Förlåt R.

Dagens lunch.
Jag var hemma om hos sambon och lillemannen och käkade lunch.
Vi fick besök av vänner på genomresa och hade det allmänt trevligt.
Plötsligt börjar vi gnabbas sådär oprovocerat igen.
Lite trevande, men ändå sylvasst i kanterna.
Det händer nästan aldrig.
Och det finns egentligen bara en enda sak som kan utlösa det, så även idag.
Diskussionen om hans son sedan ett tidigare förhållande.

Det blir så sjukt infekterat.
Så mycket känslor och sårade stoltheter att vi båda fastnar i ett mönster av självförsvar.

Att det handlar om rädslan för att ha gjort fel borde gå att se mellan raderna.
Men det är ingen av oss som tar sig tid att försöka.
Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försvara oss själva och våra val.

Jag försökte älska pojken när vi träffades. Det gjorde jag faktiskt. Jag gick in det med liv och lust. Jag hittade på roliga saker med honom, försökte vara den lite coola styvmorsan som han kunde vara stolt över. Började med regler och rutiner, vilket tidigare varit obefintligt.
Men efter ett tag slutade jag försöka.
Jag tyckte fortfarande om honom, men jag kunde aldrig nå ända fram. Det fanns alltid en massa andra ivägen som gick före. Hans mamma, hans mormor, hans ditt och hans datt. Jag hamnade så långt ner på listan att mitt ego protesterade. Var jag inte högst upp, ville jag inte vara med.

Och så blev det istället till en strid om min sambo.
Ingen uttalad strid, utan en tyst och malande som skedde inom mig.
Jag kände mig hotad när han kom för att bo hos oss. Den lilla uppmärksamhet jag fick, den var jag tvingad att dela med mig av. Jag kände mig märkligt nog även hotad när han åkte hem till sin mamma tidigare än bestämt. Då blev jag bortvald, ratad. Och det ville jag ju inte heller bli.

Jag har aldrig sagt ett ont ord till honom. Jag har kramat honom, och försökt få honom att känna sig delaktig i vår familj så gott jag har kunnat. Men jag har aldrig menat det till fullo förrän nu. Det är med tårarna rinnandes ner för kinderna som jag först nu inser att detta förmodligen är ett av mitt livs största misstag. Att jag tillät mig själv att stänga ute honom. En liten, liten pojke som nu hunnit blivit stor stängdes känslomässigt ute på grund av min vansinnigt dåliga självkänsla.

Jag älskar honom. Han är så himla fin, och han har fått betala ett så högt pris för det jag och hans pappa gått igenom under åren. Jag önskar att jag kunde se honom i ögonen och be om ursäkt, men jag vågar inte. Jag vågar inte erkänna det jag gjort högt, för det är så fruktansvärt.
Jag skäms.

Så.
Nu vet ni.
Vissa saker kan man aldrig göra om.
Man kan göra nytt, och man kan göra bättre.
Men aldrig göra om.
Även om ens hjärta skriker högt att man inget hellre vill.

En sucker för bra formuleringar

Det är vansinnigt lätt att imponera på mig om man har språkliga talanger.
Jag älskar slagkraftiga formuleringar, och då naturligtvis med substans och inte bara tomma ord!

Följande citat är hämtat från SLAAs hemsida, och är formulerat av en person som verkligen har förmågan att dela med sig av sina viktiga insikter till andra. Åtminstone har jag lärt mig mycket, särskilt vid de tillfällen då mina egna påståenden blivit ifrågasatta och jag har tvingats rannsaka mig själv och ta reda på vad jag verkligen menat.

"Att försöka tro att det finns logiska svar på känslomässiga problem/sjukdomstillstånd blir lite som att försöka slå i en spik med ett rått ägg i handen i stället för en hammare.."
/F.

Jag har haft långa utläggningar på forumet om just denna sak. Insikten om att det rör sig om ett missbruk och inte ren och skär illvilja.
Men tänk att essensen gick att fånga i en enda mening.
Jag är mållös :)

Livrädd

Jag blir så trött på mig själv ibland.
Inte lika ofta som förr.
Men ibland, det erkänner jag.

