Bakslag blev framsteg

Kom hem från jobbet.
Sambon varit hemma hela dagen.
Datorhistoriken tömd.
Hjärtklappning.
Ljudet på.
Torr i munnen.

Upptäcker efter en stund att sambon och hans sponsor messar fram och tillbaka.
Yrsel.
Vad har hänt idag?...


Sura miner.
Sura miner.
Sura miner.

Konfrontation.


Gråtande fick jag se messen, trots att jag inte riktigt ville.
Kände ju att jag borde lita utan att själv få se.
Protesterade lamt.
Sambon krävde att få visa.
Strök mig ömt över ryggen och höll fram telefonen.
Messen handlade om nästa steg i tolvstegsprogrammet, och hur de skulle närma sig det tillsammans.

Datorn var tömd för att snabbas upp.

Jag andades ut och grät om vartannat.
Sa förlåt om och om igen.
Var detta ett bakslag?
Hade min misstänksamhet börjat gro igen?

Jag funderade ett tag.
Och kom fram till följande.

Jag lyssnade på min känsla.
Den var inte rätt, men jag ignorerade den inte.
Jag lyfte fram problemet i ljuset.
Även om det inte skedde omgående, så ändå relativt snabbt för att på så vis undvika att det fick grogrund i mörkret.
Sambon fick möjlighet att förklara sig.
Jag erkände min osäkerhet, inte som en svaghet utan som ett faktum.

Han förstod mig.
Sa att det var okej.
Först var jag arg och besviken på mig själv för att jag gav efter för ett gammalt beteende.
Sedan insåg jag att fallet inte alls var sådant.

Jag spann ju inte loss i någon hysterisk jakt.
Jag började inte gräva i plånböcker, rota i mobiler (åtminstone inte i smyg...) eller snoka vidare.
Jag tog tjuren vid hornen utan att försöka fly min ångest.
Framsteg.

Jag inser också att jag kanske alltid kommer att få leva med en viss typ av misstänksamhet.
Inte patologisk på något sätt, utan bara på ett sådant sätt att jag instinktivt försöker pussla när de ologiska pusselbitarna blir för många.
Men jag tror kanske att jag ska jobba för att denna misstänksamhet istället ska försöka betraktas som lyhördhet.
Vilket är det bästa ord jag kommer på just nu, men som ändå inte är klockrent.
Lyhördhet för mina egna känslor.
Uppmärksamma det som inte känns bra.
Och det som känns bra, så att jag kan göra det igen.

Så efter många analytiska timmar med mig själv är jag på det hela taget nöjd.
Ibland är det lite jobbigt att vara jag...men vad har man för val? ;)

Valfrihet

Vi kan alla välja hur vi vill leva vårt liv.
Valet är vårt, ingen annans.
Om vi lever kvar i bitterhet över vad som skulle kunna kallas drömmen om en bättre gårdag, så går vi också miste om möjligheten att njuta av nuet.
Det är okej att älska någon som sårat en.
Vi får lov att göra det.
Vi behöver inte känna eller bete oss på ett särskilt sätt, för att någon eller några förväntar sig det.
Vi får lov att känna och tänka precis som vi vill.
På det sätt som passar oss bäst.

Det som förut var svart och vitt har blivit grått.
Fast grått på ett färggrannt sätt.
Inte dystert.
Det finns inte längre några tydliga rätt och fel i mitt liv.
Bara saker och ting som känns mer eller mindre rätt för mig.
Jag kan inte döma andra, av den enkla anledningen att jag saknar deras erfarenhet att basera min dom på.
Av exakt samma anledning kan ingen döma mig, även om jag vet att detta sker titt som tätt.
Men det är ok.
Eller det måste ju vara ok.
För jag kan inte påverka det.
Det handlar ju faktiskt inte om mig.
Det handlar om någon annans behov av att döma, och det kan jag inte styra över.

