De andra kvinnorna

En intressant tanke slog mig igår när jag satt och funderade i bilen.
Igår hade jag som bekant en känslomässig svacka vilken jag beskrev i ett inlägg här på bloggen.
Jag blev förbannad på sambon för det han gjort.
Oavsett hur meningslöst det än må vara att bli arg ett år i efterskott...
så kan man ju som bekant inte rå för sina känslor.
Så jag blev arg.
Ledsen.

Jag tillät mig själv att känna så,
och sedan rann det alldeles naturligt av mig igen och jag kunde återgå till att känna kärlek, tillit och framtidstro igen.
När jag funderade på detta en stund efteråt så insåg jag att jag för första gången kunnat tänka på de andra kvinnorna utan att känna förakt.
De gjorde mig inte längre arg.
Jag kände helt enkelt ingenting.
Total likgiltighet.
De utgjorde bara en del av rekvisitan.
Av kulissen.
Det var sambon jag blev arg på, och de...
...ja, de var suddiga och betydelselösa.
Och framför allt utbytbara.
Om inte just den kvinnan eller den där kvinnan funnits där,
ja då hade det varit någon annan.

Ungefär som kvinnorna i porrfilmerna.
Vad skulle jag tjäna på att känna ilska gentemot dem?
Jag tycker det är tråkigt och lite sorgligt att de ställer upp på att vara delaktiga i en industri som exploaterar människor,
men ilska.
Nä, absolut inte.
Och precis samma sak kände jag för de "verkliga" kvinnorna.
För de var ju inte verkliga för honom.
De var åtminstone inte en del av någon verklighet.

Det är skönt att inte slösa energi på att hata.
Den behövs på andra håll,
och till betydligt mer positiva saker än så.
Ännu är det ljusår från att låtsas som att jag önskar dem något gott,
eller att jag vill dem väl.
De finns,
och jag accepterar det.
Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det.
Likgiltighet.
Och det känns väldigt, väldigt skönt.

Mobiltriumf

Imorse ställdes jag inför ett eldprov.
Kontrollbehovets varande eller icke varande.
Hur låg det nu egentligen till med det?

Jag har sedan ett bra tag tillbaka stålsatt mig att inte under några som helst omständigheter kolla vare sig sambons gamla e-postadresser eller hans mobil.
I början var det svårt.
Kontrollen har genom åren utvecklats till något som kan jämställas med ett tvångsmässigt småätande,
och det kändes verkligen tomt att inte längre kunna nalla lite då och då.
Efter hand som tiden gick blev det enklare.
Mer naturligt.
Jag minns att såväl hans alternativa Facebookadress och hans hotmailadress skulle avslutas permanent först tvåhundranågonting dagar efter att de varit obesökta.
Ibörjan var det hopplöst.
Jag kunde inte stå emot.
Läste lite bloggar, lite aftonbladet, lite smått och gott och så vips.
Så hade jag loggat in på hans konto.
Och varje gång jag fallit för frestelsen,
så förbannade jag mig själv för att jag ännu en gång skjutit upp det definitiva avslutandet av kontona.
Men så småningom blev det mindre viktigt.
Jag fyllde mina dagar med liv istället.
Mitt liv.

I morse kröp jag tätt intill sambon för att värma mig lite innan han klev upp.
Hans mobiltelefon är även ställföreträdande alarmklocka,
och har därför en gjuten plats alldeles bredvid sängen.
Då den gick igång sträckte jag mig efter den för att stänga av och såg ett gult litet kuvert i hörnet.
Fan.
Jag gick och la mig tidigt igår.
Hade messet kommit inatt?
Från vem?
Det hade varit så enkelt att bara klicka in för att se.
Att inte ens öppna meddelandet utan bara se vem det kom från.
Det hade inte ens märkts.
Jag berättade istället för honom att han fått ett meddelande,
och han gäspade lite trött att det förmodligen var ett missat samtal från igår eftermiddag.

Ok.
Tänkte jag.
Då är det nog så.
Och jag kände att det räckte för min del.
Jag behövde inte gräva, rota, snoka.
Jag var fri.

