Varför så provocerande?

Har precis ägnat en stund åt att läsa igenom kommentarerna på artikeln om Åsa Hellberg i SvD.
Sitter nu här lagom konfunderad och förstår egentligen inte riktigt vad det är jag läst.

Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om Åsa och om hennes historia,
även om jag vid detta laget känner att jag har mer än koll på det hon gått igenom.
Har frossat i såväl Casanovas kvinna som Amelia artiklar, i hennes blogg och nu även denna artikel.

Det är ju tyvärr så, att eftersom hon representerar oss ute på den offentliga arenan så är också hennes liv det enda jag har att identifiera mig med.
Hon är det närmaste mig jag kan komma, när det gäller medberoendet till en sexmissbrukare.
Vi är inte lika på alla sätt, men många saker är slående.
Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen.
Jag är så oerhört tacksam för att hon vill, orkar och kan ta denna fighten.
Hennes historia betyder så mycket för så många människor.
Inte för att hon stannat, utan helt enkelt för att hon överlevt.
Det kan tyckas självklart, men vi som varit där vet att det långt ifrån är det.

Vad som slog mig i kommentarerna var att det var så många som provocerades av hennes historia.
Av att hon valt att stanna hos en man som bedragit henne.
Som hade så mycket åsikter om något de förmodligen inte förstår.
Varför är det så provocerande?

Jag har funderat lite på det tidigare, för jag har upplevt samma sak på forumet.
Att överhuvudtaget fundera på att förlåta en sexmissbrukare är som att svära i kyrkan.
Antingen betraktas man som en anti-feminist som tar avstånd ifrån kvinnors rättigheter, och som fullständigt ger avkall på sitt eget väsen.
Eller så avfärdas man som svag och sjuklig.
Feg.

Idag ligger det i tiden att springa.
Springa vidare om det inte passar.
Springa från det som är tråkigt.
Springa till någonting roligare.
Någon roligare.
Och är det partnern som springer,
då ska jag också springa.
Fast naturligtvis åt ett annat håll.
Såklart.

Att ta itu med sina problem tar tid.
Gemensamt eller var för sig.
Det går att springa.
Men förr eller senare tar vägen slut, och du måste förmodligen vända.
Och gräva i det du sprungit från.
Det behöver självklart inte innebära att du återförenas med din missbrukare,
och att ni lever lyckliga i alla era dagar.
Men att du förenas med dig själv.
Ditt sanna jag.
Det du försökt springa från.

Men varför så provocerande?
En gång fick jag en kommentar på forumet i stil med att mina inlägg var som krokar,
som fick många att vrida sig som maskar på dem. De var obekväma, för att de berörde jobbiga och svåra saker inom dem som läste. Det var en fantastisk komplimang.
Jag berättar inte om mitt liv för att det ska vara behagligt att läsa.
Stundom har mitt liv varit en mardröm.
Det kan inte skildras i rosarött skimmer.
För det har inte heller varit det.
Men det är inte heller nattsvart bara för att man har en tung historia bakom sig.
Vissa dagar är det fantastiskt att vara jag.
Andra är det bara lagom bra.
Helt ok.
Varken mer eller mindre.

Jag tror att det är provocerande att läsa om kvinnor som valt att fortsätta tillfriskna tillsammans med sin missbrukare, för att vissa gör bedömningen att de då accepterar att bli respektlöst behandlade.
Att det är ok att svika, såra och bedra dem.
Jag tror även att alla de kvinnor som valt att lämna (i många fall utan att ta itu med sitt eget tillfrisknande) blir påminda om att det finns ytterligare en väg att gå. Den som de valde bort.
Jag tror att det komplicerar livet vaninnigt mycket när man börjar se missbrukaren som ett offer för sina omständigheter, istället för som en egocentrisk förövare. När livet inte längre är svart och vitt, när människor inte längre kan delas in i goda och onda. När människovärdet alltid betraktas som konstant, oberoende av handlingar, blir det svårare att fly in i hat. Det komplicerar. Men det berikar.

Jag brukade känna mig provocerad av kommentarer från de som inte förstod.
Störas av att andra la sig i och ville döma.
Det gör jag inte längre.
Idag förundras jag mest.
Varför lägger man energi på att strö så mycket negativ kritik omkring sig?
Vad kan man rimligen ha att vinna på det?

