Mysiga måndagmorgon

Visst hade det väl varit härligt om jag verkligen menat det?
Om jag haft en riktigt mysig morgon, som jag sedan kunnat hämta energi ifrån under hela dagen...
Men nej.
Jag var ironisk.
Vääääldigt ironisk.
En helg som innehållit såväl en häftig Idol-upplevelse som en lyxig ansiktsbehandling på SPA är helt enkelt tillräckligt.
Nu måste det komma en liten kalldusch i vardagen.
För balansens skull, liksom.

Vi rök ihop som två vildkattor imorse.
Det var en bagatell, men vi blev båda två enormt upprörda.
Han på sitt sätt, och jag på mitt.
Mitt som då innebär att mitt ordförråd helt plötsligt reduceras avsevärt.
Det mest påtagliga är nog att det mest verkar innehålla kraftuttryck som f-n, j-la och h-vete.
Vi var verkligen überarga båda två, och vi hymlade inte med det.
Vi kastade förvisso inga porslinssaker, och vi skrek inte ut vår frustration i något högljutt vansinnesgräl.
Men det var väl typ där våra gränser gick.

Vad som slog mig efteråt var hur fantastiskt skönt det var att verkligen få lov att säga precis hur jag kände.
Att jag var arg.
Kände mig kränkt, sårad och illa behandlad av hans i mina ögon nonchalanta beteende.
Och han som i sin tur anklagade mig för både det ena och det andra.
Hans ord gjorde inte särskilt ont.
Jag visste ju att han var arg.
Men det var inte farligt.

Vi släppte fram våra känslor.
Istället för att gömma undan dem i en tryckt "sur-stämning",
så släppte vi fram dem så det stod härliga till.
Det var befriande.
Skönt.
Och min ilska försvann betydligt snabbare än vad den vanligtvis gör,
eftersom den i vanliga fall aldrig riktigt får finnas...utan blir något annat, odefinierbart, istället.
Denna gången var jag arg.
Och det med råge.

Nu är vi vänner igen.
Thank God för SMS....;)

Dagens checklista

Målade tånaglar. check.
Ny frisyr. check.
Penicillin till lillkille med halsfluss.check.
Biljetter till kvällen idolsändning. check.
Anders Bagge i Malmö arena......(hoppas fortfarande!!!)

Skrattretande

Just när jag publicerade föregående inlägg,
möts jag av följande annons inne på sidan:

"Brist på sexuell lust?
En sexuell affär kann rädda ditt förhållande. Anmäl dig idag!
www.c-date.se"

För några månader sedan hade jag blivit så arg att jag förmodligen tagit kontakt med blogger för att uttrycka min frustration och ilska.
Idag blir jag nästan full i skratt.
För om man ska uppmuntra till något så kränkande som vänsterprassel,
så kan man väl åtminstone ha den goda smaken att ta tillräckligt med god till på sig för att kunna formulera sin annons utan stavfel?
Hehe.
Eller c-date kanske är en kontaktsite för dyslektiker....

Lögner

Som medberoende känner man sig så lurad när allt uppdagas.
Bedragen.
Sviken.
Förd bakom ljuset.
Missbrukaren har under en lång tid lindat in en i så mycket lögner,
att man inte längre vet hur man ska hitta ut.
Missbrukaren anklagas för att vara en lögnare.
Bedragare.
Svikare.

Vad man lätt glömmer av,
är att missbrukaren ljuger lika mycket för sig själv som för omgivningen.
Beteendet kan förmodligen endast rättfärdigas genom lögner.

"Jag gör faktiskt egentligen Tinto en tjänst. Hon slipper ju ha sex med mig, gravid som hon är."

"Nu är jag förbannad på Tinto, för att hon gnäller över något så livsviktigt som att få spela en runda golf. Det ger mig banne mig rätten att ha sex med någon annan..."
Och så vidare.

Detta är några av de lögner jag fått veta att sambon använde sig av.
För att bedra sig själv.
För att försvara ett beteende han egentligen själv föraktade.

Jag tror det är viktigt för oss som blivit drabbade av ett sexmissbruk att minnas detta.
Att missbrukaren inte har som kall i livet att såra, skada eller tillintetgöra oss.
Det handlar aldrig om oss egentligen.
Vi är bara brickor i ett spel.
Precis som de blir för oss.
Brickor som vi får lov att rå om, älska till bristningsgränsen och agera ut alla våra självuppoffrande drag genom.

Vi ljuger i båda riktningarna, även om det kanske inte råder någon tvekan om vilka lögner som skadar mest.
Men ingen av oss ljuger avsiktligt,
vi ljuger för att vi inte vet bättre.
För att vi inte hittar ut.

Ärligheten kan göra så brutalt ont.
Den kan på ett ögonblick smärta mer än tusentals lögner tillsammans,
och den kan rycka undan den mjuka matta som lögnen bevarat oss på.
Fallet blir hårt.
Ensamt.
Men när vi väl slår i marken,
och reser oss igen så är det ärligheten som håller oss om ryggen.
Som ger oss kraft att kunna möta morgondagen.
Ärlighet mot varandra, men framför allt, mot oss själva.

