Ett riktigt Gott nytt år till er alla!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott nytt år.
Ett 2010 fyllt av ärlighet och värme.
Utan lögner och manipulation.
Ett helt nytt år som på alla tänkbara sätt kommer att bli annorlunda än det som just passerat.
Tack gode gud för det.

Hoppas vi ses igen nästa år!

Spegel spegel på väggen där...

Då och då återvänder jag till SLAA:s forum för att ta del av andras berättelser.
Jag skriver sällan själv längre,
men ibland känner jag att jag kanske borde.
Skriva någon rad och berätta min historia.
För alla de som kommit efter mig,
och som befinner sig mitt i stormens öga.


Jag minns nämligen maktlösheten mest av allt från den tiden då livet ställdes på sin spets.
Visst,
jag minns smärtan i viss mån.
Kanske inte särskilt konkret längre,
men ändå.

Jag minns äcklet.
De dagar jag stod i duschen och försökte skrubba mig ren från all den smuts jag dragits genom.
Jag har aldrig drabbats av någon våldtäkt personligen,
men jag kan tänka mig att känslan är nära besläktad.
Hur man paniskt försöker skrubba bort något som fysiskt sett är borta sedan länge,
men som känslomässigt är omöjligt att rå på med tvål och vatten.

Men maktlösheten.
Den var värst.
Villrådigheten.
Vad skulle just jag göra?


Alla goda råd om att lyssna till sig själv.
Men,
vad sa jag då?
Vad var det jag försökte säga, men inte hörde?
Jag sög i mig allt jag kom över,
försökte desperat att skapa en ordning ur kaoset.

Jag minns att jag tre eller fyra dagar efter avslöjandet befann mig i badrummet.
I duschen.
Att jag släppte fram en sorg som var näst intill djurisk.
Dels för att det gjorde så vansinnigt ont,
och dels för att jag verkligen inte hade någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag grät in emot spegeln.
Bad om ett svar.
Bad om hjälp.
Bad från djupet av mitt hjärta.
Men spegeln gapade tom.
Det enda jag fick till svar var bilden av en människa i nöd.
En människa i behov av vägledning.
Den enda vägledning jag fick var en tom och bottenlös blick.

I efterhand kan jag se att min väg faktiskt utkristalliserades ganska tidigt.
Varje gång jag lyssnade till någons kloka råd,
så gjorde jag ett val.
Vems ord jag lyssnade till.
Varje gång jag vände en negativ tanke till positiv,
så var det ett aktivt val.
Det var kanske inte nödvändigtvis några stora och livsavgörande val just där och då,
men på det stora hela förändrade de faktiskt mitt liv.
Jag valde att ta ansvar för min del i att det blivit som det blivit.
Det är det viktigaste beslutet jag fattat.

När maktlösheten var som störst,
var jag så oerhört sårbar och framför allt påverkbar.
Jag vajade som ett strå för vinden,
och växlade mellan att lyssna på råd om att lämna i ena stunden,
och sambons ömhetsbetygelser i nästa.
När jag väl insåg just i hur stort behov jag var av att utveckla en egen vilja,
så bad jag sambon att flytta hemifrån på obestämd tid.
Det gjorde ont i hela kroppen,
men det var ett viktigt beslut för mig.
Trots att vi fortsatte att ha en tät kontakt,
kände jag ändå att beslutet om att ge oss en ny chans faktiskt var ett aktivt val.
Vi bodde inte isär mer än några veckor,
men där och då var det tillräckligt för mig.

Maktlösheten.
Det är förmodligen extra smärtsamt eftersom det blir en så brutal kontrast mot den kontroll man tidigare trott sig haft.
Den kontroll som enbart existerat i fantasin, men som fått enorma proportioner.

Att tillåta sig själv att falla är långt ifrån enkelt.
När man ber på sina bara knän om att bli buren i endera riktning,
gör det ont att inte bli bönhörd.
Man letar efter svar på sitt eget liv i andras historier,
något som redan från början är dömt att misslyckas.
Vi är många som delar liknande öden,
men vilka berg och dalar som just vi ska ta oss igenom...det vet bara vi.
Och när vi inte vet,
så är det en trygghet att veta att vi faktiskt tids nog kommer att göra det.
Det är en trygghet nu.
Men det var det inte då.

Idag vet jag ju att jag kan falla fritt.
Och ändå landa till sist.
Jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla ett uns av hopp till er som fortfarande faller.
Oavsett om du faller ensam,
eller tillsammans med din partner,
så kommer du att nå fast mark till slut.
Jag lovar.