Eller handlar det bara om ytterligare ett förflyttat fokus...

Obekvämt

Idag fick jag veta av sambon att han gjort en koll på nätet för att se om det var den vi misstänkt som messat i lördags.
Det fick mig att känna mig illa till mods.
Fastän han berättade för mig, kändes det inget vidare i magen.
Inte bra alls.
Numret hade inte överensstämt med de siffror han mindes från i lördags.
F-n.
Vill inte tänka mer på det här.
Men kan bara inte släppa det.
Vem var det då?
Och varför kan inte han heller släppa det?
Varför tar han upp trådar jag själv lyckats släppa?
Messade hon från någon annans telefon?
Eller är det någon annan?

Halloween i dubbel bemärkelse

Det kan väl inte bara vara en tillfällighet att det som hände igår,
ägde rum under Halloweenhelgen?
Samma helg som alla andra häxor och spöken drar fram på sitt korståg i västvärlden,
så kravlar hon fram ur dyn och gästspelar i vårt liv en liten stund.
Jag vägrar tro att det rör sig om slumpen.
Känner inget hat, egentligen inget förakt överhuvudtaget.
Men vissa känslor återvände till mig ett litet tag, och nya dök upp.
Det vore en grav underdrift att säga att jag blev omskakad.
Jag blev snarare torktumlad.
Körd i matberedare.
Manglad.
Jag ska förklara närmare.

Helgen har varit fin.
Vi har haft det mysigt och umgåtts med familj och vänner.
Lördag kväll var vi bortbjudna till vänner som vi inte känt tillräckligt länge för att låta dem ta del av vår familjehemlighet.
Såhär i efterhand är det faktiskt oerhört befriande att ibland bara få vara en helt vanlig familj i goda vänners sällskap.
Bara en fin och trevlig middag.
Vid halv tolv snåret var vi hemma igen.
Då bonussonen hade flickvännen på besök så satt vi ner ett tag i tv-soffan och pratade lite allmänt.
En helt vanlig familj.
Hur okomplicerad som helst.

Då piper det plötsligt till i sambons telefon.
Han tittar på den.
Ser illamående ut.
Tittar upp.
Tittar på mig.
Ser ursäktande ut.

Någon som messat fel, mumlar han till det övriga sällskapet medan han räcker luren till mig.
Nickar, och vill att jag ska läsa.
Innan jag läser hinner jag tänka att det kanske är någon av hans vänner som tycker han dragit sig undan och inte varit så social på sistone.
Eller att det är någon som känner sig sviken av honom på annat sätt.
Jag förstår att det är något som inte stämmer,
men jag har inte den blekaste aning om vad det är jag kommer att läsa.
Jag är helt oförberedd, med garden så pass mycket sänkt att orden träffar rakt i solar plexus och slår andan ur mig.

I samma sekund som jag öppnar meddelandet, börjar mitt hjärta pulsera så högt att jag övertygas om att alla i rummet kan höra det.
Varje slag är så kraftfullt att jag nästan tycker mig kunna se bröstkorgen lyfta.
Eller snarare studsa.

Meddelande nummer 1:

"Hej snygging, är det utgång ikväll ;)"

Meddelande nummer 2:

"xxx?"

Ett välkänt ställe i stan nämns, och jag vet nu definitivt att det inte rör sig om ett sms på villovägar. Någon vill bestämt ha tag på min sambo, och denne någon vill träffa honom ikväll.

Jag blir alldeles paralyserad.
Illamående.
Sitter kvar en stund och tittar in i en tv som jag överhuvudtaget inte kan se.
Blicken är alldeles suddig.
Jag är suddig.
Oskarp i konturerna och på väg att lösas upp.
Efter en lagom lång konstpaus reser jag mig, säger godnatt och går upp på ovanvåningen.
Låser in mig på toaletten och gråter.

Gråter.
Gråter.
Gråter.