Som idag när vi hade värsta vattenskadan på jobbet. Vi är tre som för tillfället är i tjänst på en hyfsat gigantisk arbetsplats, och ingen av oss har någon ledarbefattning av rang när det liksom kommer till kritan. Jag säger bara semestertider. Suck.

Och så sker det som inte får ske.
Duscharna har tydligen haft frispel under sommaren och omklädningsrummet har förvandlats till ett mögligt High Chaparall.
Fuktskadan är ett faktum och jag inser att jag inte har något annat val än att jag måste kontakta min chef. Och samtidigt som jag känner mig lite viktig för att jag är en av dem som upptäckt eländet, så känner jag mig livrädd.

Min chef tillhör nämligen en av de kategorier människor som skrämmer livet ur mig. Han är väldigt auktoritär. Mycket kontrollerande. När han är glad är alla glada, men när han är arg så förvandlas hela arbetsplatsen till en gravkammare. Ingen vågar andas.

Vad trodde jag skulle hända då?

Jo, jag stressade upp mig över följande:

Först och främst att han skulle bli ruskigt förbannad för att jag störde honom på hans sista semesterdag.

Att jag sedan dessutom inte lyckats lösa problemet själv (vilket jag faktiskt ändå gjorde till slut, men det är en annan historia) utan måste vända mig till honom för att få vägledning.

Och slutligen över att jag inte besatt just de rörmokarkunskaper som väl tillhör allmänbildningen ;)

Så vad hände då?

Jo, jag lämnade ett nervöst meddelande på hans telefonsvarare där jag informerade om läget med lite pipigt småskoleaktig röst. Och alldeles nyss ringde han upp. Glad och tacksam över att jag gjort vad jag kunnat, ursäktande för att jag ställts inför detta tråkiga problem och inte ett dugg arg.

Tack snälla chefen för att du inte hatar mig för att jag gjorde mitt bästa.

En liknande historia utspelade sig förra veckan. Då var han också vansinnigt arg och toksur på mig, ända tills jag till min förvåning insåg att hans tvärinbromsning och rallykörning på parkeringen hade väldigt lite med mig och någon ilska att göra, men däremot väldigt mycket med stress och honom.

Jag gör precis som jag alltid gjort. Beteendet är fortfarande detsamma. Jag suger åt mig vissa känslor och stämningar som en svamp. Om det så gäller chefen, sambon eller vad det nu än är.

Men den stora skillnaden är att jag numera analyserar det med nya verktyg.
Jag pillar lite i det, tills det faller i bitar och då sorterar jag ut vilka delar jag vill behålla.
Mina riktiga, och befogade känslor.
Det där andra kastar jag bort.

Lycklig och tillfreds.
Har fantastiskt goda nyheter i bakfickan...men de får ligga där lite till.
Och liksom mogna lite.

Visst vacklar jag ibland

Ibland har i ärlighetens namn känslan av att jag kanske inte borde kunna förlåta det som hänt dykt upp. Att jag genom att förlåta, någonstans accepterat att bli bedragen. Jag kan inte riktigt säga när den här känslan infunnit sig, bara att det hänt vid några tillfällen och att det då fått hela mig att svaja till.

För ibland känns det som att det gick lite för lätt.
Som att jag redan efter tre månader mår alldeles för bra, med tanke på det som hänt.

Men så tar jag en liten stund åt att fundera, och då är lätt det sista ordet som stämmer in på min historia. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

För fyra år sedan var min sambo otrogen mot mig för första gången. Egentligen hade det börjat tidigare än så, med märkliga flirt-historier ute på krogen när jag inte var där men det var för fyra år sedan som bomben exploderade hemma. Han hade under några veckors tid haft sms-kontakt med en nära vän till min syster, och de hade träffats i smyg några gånger. De hade dock inte haft sex, men anledningen till det hade föga att göra med hans vilja att vara trogen. Han hade bokat in dem på hotellrum, men det dök upp förhinder båda gångerna.