Naturligtvis finns det alltid en risk att meddelandet var från någon annan.
En symbol för hans tidigare missbruk.
Absolut, det måste jag vara ärlig och erkänna.
Men jag tror det faktiskt inte,
och framför allt,
så vet jag inte att jag tjänar något på att leva mitt liv genom att ständigt jaga efter eventuella bevis.
Om han skulle vilja,
så kan han utan större problem messa-dejta-ha sex med- osv. andra kvinnor dagarna i ända från 7.30 tills 17.30 utan att jag har en susning om det.
Jag väljer att tro på hans vilja att förändras.
På vår nyvunna närhet.
På en framtid tillsammans.
Och i den finns det faktiskt inget utrymme för ständig kontroll.
Så är det bara.

En känslodip

Sista dagen på jobbet avklarades igår,
och jag är nu åter på hemmaplan.
På många sätt känns det väldigt skönt med tanke på den senaste tidens turbulens på jobbet,
i kombination med en ganska normal trötthet såhär i sista månaden.
Jag måste samtidigt säga att det för med sig en del andra känslor.
Minnen.
Smärta.
Svek.
Det är ofrånkomligt.
När jag befann mig i samma sits för två år sedan bedrog min sambo mig.
Om och om igen.

När jag då för fullt gick loss på hemmet och boade för allt vad jag var värd,
sökte han sig på annat håll för att tillfredsställa sina behov.
Sitt ego.
Jag blir ledsen, förbannad och matt när jag tänker på det som hände där och då.
För det blir så påtagligt,
att vi levde helt olika liv,
och jag påminns om det nu i och med att situationen är så likartad.
Jag tänker mer och mer sällan på det,
men det gör fortfarande rejält ont när tankarna kommer över mig.
Jag kan vara förstående,
förlåtande,
hoppfull om framtiden.
Jag kan försonas med det som hänt.
Jag kan gå vidare.

Men likt förbannat kommer jag ändå aldrig att kunna förstå hur han kunde göra så.
Att han verkligen kunde göra så.
Inte fullt ut.
Om han älskade mig,
varför lät han mig inte veta att något var fel?
Hur kunde han tillåta sig själv att låta det gå så långt?
Hur kunde det bli så in i h-vete fel?
När jag behövde honom som mest.

Det kanske låter som bitterhet,
men det handlar bara om ren och skär sorg.
Jag är lite nere idag.
Och jag tror det handlar om att jag inte tagit mig tid att känna efter ordentligt på länge.
Åtminstone inte på djupet.

Det kanske helt enkelt bara måste få vara så här ibland.
Att jag minns.
Att jag blir ledsen.
Men att solen efter en stund tränger igenom molnen,
och att leendet hittar tillbaka.
Det äkta leendet.
Det känns faktiskt redan som att det är på väg igen.

Framtid

Jag minns inte om jag skrivit om detta tidigare.
Jag kan mycket väl ha gjort det.
I vilket fall som helst har det inträffat igen.
Och det är lika frustrerande nu som tidigare.
Jag,
som tycker mig befinna mig nära min kära sambo i vår relation,
inser plötsligt att vi på en särskild punkt befinner oss ljusår ifrån varandra.
Framtid.

Varje gång vi pratar framtid slänger jag in en brasklapp i form av;
Ja...men man kan ju ändå aldrig veta säkert.
Eller;
Jag hoppas att vi kan leva resten av våra liv tillsammans,
men jag utgår inte från det.
Jag hoppas bara.

Och han blir sur.
Irriterad.
Frustrerad.
Och säger saker som i stil med att;
Men det är väl klart vi ska!
Eller;
Det är väl klart vi kan veta det efter det vi gått igenom. Har vi klarat detta så klarar vi allt.

Mmm.
Kanske är det våra olika erfarenheter som får oss att ser olika på framtiden.
Jag har precis som honom en gång trott,
att det bara handlar om att bestämma sig.
Jag har levt i villfarelsen att det var allt som behövdes.
Vad jag helt missade i beräkningen var att vi är två personer som kan avgöra relationens framtid.
Inte bara jag.
Utan ytterligare en person.
Och hur gärna jag än vill tro honom när han säger att han aldrig kommer att göra mig illa igen,
så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att risken alltid kommer att finnas.
Inte risken för att han medvetet vill skada mig,
utan för att han faktiskt ramlar ner i något stort svart hål igen och tar till extrema metoder för att inte drunkna.