När jag börjar fundera på varför jag är ledsen så slår det mig att jag för första gången blivit medveten om vår sårbarhet.
Om hur fantastiskt utlämnade vi är till personer som av missbruksskäl fått tillträde till vårt liv.
Jag kände mig liten.
Rädd.
Skulle det här aldrig ta slut?
När skulle vi få tillbaka vårt liv?

Jag kände det i samma stund som jag ramlade ner där på botten igen.
Tvekan.
Medvetenheten om att jag faktiskt inte behövde reagera såhär.
Jag hade ett val.
Och mitt val kunde faktiskt vara att inte låta mig påverkas av en person som överhuvudtaget inte hade i mitt liv att göra.
Om jag valde att säga stopp, så kunde hon inte nå mig.
Eller oss.
Det var ju till syvende och sist mitt val.
Inte hennes.

Inget hade ju hänt.
Det var ingen skillnad från dagen innan.
Saker och ting var precis som de varit det senaste halvåret mellan mig och sambon.

Sambon kom in i rummet.
Ledsen, orolig, rädd.
Han bad om ursäkt gång på gång.
Försökte ställa allt till rätta.
Det var bara det att han förvisso har gjort fruktansvärt fel i det förflutna,
men denna gång var han i mina ögon helt oskyldig.
Han kan omöjligt hållas ansvarig för någon annans handling.

Vi kunde välja att låta detta nå fram och in,
eller så kunde vi möta det tillsammans.
Vi höll om varandra en stund och även om det var svårt att känna såväl glädje som lycka så kände jag åtminstone inga tvivel.
Jag litade på honom.
Jag litar fortfarande på honom.
Och på min magkänsla.

Han berättade att han raderat meddelandena.
För ett halvår sedan hade jag skrikit av vansinne.
Jag hade kastat mig över honom i ren frustration.
Det omöjliggjorde ju chansen att befästa den okända messarens identitet.
Igår kändes det dock irrelevant.
Jag är ganska säker på vem det var.
Och jag kände inget behov av att gräva mer i det.
Ville inte ödsla en sekund till på den kvinnan.
Eller vad man nu ska kalla ett avdankat Halloweenspöke som plötsligt reser sig ur graven.

Jag är stolt över att jag inte kände något behov av att jaga vidare.
Jag är stolt över att jag stod emot den initiala impulsen att ringa upp och be om en förklaring.
Jag är stolt över att jag tillät mig själv att gråta, men att jag istället för att fastna i tårarna grävde vidare och hittade en ny känsla. En rädsla. En medvetenhet om vår sårbarhet.
Jag är stolt över att jag inte hatar henne för att hon finns. För mig är hon vad köttbullekvinnan var för Åsa Hellberg. Faktum kvarstår; Hon är ingen del av oss, hon är varken en del av mig eller någon del av honom och därmed går hon bort. Fetbort.

Allra stoltast är jag ändå över att jag aldrig tvivlade på honom.
Jag ska erkänna att tanken for genom mitt huvud, en rädsla för att bli lurad, för att bli förlöjligad.
Men den försvann lika snabbt som den kom.
Denna gången kändes det rätt i magen att lita på honom.
Och jag antar att det bidrog till att jag inte heller kände något tvång att jaga vidare.

Men visst önskar jag att hon inte ens hade kunnat få mig att gråta.
Att jag inte ens blivit berörd av hennes ord.

Där är jag dock inte ännu.
Inte på långa vägar.

Jag blev älskad

"Kom. Du är nu inviterad till en spa-upplevelse. Vi ses däruppe. I duschen."

Sambon tog min hand och såg på mig.
Min första tanke:
Nu vill han ha sex.
Min andra tanke:
Men det vill ju inte jag.
Min tredje tanke:
Kom igen nu fröken Bromskloss. Känsla före intellekt. Gå upp och se vad som väntar.

Jag gick in i duschen.
Sambon ställde munstycket så att det spolade varmt vatten över min rygg.
Inget på honom, bara på mig.

"Men, jag kan flytta mig så att du också får vatten på dig? Annars fryser du ju."

Jag kan ju inte stå här och få värsta lyxduschen medan han står en decimeter bort och fryser. Det är ju inte rättvist mot honom.

"Nu vill jag att det ska vara så här. Stå kvar precis som du gör."

