Mobiltriumf

Imorse ställdes jag inför ett eldprov.
Kontrollbehovets varande eller icke varande.
Hur låg det nu egentligen till med det?

Jag har sedan ett bra tag tillbaka stålsatt mig att inte under några som helst omständigheter kolla vare sig sambons gamla e-postadresser eller hans mobil.
I början var det svårt.
Kontrollen har genom åren utvecklats till något som kan jämställas med ett tvångsmässigt småätande,
och det kändes verkligen tomt att inte längre kunna nalla lite då och då.
Efter hand som tiden gick blev det enklare.
Mer naturligt.
Jag minns att såväl hans alternativa Facebookadress och hans hotmailadress skulle avslutas permanent först tvåhundranågonting dagar efter att de varit obesökta.
Ibörjan var det hopplöst.
Jag kunde inte stå emot.
Läste lite bloggar, lite aftonbladet, lite smått och gott och så vips.
Så hade jag loggat in på hans konto.
Och varje gång jag fallit för frestelsen,
så förbannade jag mig själv för att jag ännu en gång skjutit upp det definitiva avslutandet av kontona.
Men så småningom blev det mindre viktigt.
Jag fyllde mina dagar med liv istället.
Mitt liv.

I morse kröp jag tätt intill sambon för att värma mig lite innan han klev upp.
Hans mobiltelefon är även ställföreträdande alarmklocka,
och har därför en gjuten plats alldeles bredvid sängen.
Då den gick igång sträckte jag mig efter den för att stänga av och såg ett gult litet kuvert i hörnet.
Fan.
Jag gick och la mig tidigt igår.
Hade messet kommit inatt?
Från vem?
Det hade varit så enkelt att bara klicka in för att se.
Att inte ens öppna meddelandet utan bara se vem det kom från.
Det hade inte ens märkts.
Jag berättade istället för honom att han fått ett meddelande,
och han gäspade lite trött att det förmodligen var ett missat samtal från igår eftermiddag.

Ok.
Tänkte jag.
Då är det nog så.
Och jag kände att det räckte för min del.
Jag behövde inte gräva, rota, snoka.
Jag var fri.

Naturligtvis finns det alltid en risk att meddelandet var från någon annan.
En symbol för hans tidigare missbruk.
Absolut, det måste jag vara ärlig och erkänna.
Men jag tror det faktiskt inte,
och framför allt,
så vet jag inte att jag tjänar något på att leva mitt liv genom att ständigt jaga efter eventuella bevis.
Om han skulle vilja,
så kan han utan större problem messa-dejta-ha sex med- osv. andra kvinnor dagarna i ända från 7.30 tills 17.30 utan att jag har en susning om det.
Jag väljer att tro på hans vilja att förändras.
På vår nyvunna närhet.
På en framtid tillsammans.
Och i den finns det faktiskt inget utrymme för ständig kontroll.
Så är det bara.