Det var fruktansvärt när jag fick veta. Historien avslöjades, så klart av undertecknad, ungefär fem dagar innan vi skulle åka iväg till Paris och förlova oss. Ringarna var beställda. Resan var betald. Jag var i full gång med att mentalt planera vårt bröllop. Detta fick ju inte hända! Detta hade jag ju inte planerat!

Men vi åkte.
Och vi hade faktiskt en riktigt härlig resa.
Romantisk till och med.
För vi levde verkligen där och då.
Fast förlovade oss gjorde vi inte.

Väl hemkomna knäpptes känslorna igång igen, och jag var åter den bedragna flickvännen. Efter denna historia var jag än mer misstänksam och svartsjuk än någonsin. Jag inrättade förbud, och jag tog mig rätten att snoka precis närhelst andan föll på. Och det gjorde den ofta...

Åren gick och märkliga saker fortsatte att hända. Jag hittade lite profiler på några märkliga datingsidor, där han skrivit smicker till andra kvinnor. Jag konfronterade honom, men han sa att det bara var för spänningens skull. Vid något annat tillfälle avslöjade kontohistoriken att han surfat på porrsidor. Jag konfronterade och fick samma svar. Spänning.

Det avslöjande som kom i maj var förvisso långt värre än något av det som tidigare uppdagats, men det skapade en ny förståelse hos mig. Under två års tid hade min sambo haft fysiska kontakter med kvinnor han träffat på nätet. Parallellt med min graviditet, vårt första husköp och det liv som jag betraktade som komplett. Men det förklarade de lösa pusselbitar som hängt och dinglat lite varstans genom åren, och som jag ofrånkomligt kommit att ta personligt.

Det blev så påtagligt att problemet faktiskt inte låg hos mig.
Inte det problemet i varje fall, däremot ett annat och inte mindre allvarligt.
Mitt medberoende.

Jag kom till insikt om hans missbruk.
Han kom till insikt.
Och då kändes allt plötsligt ganska lätt.
Jag fick äntligen en förklaring på allt det som viftats undan genom åren.
Och jag insåg att lösningen befann sig lite drygt tolv steg bort.

Så att det kändes lätt när jag väl insåg vårt problem, gör ju inte smärtan som funnits där under årens lopp mindre men den får möjligheten att landa i mig på ett nytt sätt. Jag accepterar den, också som ett bevis på att den varit äkta och på att jag inte varit paranoid.

Jag vet att det finns människor i min omgivning som tror att jag förnekar det som hänt, genom att fortsätta vårt liv ihop.
Hur förklarar man skillnaden? Inte för att jag måste, men för att det känns viktigt för mig själv också att veta.

För det är precis i det jag vacklar, när jag vacklar.
I skillnaden mellan förnekelse och acceptans.

Värme och omtanke
/Tinto

Sambon är på SLAA möte och jag har precis lyckats natta lillkillen.
Efter många om och men kapitulerade han slutligen, men först efter en strid som nästan tog kål på hans gamla morsa.

Och på tal om morsor.
Det finns vissa människor som man älskar, men som alltid lyckas driva en till vansinne. Min mamma är en sådan. Hon betyder väldigt mycket för mig, för hon är en jättefin och god människa. Men det är någonting...som jag inte inte kunnat sätta fingret på förrän alldeles nyligen.

Jag insåg att hon också levt hela sitt liv i ett medberoende-tillstånd.
Den ständiga kampen för att vara till lags, för att säga rätt saker, osäkerheten, den ibland sturska envisheten bara för att, det överdrivna omhändertagandet.

Och sist men inte minst.

Japp. Såklart, offerrollen.

När jag insåg detta så blev det med en gång mycket lättare att förhålla mig till henne. Min mamma är underbar, men hon har levt hela sitt liv för att behaga andra. Hennes sätt att vara kan jag inte ändra på, hur gärna jag än vill. Jag kan bara visa henne min egen förändring, och hoppas att en del av det ska smitta av sig.