Han började massera min rygg.
Fasta, trygga händer som löste upp hårda knutar på utsidan.
Lika hårda knutar på insidan.
Jag slappnade av efter en liten stund.
Tillät mig själv att bara njuta.
Jag släppte tanken på vad han ville få ut av detta.
På huruvida han krävde en motprestation eller inte.

Jag kände att han faktiskt ville göra detta för mig.
Det var inget påtvingat, inget han gjorde med en dold agenda.
Han gjorde det för att han ville få mig att njuta.
Få mig att känna mig älskad.

Efter massagen skrubbade han min rygg och nacke med en varm peelingkräm.
Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att han i varje enskilt tag överförde
sin kärlek till mig på det mest påtagliga sättet.
Jag kände mig verkligen älskad.
Och det kändes som att det var för första gången någonsin.
Inte för att han inte visat mig omsorg och kärlek tidigare, utan för att jag själv fullt ut tillät mig själv att bara njuta och att få lov att bli älskad.
Utan några som helst krav.
Allra minst från min själv.
I vanlig ordning rann tårarna.
Jag var så sjukt rörd.
Det var en sån innerlig känsla av lycka.

Jag tar ett steg tillbaka till mig själv...

Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det på något sätt ska misstolkas.
Jag vill mer än något annat poängtera att detta handlar om mig, och inget annat.
Om mig, mitt medberoende och min förmåga att halka in i gamla mönster igen...

Igår fick jag ett ärligt och uppriktig mail och jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattade det.
Jag hade dagen innan mailat samma person och berättat hur trött och utmattad jag känt mig på sistone, orkeslös...ja, nästan oförmögen att göra något annat än att jobba, sova och umgås med pojken.
Lika trött fysiskt som psykiskt.

Jag gjorde för ett tag sedan kopplingen att det kunde röra sig om det intensiva arbetet med relationen.
Det är en del av sanningen.
Men långt ifrån hela.

Mailaren satte strålkastaren på en ytterst viktig liten detalj som jag missat i mitt liv.
Jag har återigen tappat fokus.
Eller åtminstone låtit mitt fokus grumlas av andra saker.

Jag är inte där ännu.
Jag är inte tillräckligt klar med mig själv, för att kunna hjälpa någon annan.
Inte mer än genom att dela med mig av min historia, mina erfarenheter.
Ibland vill jag så innerligt gärna tro det, att det till slut blir min sanning.
Men det är en sanning utan substans.
Eller snarare en vit lögn som varken gör mig lyckligare eller friskare.

Jag älskar att läsa era kommentarer.
De ger mig ett bevis på att jag skrivit något som berört, som satt igång tankar, som provocerat, som varit till stöd...bland så mycket annat.
Ni ger mig bekräftelse på att min historia är viktig.
Att den inte är förgäves.
Och det gör mig stolt, engagerad och motiverad att fortsätta blogga.
Tro inget annat!

Mitt problem är att jag så gärna vill hinna bemöta era kommentarer, men att jag ibland inte kan.
Då känner jag mig stressad och olustig till mods.
Som en svikare.
Jag vill ju visa er att jag ser er, lika mycket som ni sett mig då ni skrivit er kommentar.
Ser ni medberoendetendensen stoltsera med sitt fula tryne?
Bekräftelsen.

Av samma anledning kommenterar jag fortfarande på forumet ibland.
För att jag vill ge någon eller några chansen att bli sedda, och ibland också dela med mig av erfarenheter som jag faktiskt samlat på mig så här långt.
Synas.
Det är bara det att jag egentligen inte är där.
I min tillfrisknandeprocess.
Inte på långa vägar.
Jag behöver fortfarande fylla på mina egna energidepåer.
Hitta mitt egenvärde utan att ständigt koppla det till andra människor.

Så jag har beslutat mig för att ta ett litet steg tillbaka för att försöka hitta rätt igen.
Jag kommer förmodligen inte att bemöta alla kommentarer framöver.
Det är inte för att jag inte vill, utan helt enkelt för att jag inte kan.
Jag måste försöka lära mig var mina gränser går, och jag provar att dra en här.
Jag hoppas att ni kommer att fortsätta titta in som vanligt,
och att ni förstår att allt bottnar i mina egna trevande försök att hitta rätt.
Ännu en gång, jag är så oerhört tacksam för att ni tar er tid att kommentera och att läsa mina historier.
Fortsätt mer än gärna med det.