I backspegeln

Efter en något stressig, men absolut mysig jul ska jag nu försöka att sammanfatta de känslostormar som dragit fram på insidan av denna fröken.
Julafton började med tårar.
Idag minns jag inte ens varför längre.
Det var nog kombinationen av höga förväntningar, ett förflutet som gjorde sig påmint, en vresig sambo och ett allmäntillstånd som är lite känsligare än normalt.
Jag lämnade hemmet för att handla lite frukost och när jag kom tillbaka hem så tog sambon emot mig med en stor varm kram.
Det räckte långt.
Den kyla jag känt på insidan, och som enkelt skulle kunnat dra igång ett helt maskineri av självömkan, smälte bort och kvar fanns bara värme.

Det har varit en jättehärlig jul, men jag skulle ljuga om jag sa att det som hänt det senaste året inte funnits närvarande hos mig.
Rädslan för att plötsligt behöva ge upp allt jag har gjorde sig påmind på allvar häromkvällen,
och sambon och jag pratade en lång stund om det.
Jag är inte rädd i bemärkelsen att jag gömmer mig bakom kontroll.
Jag jagar inte spår eller bevis.
Men rädd som i att jag verkligen inte vill ge upp det vi har.
Det vi faktiskt kämpat oss fram till.
Det som kostat mycket blod, svett och tårar.
Jag blir rädd för att jag faktiskt inte har något riktigt val,
om jag skulle hamna i den sitsen igen.
För att jag måste lämna, för att jag måste splittra familjen.
Det gör mig rädd.

När jag ser sambon tillsammans med vår lille son kan jag inte annat än fyllas av kärlek.
Vad de två delar är något enastående.
Och tanken på att jag kunnat beröva dem båda det,
får mig nästan att gå sönder.

Nä, jag vet att det inte är mitt agerande som skulle splittra familjen.
Utan konsekvenserna av någon annans.
Men likaväl så blir det ändå mitt beslut.
I slutänden.
Om ifall att.

I maj månad,
då avslöjande kom,
tog allt i vårt liv en ny vändning.
Många saker förändrades.
En utav dessa var sonens mammighet.
Inom loppet av några dagar vändes all hans uppmärksamhet och hans största fokus mot hans pappa.
Där och då var det fruktansvärt.
Jag var inget annat än ett tomt skal, som försökte överleva dagen.
Jag hade ingenting att ge,
jag var känslomässigt avskärmad och fullkomligt inkapslad i min egen sorg.
Men när min enda lilla solstråle i världen valde bort mig,
till förmån för sin pappa så gick jag i tusen bitar.
Jag vet inte om det var en tillfällighet,
eller om det handlade om att jag inte kunde tillgodose hans behov.
Än idag är han pappas pojke,
och jag kan fortfarande känna ett sting i hjärtat när jag tänker på anledningen.
Beror det på att jag vände honom ryggen känslomässigt,
och inte kunde ge honom den kärlek han behövde?
På att jag under några dagar i maj var i livet, men utan att leva på riktigt?
Berövade jag honom den trygghet ett barn ska känna till sin mamma?
Eller är jag bara lyckligt lottad som har ett barn som älskar sin pappa?...

God jul till er alla!

Jag tar tillfället i akt att önska alla som tittar förbi en riktigt God jul.
Jag misstänker att morgondagen kommer att ha en väldans massa i sitt sköte,
så att sitta vid datorn då lär inte bli till att tänka på.
Så en riktigt god jul på er, det är ni värda!

Julen är på många sätt en prövningens tid.
Jag älskar juletid, med allt vad det innebär.
Värmen och ljusen i fönstren, närheten till människor man knappt känner, förväntningarna, upprymdheten, en lagom dos av stress, hemlighetsmakeriet... listan kan göras hur lång som helst.
Men på något sätt är det just i dessa stunder som kontrasterna blir som störst,
det vill säga,
när lyckan blir som mest påtaglig,
som det förflutna också känns mer närvarande.
Tankar på förra julen då ingenting var som jag trodde skymtar förbi,
och jag måste kämpa för att ta makten över mina tankar.
Över mina känslor.
Idag vet jag ju att jag faktiskt kan välja.
Att jag inte behöver bli en slav under destruktiva tankar.
Utan istället herre över de positiva...

Jag hoppas att vi alla får en varm och kärleksfull jul.
Att vi får igen lika mycket som vi ger,
och att vi tar oss tid att njuta av nuet istället för att planera morgondagen.
Gå inte vilse i orimliga förväntningar på en jul som saknar verklighetsanknytning,
utan försök att göra det bästa av just dina förutsättningar.
Oavsett var i din process du befinner dig,
så försök att ge dig själv den finaste julklappen av alla.
Villkorslös kärlek.