Det här med att välja tillit är ett av mina viktigaste val hittills.
Det var inte heller särskilt svårt.
Men det tog tid för mig att inse att valet var mitt.
Det var långt ifrån självklart.
Men när det väl togs, var det en fantastisk befrielse.

Jag kan aldrig någonsin veta om det går att lita på en annan människa.
När jag säger lita på, så menar jag huruvida denna personen kommer att bedra mig för första gången eller att bedra mig igen.
Eller bara att svika i största allmänhet.
Jag kan aldrig någonsin veta.
Jag kan tro mig veta, och jag kan tro mig ha makten att kontrollera.
Illusioner.

Det jag kan kontrollera är mig själv, mina tankar och hur jag väljer att leva mitt eget liv.
Vad har jag att vinna på att straffa någon annan för dennes handlingar livet ut?
Fördelar? Maktövertag? Kanske.
Men lycka?
Nä.
Inte för min del i varje fall.
I ett sunt och balanserat förhållande så kan vi inte spela ut varandras svagheter eller brister mot varandra för att vinna.
Det finns nämligen ingen kamp.
Vi ska ju båda åt samma håll.

Att välja tillit måste kännas rätt i hjärtat.
Det kan inte forceras fram.
Även om man intellektuellt sätt är mogen, måste hjärtat hinna med.
Slå i takt.
Men när de båda är i fas, då är det dags.

Pappa

Min pappa.
Min idol. Min förebild. Min viktigaste kritiker.
Men också den som lagt grunden för en stor del av de problem jag bär med mig.

Ingen skuldbeläggning.
Bara ren och skär fakta.
Jag ville synas.
Ville bli älskad.
Och det enda sättet var att prestera.
Vara duktig.
Vara smart.
Göra rätt.
Aldrig, aldrig, aldrig göra eller tycka fel.

Egoboost

Finns det något bättre för självkänslan än att få veta att man skrivit något som berört?
Jag är ytterst tveksam.
Åtminstone i mitt fall.
Känner mig enormt stolt och glad.
Vid närmare eftertanke så tror jag minsann att jag växte några centimetrar igår.
Kanske någon i varje fall.
Och blev lite snyggare, lite slankare och kanske till och med lite smartare...
Ja.
Så är det nog.

Sträckläsning

I går kväll lyxade jag till det rejält.
Jag tog mig friheten att låna badkaret hemma hos min för tillfället bortresta pappa.
Alldeles ensam gled jag ner, och tillät mig själv att fullständigt förlora mig i Casanovas kvinna.

Igenkänningsfaktorn var hög.
Ibland läskigt hög.
Ibland var olikheterna mer dominerande.

Men på det hela taget var det en själsligt vårdande kväll.
Jag grät, nickade, grät igen.
Jag kände den välbekanta knuten i magtrakten igen.
Andades ut när jag efterhand kände hur den löstes upp igen.
Jag ville krama den lilla flickan i boken.
Presentera henne för min lilla flicka.
Min lilla ensamma flicka, som inte heller vågade vara bara sig själv.
Som inte tyckte sig värd att älskas enbart genom att vara.
Låta dem skratta, gråta och roa varandra.

Under hela bokens gång reflekterade jag över hur min egen bok skulle kunna se ut.
Vad som format mig.
Hur jag gått vidare.
Går vidare lite mer för varje dag som går.
Samma frågor finns hos mig.
Varför lämnade jag inte?
Men jag tror jag vet.
Jag kunde inte.
Innan jag började se ljuset i tunneln vad beträffar hans missbruk, så kunde jag ändå inte tänka mig ett liv utan honom. Jag var ingen utan honom. Han gjorde mig hel. Utan honom var jag ensammare än ensammast. Jag ville helt enkelt inte vara utan honom.