Med massor av värme och omtanke och en stor portion kluvenhet.

Mitt sjuka jag

Det är svårt att förstå hur dåligt en människa kan må på insidan,
när allt hon gör är att le utåt.
Ler åt sig själv, åt andra människor och åt livet i allmänhet.
Försöker att med sin glädje färga av sig på omgivningen och sprida en positiv anda.
Men hur mycket är den andan värd, när leendet inte är äkta?
När hon i smyg fäller tår efter tår på insidan, och när hon aldrig någonsin tror sig räcka till?


Jag ska försöka att fånga det som var jag för några månader sedan.
Det kommer förmodligen att göra lite ont i mig att konfronteras med den sidan av mig själv igen.
Jag kommer troligtvis att våndas över att behöva gräva i det igen.
Men jag tror att det kan vara nyttigt för mig och kanske förhoppningsvis för någon annan.
För mig såtillvida att jag då inser hur långt jag faktiskt kommit.
Hur många av mina beteenden som brutits.
Vilken 180 graders sväng mitt psykologiska tankefartyg har gjort.


När jag fyllde trettio så var många saker på min lista avbockade.
Allt gick enligt planerna.
Jag var färdig med min utbildning.
Hade fast jobb.
Hade fast förhållande.
Hade precis fått mitt första barn.

Var vad man skulle kunna betrakta som lycklig på pappret.
Men någonstans kändes det...fel.
Tomt.


Det började gå riktigt utför i samband med att jag blev gravid.
Det var ju också då min sambos missbruk tog en mer "handgriplig" form,
vilket jag fick facit på i efterhand.
Eftersom vi hade en otrohetshistoria med i bagaget som inträffade 2004 så hade det tagit lång tid för mig att tillåta mig själv att lita på sambon igen.
Men när jag blev gravid så minns jag tydligt att jag vid ett flertal tillfällen berättade för honom hur fantastiskt det kändes, och hur oerhört säker jag var på honom och på vår kärlek.
Jag hade inte minsta lilla tvivel i kroppen, jag visste helt enkelt att han inte skulle svika mig.

För det kunde han ju inte.
Det passade ju inte in i mina planer.

Visst hade vi en hel del smågruff och vid några tillfällen upplevde jag sambon som ganska frånvarande.
Jag axlade då det ansvaret och sammankopplade det med att jag befann mig i lyckobubblan på egen hand och stängde ute honom.
Jag överkompenserade med mera kärlek.
Fortfarande mådde jag ganska bra och var upprymd och förväntansfull över vårt barn.
Under graviditeten hittade jag kondomer i hans bil.
Han förklarade det med att han använt dem på egen hand.
Ännu i dag vidhåller han den förklaringen, och det är egenligen ganska så bisarrt med tanke på att jag faktiskt hellre önskat att han använt dem när han faktiskt behövt det...men det visste jag ju inte då.


När vår pojke föddes spenderade vi några underbara dygn på BB.
Vår lilla familj i en sluten värld.
Inget missbruk. Inga bekymmer.
Det fanns en incident under sjukhusvistelsen som gjorde mig ledsen.
Sambon skuldbelade mig för något jag överhuvudtaget inte kunde styra,
men jag valde ändå att ta till mig skulden som om den vore min.
Under min föräldarledighet började de verkliga problemen.


Jag hamnade av naturliga skäl i ekonomiskt underläge.
Jag började bli mer noggrann med var jag handlade och till vilka priser jag handlade.
Noggrann till en början.
Besatt efterhand.
Jag sparade alla kvitton.
Planerade att göra sammanställningar.
Vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om.
Bara för att ha kontroll, antar jag.
För att se hur mycket tvättmedel vi använde i månaden, hur mycket hundmat, hur mycket schampo.