Tack till er alla.
Ingen nämnd ingen glömd.

Jag vet nåt som inte du vet

Den senaste tiden har paret Woods/Nordengren diskuterats flitigt i fikarummet.
Undertecknad har istället för att delta i diskussionen lutat sig tillbaka och fördjupat sig i en dagstidning.
Känner att jag inte har så mycket att tillföra.
Åsikterna har haglat.
Alla vet exakt vad de hade gjort i egenskap av Elin.
Och ingen skulle någonsin kunna göra något sånt som Tiger gjort.
Såklart.

Jag arbetar tillsammans med en jätterar kollega. Hon är enormt godhjärtad och ställer alltid upp till hundra procent.

När det gäller den sanna historien om vad som hänt mig det senaste året, så vet hon däremot ingenting. Inte för att hon inte skulle ha stöttat mig, för det vet jag att hon hade gjort fullt ut. Hon hade däremot aldrig förstått. Därför att hennes värld är väldigt svart och vit. God eller ond.

Jag fick detta bekräftat häromdagen då hon plötsligt vände sig mot mig och sa:

"Ja, nu är det klart. Nu ska de skiljas. Elin kommer att begära halva hans förmögenhet, och dessutom vårdnaden om barnen. Ja, det gör hon rätt i. Hade jag också gjort. Jäkla skit, den där Tiger. "

Och självklart förstår jag henne. Jag hade förmodligen tyckt likadant om jag inte traskat runt i ett par liknande skor som den omnämnda Elin för några månader sedan. Det är så oerhört befriande att kunna se världen på ett mer nyanserat sätt, samtidigt som det såklart är frustrerande att hålla inne med en historia som känns viktigare och viktigare.

Det är ingen på min arbetsplats som vet. Det har funnit tillfällen då jag önskat att min chef varit införstådd med att jag haft det kämpigt på hemmaplan, men nu i efterhand är jag nöjd med beslutet att hålla det för mig själv. Vi har ingen nära relation och jag är osäker på om han överhuvudtaget skulle kunna sätta sig in i min situation. Det är trots allt enormt svårt för någon som inte upplevt något liknande att förstå, och jag är inte intresserad av att lägga energi på att förändra någon annans uppfattning. Huvudsaken är att jag vet. Och att ni som vill veta hur livet kan se ut efter ett missbruk, får veta.

När jag loggar in på min blogg, förvandlas datorn till en telefonkiosk och jag till Tintomaran. Tiden däremellan är jag bara en helt vanlig Clark Kent...

Favorit i repris...

Jag har skrivit om det tidigare.
Nu skriver jag om det igen.
Det gör det inte mindre viktigt.
Bara viktigare att minnas.

Om du fyller upp en ballong med luft,
tar den plats.
Kanske till och med plats från något annat, viktigare.
Om du dessutom samlar på dig flera stycken,
kommer du till slut att ha ett helt knippe.
Och när du väl samlat på dig ett tillräckligt stort knippe,
då kommer du inte längre att kunna hålla dig på marken.
Du kommer att segla upp i det blå,
lika lite förankrad i verkligheten som en Tintomara i sitt värsta medberoendestim...

Som små, små ballonger som fylls upp lite då och då.
Om de inte punkteras i tid,
får de möjlighet att växa.
Möjlighet att ta plats.
Sticker du däremot hål på dem så får de ingen chans att svepa med dig.
Du står stadigt med fötterna på jorden.

I lördags morse steg jag upp, och gick ner på bottenvåningen.
Jag plockade undan lite på soffbordet, däribland sambons mobiltelefon.
Drabbades inte av någon särskilt snok-reflex, utan råkade faktiskt bara komma åt en av knapparna när jag lyfte upp den för att flytta undan den.
Skärmen lös upp med en gång och vips.
Knut i magen.
Telefonen inställd på ljudlös...

Det pågick en inre konflikt mellan mitt tvivlande jag, och den delen av jaget som kämpade för att fortfarande tänka logiskt.
Eftersom alarmet på hans mobil vid ett flertal tillfällen gått igång under tidigare helger,
så misstänkte jag ganska snart att det handlade om ett sätt att undvika detta.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte dök upp andra tankar i mitt huvud.
Tankar som fick mig att må lite illa.
Att frukta det värsta.