Jag vill inte gärna kalla mig paranoid.
För jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det inte kommer att hända.
Jag är nog snarare realist.
För jag vet,
att ibland händer faktiskt det osannolika.
Ibland får du faktiskt veta att den du älskar spenderat sin tid med andra kvinnor.
Trots att du inget hellre vill än att avfärda det som nonsens.

Jag minns att jag under min förra graviditet hittade kondomer i hans portfölj när jag vid något tillfälle väntade på honom i bilen.
Jag bröt ihop.
Skakade av tårar för jag förstod absolut ingenting.
När han kom tillbaka förklarade han att han använde dem för eget bruk,
vilket bisarrt nog faktiskt var sant.
Men jag trodde honom utan att blinka.
För att den verklighet som höll på att uppdagas inte passade ihop med min.
Jag misstänkte självklart aldrig att han däremot ägnade sin tid åt oskyddat sex med kvinnor jag aldrig någonsin skulle betrakta som konkurrenter.
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle vara vi för alltid.
Då fanns det ju verkligen inte utrymme för att han skulle tänka i andra banor.

Vår framtid är inte huggen i sten.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas på en framtid tillsammans.
Han och jag och våra barn.
En framtid av lugn och ro.
Det är väl inte så mycket begärt.
Bara lite mindre drama,
lite mer sinnesro.
Att få vara lycklig.
Utan att behöva kämpa så förbannat mycket för det.

Att han nu har bestämt sig,
är inte heller det någon garanti.
Jag vill inte gärna slänga hot eller tvivel i ansiktet på honom,
men faktum är att jag också har ett ord med i leken när det gäller vår framtid.
Det finns många saker utöver otrohet som kan kullkasta våra drömmar.
Vi kan växa isär.
Vi kan vilja få ut olika saker av livet.
Vi kan träffa någon annan som får våra hjärtan att slå snabbare.
Det är omöjligt att sia om detta idag.
Det enda jag vet är att möjligheten eller risken faktiskt finns.
Vare sig jag väljer att blunda för den eller inte.
Vare sig han väljer att acceptera den eller inte.

Så framtiden.
Ja.
Den kommer att komma.
Det är egentligen det enda vi vet med säkerhet.
Hur den kommer att te sig,
det får vi helt enkelt se med tiden.
Jag känner mig full av tillförsikt.
Kontrollen ligger ju faktiskt inte i mina händer.
Jag kan bara slappna av,
försöka njuta av resan,
och följa med i svängarna så gott det går.

Kalibrering

Kanske är det det jag sysslar med när jag vissa dagar näst intill tvångsmässigt frågar sambon hur han mår.
Alltså hur han mår egentligen.
Och så spänner jag ögonen i honom och tittar efter signaler.
Kroppsspråk.
Efter tysta rop på hjälp.
Oftast utspelas exakt samma scenario.
Han suckar och säger bra.
Titta tillbaka på mig.
Med trött och uppgiven blick.

Jag gjorde en rejäl självrannsakan häromdagen.
Försökte ta reda på om det var en form av kontrollbeteende jag återfallit till,
då mina frågor någonstans bottnar i en rädsla för att förlora kontakten med varandra.
Den där sanna kontakten,
inte den där rutinmässiga liksom.
Jag funderade på om mina frågor var uppriktiga,
eller ett uttryck för ren och skär osäkerhet.
Sanningen är att jag inte vet.

Jag kom fram till att det kanske är en form av relationskalibrering.
Om jag varje dag stämmer av hans känslotillstånd,
kommer jag också att märka när han mår dåligt.
Jag kommer att se när kurvorna börjar peka på fel håll.
Långt innan de kraschar i katastrof.
Men jag själv då?
Kalibrerar jag mina egna känslor då?
Inte lika regelbundet och långt ifrån lika ofta.
Och det är där mitt största problem ligger.
Jag har återigen fallit i fällan att prioritera fel.
Jag fokuserar utåt för att det är enklast så.
Enklast.
Men därmed inte att föredra för mig.

Nästa gång jag slås av att fråga sambon hur han mår ska jag hålla tillbaka den.
Vända den inåt.
Och fråga mig själv.
Hur mår jag?