Jag köpte ingenting till mig själv.
Och då menar jag verkligen ingenting.
Och när resten av familjen unnade sig en dusch på fem minuter så tog min kanske en halv.
Jag fick inte kosta pengar.
Jag skulle vara en plusminusnollfaktor i hushållet.
En dag när jag väl tog steget och köpte ett par nya stövlar så mådde jag dåligt av samvetskval.
Att sambon kom hem med en ena märkeströjan efter den andra vissa perioder störde mig förvisso lite, men jag försvarade det med att han behövde det bättre än jag.
Han förtjänade det.

Jag spenderade vissa dagar med att åka mellan tre olika affärer för att handla till lägst pris.
Sköljmedel på ett ställe, nötfärs på ett annat och mjölk på ett tredje.
Sonen fick nöja sig med andrahandskläder.
Jag sålde av en del, och fick pengar till andra.

Grejen är inte att det är fel att handla i andrahand.
Grejen var bara att vi egentligen inte var fattiga.
Och den stora grejen var att jag valde bort mig själv.
Och indirekt också min son.

I ett hushåll med två vuxna, ett blöjbarn, en stor hund och en varannanveckas tonåring borde 3500 - 4000 kronor inte räcka till på mat och hushållskontot.
Det borde i mina ögon idag inte vara möjligt att få det att räcka till blöjor, burkmat och allt annat som behövs för att få vardagen att gå runt.
Men 2008 räckte det för mig.
I denna summa fanns även mina egna så kallade hopp-och-lek-pengar inräknade.

Då och då fick jag köra och handla med familjebilen.
Den där, ni vet.
Då spenderade jag ett antal minuter åt gången med att söka igenom den.
Jag blev skicklig.
Det blev systematiskt.
Jag hittade saker jag inte ville hitta.
Aldrig bevis på andra kvinnor, men bevis på att saker och ting inte stod rätt till.
Jag blundade.
Knep ihop ögonen hårt och önskade bort det där jag inte ville se.

Vid något tillfälle konfronterade jag.
Från att flera år tidigare ha varit fullkomligt rabiat vid porrfilmsupptäckter,
blev det numera lamt och avslaget.
Istället för att konfrontera på riktigt, la jag upp tomma påsar på sätet.
För att visa att jag sett och att jag misstyckte,
men för att ändå slippa bråket.
Det var ju i slutänden säkert mig det berodde på.
Jag som inte räckte till.
Jag som inte gav honom det han behövde.

Pojken fick kolik.
Jag kände mig ensammast i världen.
Men jag kunde inte ge upp, ville inte ge upp, skulle inte ge upp.
Sambon höll på att gå under av situationen.
Jag försökte överleva varje kväll som bestod av skrik från klockan fem till klockan tio genom att nynna visor för honom.
Ingen nynnade visor för mig när han tystnat.
Ingen höll om mig och tankade på mina förråd.
Allra minst jag själv, då jag fortsatte piska upp mig själv med hårda ord om min egen otillräcklighet och min egen oförmåga att hålla ihop familjen.

Han behövde ett andrum i vardagen och hävdade sin rätt att spela golf.
Jag suckade, bråkade och protesterade.
Men i botten var jag bara ensam.
Ledsen.
Tillslut gav jag upp.
Jag förutsatte att han spelade en dag i veckan.
Allt annat var en bonus.
Att jag också var i behov av andrum och egentid fanns inte på kartan.
Jag fanns ju knappt ens längre.

Mitt tålamod tröt ju längre tiden gick.
Det fanns stunder då jag skrek rakt ut av vanmakt.
I närheten av sonen, som i sin tur skrek av någon annan anledning.
Jag blev den mamma jag inte ville vara.
Jag grät av utmattning när sonen vägrade somna under dagen.
När jag berövades min lilla stund av vila.
Jag vaknade på nätterna med svår ångest.
Hur ska pengarna räcka?
Kommer vi att tvingas flytta?

Min tjänst reducerades till femtio procent.
Arbetsgivaren ville försöka hitta en lösning, men facket la sig emot.
Anledningen till förändringen var inte särskilt rättvis och inte heller särskilt välkommen.
Jag kände hur benen började vika sig under mig.
Inte ens på min arbetsplats dög jag.
Jag var inte önskad där heller.

Jag minns att jag försökte vända mig till sambon för stöd.
Han sa att han inte kände igen mig.
Att han mindes mig med mycket mer jävlar anamma än så.