Men det paradoxala i det hela var att min oförmåga att be om hjälp, fick mig att känna mig övergiven och förbisedd av henne under hela min sons första år. Jag behövde massor av hjälp, men kände inte att jag fick den. Hon å andra sidan måste ha känt sig oerhört frustrerad över att inte få hjälpa till. Hon ville ju av respekt för vår familj inte stövla in och börja styra och ställa (det ligger liksom inte riktigt i hennes natur, milt uttryckt), men hade säkert gett sin högra arm för att få känna sig behövd och viktig som mormor.

Förutom att vägra vara offer, så ingår denna insikt bland mina allra viktigaste såhär långt. Insikten om att mina reaktioner är just mina, och att de bottnar i någonting hos mig. Inte hos någon annan.
Reaktionerna på min mamma var ju inget annat än ett uttryck för mina känslor. Att jag reagerar på ett visst sätt beror på att någon eller något slår an någonting inom mig. Numera måste jag varje gång det händer rannsaka mig själv, för att ta reda på varför jag reagerar som jag gör. Om jag blir arg. Rädd. Ledsen. Och det är spännande. Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag. Inte alltid positiva, men för det mesta väldigt nyttiga.

Denna insikt var det en mycket klok man och hans tillika kloka sambo som hjälpte mig att nå fram till. De går under aliasen F och Th på SLAA-forumet. Jag är evigt tacksam.
Nu äger jag äntligen mina egna känslor.

Länge leve ödmjukheten .
/Tinto

Kristider!

Jag insåg precis att jag synkat mitt livs kris med den finanskris som bedömts som den svåraste på hundra år.

Finanskrisen vs Major crisis de Tintomara.

Undras tro vem som som repar sig först?

Världen eller jag?

Eller har vi månne redan rest oss igen?
Därom tvista de lärde....

"Kärleken får lov att göra ont ibland"

Hörde precis ett radioinslag där dessa orden uttalades. Och de gör mig förbannad.
Varför?

Jo, för att de påminner mig om hur jag en gång brukade tänka.
Att äkta kärlek gör ont. Att det är det som är tecknet på att den är äkta.
Nu vet jag bättre.

Äkta kärlek är god.
Den gror ur tillit och ur ömsesidig respekt.
Den är en produkt av sann intimitet, snarare än ren och skär vilja.

Jag brukade göra allt på vilja.
Men det räcker inte.
Någon annan måste också vilja. Och även om skulle råka finnas en vilja från den andres sida, så får det inte finnas ett missbruk i vägen för då studsar viljan likaväl som kärleken död mot marken. Och kvar är sorgen som förkläds i ilska som förkläds i likgiltighet som slutligen förkläds i bitterhet.

Jag älskar honom inte på samma sätt längre. Inte så som jag gjorde tidigare. Inte himlastormade, ovillkorligt, självutplånande och dyrkande. Han är varken Rhett Butler i Borta med vinden eller Rick Blaine i Casablanca. Han är en verklig man som gått vilse i livet. Han fick ingen karta som barn. Eller åtminstone inte verktygen att läsa av kompassen. Han hamnade snett.

Och han är ledsen för det.

Jag är ledsen för det, för samma sak hände mig. Fast jag envisades med att gå på en snårig parallellstig till livet hela tiden istället för att gå totalt vilse. Min stig gav mig rivsår och ibland djupa sår. De kunde jag visa upp, och så kunde andra bekräfta det jag redan visste. Jag var ett offer.

Och jag var trettio år. Märk väl.
Trettio år och offer var en del av min identitet.

Men jag klandrar inte mig själv.
Jag var medberoende.
Det är ett skäl så gott som något till att agera irrationellt och utan logik.

Jag klandrar dock radiorösten som påminner mig om den där känslan jag brukade leva för. Den där om sann kärlek. För sann kärlek finns inte bara. Den måste få gro, och när den gjord det så måste den vårdas.

Men under tiden man vårdar sin kärlek så ska det inte behövaa göra ont.
Det ska inte vara plågsamt.
Kärleken ska vara en förlängning av kärleken till dig själv, och inte vice versa. Den måste få börja inifrån, för att kunna nå ut och över till någon annan.

Annars blir det bara fejk. En illusion.

Är min fasta övertygelse.

/Värme och omtanke åt alla.