Den största likheten mellan mig och Åsa som skrivit boken är utan tvekan respekten.
Den respekt som trots oändliga tvek ändå funnits för den man älskar.
Den respekt som innebär att man lyssnar trots att man kanske borde stängt av öronen för länge sedan.
Den respekt som gör att man behåller elakheter och personangrepp för sig själv, och hela tiden försöker att fokusera på vad som är bäst i längden och inte i nuet.
Ilska är naturlig och sund efter en sån här livskris.
Liksom sorg, rädsla och ångest.
Alla känslor är okej.
Så länge de ges tillåtelse att att finnas.
De behöver dock inte ta sitt uttryck i elakhet och bitterhet.
Den gynnar ingen.

Allra minst oss själva.
Tack för att jag fick ta del av din berättelse.
Tack för att du så öppenhjärtigt bjöd in och lät mig få bearbeta en del av mitt liv genom att få gråta och le åt ditt.

Värme och kärlek åt dig och din familj.

Julafton

I vanlig ordning åkte jag hem på lunchen och såg fram emot en lunchrast som skulle vara snarlik de allra flesta, dvs. slänga i mig min mat, hinna ta ut hunden en sväng och förhoppningsvis få lite andrum innan det var dags att återgå till mitt för närvarande relativt kaotiska arbete.

Men idag överraskades jag glatt när jag tömde postlådan.

Min bok från Kalla Kulor hade kommit.
Mitt alldeles egna exemplar.

Jag skuttade uppför yttertrapporna med hoppsan-steg.
Dansade in i hallen.
Sjöng åt jycken istället för de sedvanliga svordomarna över det utspridda torrfodret i hallen.

Och så öppnade jag kuvertet.
Lyfte lite sådär andaktligt ut boken.
Som för övrigt var väldigt snygg i både form och omslag.
Slog upp första sidan.

Läste dedicationen...och så började tårarna rinna.

Oavsett hur många som än må ha fått exakt samma ord riktade till sig, så tog jag åt mig.

"Du är viktig".

Tack.
Tack igen.
Vi är alla viktiga.
Hur kunde vi någonsin tillåta oss själva att glömma bort det?

Dåligt samvete

Jag fick ett mail idag.
Ett mail som gick rakt in i hjärtat på mig och som gav mig oerhört dåligt samvete.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att kvinnan som skickat det godtar min ursäkt och förstår att ingenting alls handlar om henne.
Eller något hon gjort.
Allt handlar om mig.
Om mitt agerande, min flykt.

I mitt förra inlägg berättade jag om mitt beteende strax efter avslöjandet. Om hur jag gömde mig bakom andras liv och andras problem, allt för att kunna blunda för kaoset i mitt eget.
Jag grävde så djupt jag kunde och fick i de förtroenden jag fick, och så gjorde jag mitt bästa för att analysera fram användbara svar.
Jag berättade även om en kvinna som jag kom i kontakt med på forumet och som jag sedan inledde en mailkontakt med. Denna kvinnas mail blev små ljusglimtar i mitt annars mörka vardag. Vi stöttade varandra. Jag fick en chans att fly mina egna bekymmer, och istället ta del av hennes. Märkligt vad många slutsatser man tycker sig kunna dra då man betraktar andras liv, och hur förvånansvärt få man kan dra i sitt eget.

Jag fick väldigt mycket tillbaka.
Bara vetskapen om att man inte är ensam är guld värd.
Utöver detta fick jag fina råd och tänkvärda tips, och dessutom en livlina i form av ett telefonnummer att använda om jag hamnade i akut kris.
Detta från en kvinna som aldrig träffat mig.
Som var beredd att lämna ut sin egen identitet för att stötta mig om det skulle behövas.

Om du läser här igen så vill jag att du ska veta att jag aldrig någonsin menade att såra dig med mitt inlägg.
Jag kan bara be om ursäkt för att jag formulerat mig tokigt, inte för hur du uppfattat det.
Vad jag däremot kan säga tusen gånger om är att jag aldrig någonsin sett dig som en belastning eller som något problem.
Mitt problem är det sätt jag hantera världen.
Och det försöker jag förändra lite dag för dag...