Han skämdes över mig.
Jag hade misslyckats med att upprätthålla min del av kontraktet.
Att dra mitt strå till stacken.

Jag mailade min arbetsgivare och försökte stå upp för mig själv.
Jag skickade en kopia till sambon, och fick en klapp på ryggen.
Minns inte ens vad det stod i mailet, och det spelar egentligen ingen roll.
Det skrevs aldrig för att jag själv ville det, det var återigen någon annans vilja.

Vid något tillfälle skickade jag ett sms till sambon där jag försökte komma med en sexuell invit.
Jag försökte vara den jag trodde han ville ha.
Han svarade med ett;
Vad är det här? Vad är det som har hänt?
Luften gick ur mig.
Jag var inte längre attraktiv i hans ögon.
Avvisad.

Hans mobil kollade jag regelbundet.
Ibland då och då, ibland flera gånger om dagen.
Hans plånbok likaså.
Gamla kvitton.
Hans dator.
Men historiken var tömd varje dag.
Vad jag inte visste då var att han behövde tömma den varje dag för att undanröja de nya spår han skapade varje dag.
Jag trodde det var en inställningsfråga på datorn.

En gång hittade jag en bild.
En bild på en sjavig kvinna framför en datorskärm.
Jag såg att den var skickad från en mobil.
Någonstans visste jag att det inte stod rätt till.
Men jag vågade inte gräva.
Inte av rädsla för vad jag skulle få veta om jag frågade honom,
utan av rädslan för att han skulle beröva mig möjligheten att logga in på hans dator.
Att han skulle ändra sin kod.

En annan gång bad han mig fotografera honom med sin mobilkamera.
Jag reagerade, tyckte det var märkligt.
Han såg annorlunda ut.
Hade ett ansiktsuttryck jag inte kände igen.
Hans förklaring var att han och en arbetskollega larvade sig lite med att skicka bilder till varandra.
Jag svalde den.
Men jag jag köpte den aldrig fullt ut.
Jag bara blundade.

Jag kunde sitta i timmar på match.com och liknade sidor och leta profiler som skulle kunna vara han.
Namn han skulle kunna använda sig av.
Att det skulle röra sig om betydligt grövre sidor än match det funderade jag inte ens på.

Besattheten i att kanske hitta något, blev viktigare än rädslan för att faktiskt göra det.
Det är svårt att förklara.
Jag förstår det inte ens själv idag.

Idag har jag brutit alla dessa mönster.
Jag letar inte längre igenom hans tillhörigheter.
Inte för att lusten att snoka helt saknas, utan för att min vilja att stå emot är starkare.
Jag ska inte längre slösa bort mitt liv med att försöka kontrollera hans.
Hans liv är hans ansvar.
Och mitt liv är faktiskt mitt.

Vilse i oss

Insåg det i morse.
Jag har gått vilse i oss.
Inte för att det på något sätt skadat mig, men jag vet nu att jag måste stanna upp ett slag.
Hitta mig själv igen.

Månader av parterapi har varit fantastiskt för vårt förhållande.
Vi har fått nya verktyg vi aldrig någonsin känt till tidigare.
Men på det individuella planet har jag stått still den senaste tiden.
Mitt medberoende puttrar fortfarande under ytan,
men jag har inte hunnit tänka på det.
Eller snarare inte prioriterat det.

Den senaste veckan har jag varit småirriterad.
Trött.
Frustrerad.
Inte kunnat sätta ord på vad det handlat om.
Bara att känslan funnits.
Vi har varit lite griniga båda två, i ärlighetens namn, men det kan mycket väl vara så att mitt humör färgat av sig på honom.
Hönan eller ägget.
Spelar mindre roll.
Mitt humör - mitt ansvar.

Jag måste försöka att slänga in ytterligare en boll bland de andra.
Den viktigaste av dem alla.
Den som jag av någon anledning väljer att lägga ifrån mig först.
Bollen som representerar mig.
Där bland familjen, förhållandet och arbetet måste den helt enkelt in och upp där.
Inte för att jag är någon strålande jonglör.
Utan för att det är grunden för att alla de andra ska kunna hållas i luften.
Japp.
Så måste det bli.
Ny vecka, nya tag.