Mindfullness

Eller hur det nu stavas.
Hörde en kvinna prata om det på radion häromdagen, och lyssnade med ett halvt öra.
Kändes som att det skulle komma lite flummigt new age dravel,
som jag i ärlighetens namn kände mig sådär lagom intresserad av att lyssna till där och då.

Så sa hon en sak som verkligen fångade mitt intresse.
"Stress...
ja, det är framför allt när man är mer fokuserad på själva målet än på vägen dit."

Mitt i prick.
När man glömmer av att ta sig tid för att verkligen smaka på morgonkaffet,
att snusa lite på sonen innan man lämnar av honom på dagis eller kanske att bara njuta av dagen istället för att räkna ner timmarna tills dess att jobbet är slut.
Och jag insåg återigen att jag allt som oftast är alltför fokuserad på att slutföra olika uppgifter.
Så pass fokuserad att jag glömmer av nuet.
Det där nuet som jag så högt och tydligt uppmuntrar alla andra att leva i.
Trots att det låter så enkelt,
så glömmer jag tydligen fortfarande bort det själv.

Hon sa en annan viktig sak,
den där kvinnan.
En sak som gick rakt in i hjärtat på mig.

"Vi har så bråttom när vi klär på våra barn jackorna, för att kunna lämna dem på dagis, för att sedan kunna hasta iväg till jobbet att vi glömmer att vara där. Att vara närvarande. Trots att det inte finns några som helst garantier för när vi ska se våra barn igen. Om vi ska se dem igen."

Så var det det där med tacksamhet igen.
Det där med att inte ta saker och ting för givet.
Det är mindre än ett år sedan jag befann mig mitt i en mardröm för alla som lever i en parrelation.
I ett virrevarr av otrohet, lögner och svek.
Ett virrevarr som jag tog mig ur,
och som jag tog kommandot över genom att lova mig själv att aldrig ta saker och ting för givet igen.
Att alltid ta mig tid att uppskatta de små sakerna i livet.
Att njuta av nuet,
för att vi ändå aldrig kan veta något om morgondagen.

Har jag verkligen glömt av allt det där redan?
Eller har jag bara så bråttom i min vardag,
att jag förvägrar mig själv rätten att stanna upp och känna efter?

Jag har inga bra svar.
Men utan tvekan så väckte kvinnan på radion många viktiga frågor hos mig.
Mindfullness.
Ja.
Det kanske är ett bra begrepp för det sätt att leva som jag eftersträvar.
Dagen efter radioprogrammet damp det nämligen ner ett reklamblad på en kurs i just mindfullness i brevlådan.
Nu är ju timingen ganska usel för min del,
men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt sammanträffandet.
Kanske en vacker dag.
Lite längre fram.
Inte nu, men sedan.
När klockan slår Tintotid.

En enda räcker långt

Jag läser ofta frågor som rör tillfrisknandets natur inne på forumet.
Går det överhuvudtaget att tillfriskna?
Och hur många blir friska från sitt sexmissbruk?

Jag minns att dessa frågor var lika viktiga för mig när jag befann mig mitt i tumultet.
Jag ville ha bevis på att han kunde bli frisk.
Att hans sjukdom kunde botas.

Idag känner jag annorlunda.
Det spelar ju faktiskt ingen roll.
Om nittionio procent av alla sexmissbrukare tillfrisknar,
så kan "min" vara den procent som förblir sjuk.
Det är ju egentligen fullt möjligt.
Eller tvärtom.
Jag ger inte mycket för statistik.
För det är ju bara den människa jag lever med som behöver bli frisk.
Som behöver sanera ut alla sina svarta tankar,
och ersätta dem med mjuka tankar.
Mjuka värden.

Och faktiskt.
Samma fenomen drabbade mig när jag studerade.
Jag spenderade åtskilliga år på högskola,
och under vartenda ett av dessa fick jag ständigt höra att mitt yrke var så otroligt svårt att få jobb inom.
Arbetslöshet till si och så många procent.
Jag tog examen 2006.
Fick jobb samma år.
Och har aldrig behövt gå arbetslös.
Jag fick till och med jobb i samma stad som jag bor i.
Så ett enda jobb räckte...

Så för alla er som misströstar ibland.
Gör inte det.
Åtminstone inte för länge i taget.
Njut av vårsolen istället!