Jag sa inget till sambon när han steg upp.
Jag undvek ämnet.
Såg istället på hur han lite senare satte i gång ljudet i förbifarten.
Iakttog för att se om han visade spår av något annat.
men ingen reaktion.

Dagen gick.
Jag kände mig olustig till mods.
Jag minns inte exakt när det var jag bestämde mig,
men jag tror att det var under lördagskvällen.
Jag var helt enkelt tvungen.
För min egen skull.

"Jag såg att du hade din mobil på ljudlös i natt,
jag antar att det var för att slippa från alarmet?"

Och så var det sagt.
Han tittade lite frågande på mig.

"Ja, det stämmer."

Sedan var det över.
Och det var så skönt.
Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen.
Det handlar inte nödvändigtvis om att sambon till hundra procent var tvingad att säga sanningen.
Hans sanning är hans ansvar.
Den kan jag aldrig komma åt, om han förvägrar mig den.

Men jag kan vara sann mot mig själv.
Jag kan punktera ballongen innan den blir tillräckligt stor att den får eget liv.
Jag kan vägra att ställa upp på det.
Och stanna med fötterna på jorden.

Om jag inte sagt något till honom?
Vad hade hänt då?
Ja, förmodligen inte särskilt mycket denna gången.
Den här lilla saken hade gnagt lite inom mig,
men troligtvis drunknat i julbestyr och annat trevligt.
Till nästa gång.
Och nästa gång igen.
Och tillslut är antalet bagateller så många att jag inte längre kan punktera dem lika enkelt.
Att dra fram det i ljuset blir så mycket svårare när mörkret är för stort.
När man glömt vad det var som skapade mörkret från första början...

Mindre-al, ja tack...

Har nyss sett programmet Debatt på Svt och måste helt enkelt kommentera mina känslor såhär i efterhand.
Jag borde inte.
Vill inte.
Men ändå.
Skit.
Hon provocerar mig så enormt genom sin blotta uppenbarelse.
Än mer när hon sätter i gång att prata, och frågan om hon någonsin kommer att tystna igen dyker upp varje gång hon tar ton.
Varför i all sin dar är hon inbjuden till tv-programmet?
I egenskap av tv-profil, jo jag tackar jag.
I ett bortglömd dokusåpa för cirka tio år sedan.

Tyckte Åsa Hellberg gjorde ett fantastiskt jobb som lyckades leverera ett viktigt budskap under den korta tid hon blev tilldelad.
Tyckte även att Anna Anka representerade sig själv och den något cyniska livsåskådning hon verkar vara anhängare av på ett underhållande sätt.
Betraktar Roger Nilson som ett viktigt inslag i debatten, något som dessvärre drunknade i havet mellan en förvirrad livscoach och den tidigare nämnda sk. tv-profilen.
Tyckte för övrigt att Belinda misslyckades med att ge debatten rättvisa, eftersom hon envisades med att snö in på sidospår som Anna Ankas äktenskapsproblem och kyrkans sexualsyn i tid och otid.

Jag vill verkligen inte bry mig det minsta om fröken Baren, eller hennes åsikter för den delen.
Vad hon tycker är ju fullständigt irrelevant för mig i mitt liv.
Att hon dessutom har som självända mål att just provocera stör mig ännu mer.
Det betyder ju onekligen att jag faller för hennes knep.
Trots att jag genomskådar henne.
Usch.
Vilket nederlag.

Frågan jag borde ställa mig är:
Varför provoceras jag av henne och hennes åsikter?
Vad är det hos henne som gör mig så irriterad?

Jag tror att det handlar om hennes totala brist på ödmjukhet,
och på hennes självupptagna och obehagliga attityd.
Jag borde vara en bättre människa och inte döma, jag vet det.
Jag har ju ingen aning om varför hon är som hon är.
Det finns säkert en god människa därinne bakom hennes osympatiska fasad.
Jag har bara aldrig sett tillstymmelsen till den de gånger jag sett henne på tv...
Men såklart att den finns.

Tråkigt bara att hon fick alltför stort utrymme i kvällens program.
Fanns gott om människor med viktiga historier att berätta,
och då känns det smått patetiskt att hon tog sig rätten att stå i centrum.

Hrm.
Kanske är det där skon klämmer.
Att jag någonstans långt därinne är grön av avundsjuka för att jag själv saknar förmågan att ställa mig själv i centrum så som hon gärna gör...
Eller så är det inte mycket mer komplicerat än att vår personkemi helt enkelt inte klickar.
Tja.
Vi får väl se om hon dyker upp som gubben i lådan i fler sammanhang framöver.