheten.

Par i hjärter

På tisdag i nästa vecka börjar vi vår parterapi.
Det känns märkligt.
Spännande.
Läskigt.
Vuxet.

Någonstans är jag övertygad om att det kommer att gynna oss i längden, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det faktum att vi faktiskt kommunicerar bra mycket bättre med varandra idag än vad vi någonsin gjort.
Är bättre lika med bra?
Förmodligen inte.
Men för någon som har lite skeva referensramar så är det svårt att riktigt veta vad som är bra.
Och vad som är bättre än uselt.

Jag ska inte lockas till att förvandla denna till ännu en av den uppsjö gravidbloggar som finns. Även om frestelsen ibland är stor...;)
Men just vetskapen om det barn som kommer till oss till våren gör vårt arbete tillsammans viktigare än någonsin.
Jag är livrädd för att drunkna i småbarnsträsket.
För att blöjor, välling och bebismys ska fungera som en flykt för mig.
Flykten från tillfrisknande.
Flykten från det som hänt.
Därför känner jag att det är viktigt att kunna bearbeta det som hänt tillsammans.
För att vi, som någon så klokt uttryckte det, ska kunna förenas i sorgen över det som hänt.
Och inte i förnekelsen.

Om ni förstår hur jag menar.
Och hur oerhört viktigt skillnaden däremellan är.

För det som har hänt, har hänt.
Oavsett hur fint och kärleksfullt det än må vara mellan oss idag så finns det där.
Minnet av sveket.
Smärtan.
Ensamheten.
Övergivenheten.
Rädslan.
Äcklet.
Och allt det där andra.
Men de finns där, även de dagar som jag inte känner av just dessa känslor.
Och det är dessa känslor som måste bearbetar. Verkas ut.
Lyftas fram i ljuset, för att kunna kännas fullt ut.

Jag vet att det ligger en tuff tid framför mig.
En tuff tid med mycket tårar, självrannsakan och smärtsam ärlighet, men det finns inga genvägar.
Frågan är, kan det egentligen bli så mycket värre än det vi redan gått igenom?
Har mycket svårt att tro det...

Det som inte dödar härdar.
Bring it on.

Känslomässiga barriärer

Det är inte bara anhöriga till sexmissbrukare som kan leva i känslomässiga dysfunktionella förhållanden. Långt ifrån.
Faktum är att ju mer jag tänker på det, ju fler mönster ser jag i min omgivning. Mönster på människor som mår dåligt, de som försöker vara till lags och så naturligtvis de som enbart ser till sitt eget ego. Det är nästan som karikatyrer av vanliga människor, när man väl väljer att betrakta dem med sina analytiska glasögon.

Och visst kan man roa sig med det.
Med att analysera allt och alla och tro sig veta hur allt ligger till.
Ibland har jag säkert rätt.
Lika ofta har jag förmodligen fel.

Det viktigaste är nog att påminna sig själv om att hålla fokus på det egna livet. På den egna autobahnen och inte hela tiden förlora sig i olika avtagsvägar som dyker upp som ogräs längs med motorvägen.
Det är min stora utmaning.
Att inte distraheras av andras liv och leverne hela tiden.
Och förlora mig i meningslösa analyser av människor som inte bett om det.
Utan att hålla fokus på mitt eget och mina närmaste.

Ett steg i taget.