Duktiga flickor blir inte nödvändigtvis lyckliga flickor

"Du är duktig. Plikttrogen. Ja, det tror jag är ett bra ord för att sammanfatta dig. Du är plikttrogen."

Ambivalens inför terapeutens konstaterande.
Samtidigt som jag vill sträcka på mig eftersom jag blivit lärd att detta är något positivt,
vill jag sjunka ihop och låta luften pysa ur mig.
Plikttrogen.
Min plikttrogenhet har i sanningens namn inte enbart varit av ondo.
Jag har fullföljt många saker med hjälp av den,
och det har varit en drivkraft att räkna med i uppförsbackar.

Såhär i efterhand kan jag även konstatera att det förmodligen var därför jag inte lämnade.
För att jag påbörjat något,
en familj,
och för att jag därför helt enkelt skulle fullfölja.
Till varje pris.
Inte fega ur.

Min plikttrogenhet sträcker sig även in på andra arenor.
In i sängkammaren.
Utan att gå in på alltför mycket intima detaljer kan jag erkänna att tisdagens möte hos terapeuten blev en väckarklocka hos mig.
Eller kanske snarare en tegelsten i huvudet.
Som sagt, när jag påbörjat något,
ska det fullbordas.
Så även sexakten.
Oavsett vilka tankar som dyker upp i huvudet.
Lusten kanske helt plötsligt försvinner.
Obehagliga minnesbilder tränger sig på.
Men...jag kan ju ändå inte bara avsluta det jag påbörjat.
Det vore ju att lura sambon.
Eller.
Faktiskt menar terapeuten att det är fullt möjligt att just avsluta.
Att det är exakt det jag ska göra.
Oj.

Om lusten försvinner så ska jag avbryta där och då.
Och lite senare förklara vad det var som hände.
Istället för att bara spela med.
Att försöka lura sambon som såklart känner att något är fel.
Och att återigen göra våld på mig själv.
På min kropp och på mina känslor.

Det har funnits många tillfällen då bilder på sambon tillsammans med andra dykt upp i huvudet.
Eftersom jag gjort noggrann research vet jag ju också exakt vilka ställningar jag kan föreställa mig.
Och med vem.
Så med henne. Så med henne. Och så med henne.
Vi gör så.
Så gjorde han med henne.
Nästa gång så.
Och det var ju med hon den där andra.
Helt galet.

Men kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring.
Det konstiga är kanske snarare att inte rycka i nödbromsen,
att inte hoppa av karusellen och att istället spara biljetten till en annan dag.
Det konstiga är nog faktiskt att försöka låtsas som ingenting fastän gråten fastnar i halsen,
och att fortsätta trots att vi inte längre är ensamma i vår tvåsamhet.

Så ett ja behöver inte alltid förbli ett ja.
Det kan faktiskt få lov att bli till ett nej.
Och ett nej kan omvandlas till ett ja.
Om man kanske ändrar sig.
Vet alla människor sådana här viktiga, viktiga saker redan?
Är det verkligen bara jag som missat det?
Ibland känns det som att jag växt upp på en helt annan planet...

Vi

En sjuk liten pojke som har ont i halsen.
Två oroliga och kärleksfulla föräldrar som bäddat ner honom i dubbelsängen,
och som från varsin sida försöker trösta med närhet och kärlek.
Tunga, rosslande andetag.
Ett mörkt rum med svag belysning.
Jag ser sambon stryka lillkillen över ryggen.
Ser honom ömt röra vid hans lilla huvud.

Tänk så nära vi var att kasta bort detta.
Det jag initialt trodde var en brist på kärlek,
var bara ett uttryck för ett känslomässigt haveri på insidan.
Två trasiga människor,
som famlade efter lösningar på livets gåtor.
Lika vilsna båda två.
Men på helt olika sätt.

Tänk att vi kunde hitta hit.
Tillbaka till något nytt.
Eller kanske istället fram till ett oss.

Så tack.
Till vem eller vad som gjorde det möjligt.

Uppdatering på snusfronten

Ta-Da!!!
Minsann om inte den här lilla kvasi-hjärnskrynklaren var inne på rätt spår.
Mitt agg mot snuset kan mycket väl vara ett uttryck för något helt annat.
Enligt terapeuten.
Hennes tanke var att det handlade om en slags svartsjuka.
Det tycker jag ju personligen känns lite skumt,
men det känns ändå ganska logiskt vid närmare eftertanke.
Eftersom jag varit så "stigmatiserad i att bli bortvald, känner jag mig bortvald även när det gäller snuset. Jag får lämna plats åt en annan njutning."

Så för alla er som har hang-ups ni inte förstår er på,
ni kanske också är sotis?
Välkommen in i klubben! :)