Välkommen!

Jag är pinsamt dålig på att hälsa nya läsare välkomna hit.
Detta beror framför allt på att jag glömmer av att det faktiskt kan snubbla in nya läsare
utan att jag har en aning om det.
För jag ser ju inte er.
Ni ser bara mig.
Och det är helt ok.
Om ni däremot vill synas så är ni,
som ni förhoppningsvis vet,
hjärtligt välkomna att förgylla min blogg med kommentarer.

Jag började blogga om mitt liv ungefär två månader efter avslöjandet.
Resan har gått både upp och ner,
och den har varit långt ifrån smärtfri.
Dessutom är den långt ifrån över,
jag har numera accepterat att den kommer att fortsätta så länge jag finns.
Viktigt är dock att lyfta det faktum att den alltid gått framåt,
även de dagar då det känts som att jag tagit sjumilakliv tillbaka...
Med lite perspektiv,
så kan de flesta snårigheter föra med sig nya lärdomar.

För dig som söker igenkänning,
kanske stöd,
eller bara vill ta del av någon annans berättelse,
så är mitt råd att börja läsa min blogg från första början.
Min berättelse är i stort sett presenterad i rak kronologisk ordning.
Då.
Och nu.
Från A till B.
Men självklart är valet helt upp till dig.

Så välkommen,
om du nyss hittat hit.
Och lika välkommen,
till dig som varit här förut.

Att stå upp för sig själv

Jag tror att jag talar för de allra flesta av oss som levt eller lever med medberoendeproblem,
när jag säger att ett viktigt led i tillfrisknandet är att verkligen börja värdesätta det egna jaget.
Sina tankar.
Sina känslor.
Sina drömmar.
Livet blir helt plötsligt väldigt spännande.
Jag får lov att stå i centrum för mig själv.
Jag får lov att känna efter vad som är viktigt för mig.
Vad jag vill och vad jag behöver.
Och priset jag betalar är egentligen enbart att ge upp de negativa tankespiralerna,
fokus på andra människors liv,
och behovet av att få framstå som offer.

Problemet blir när man inser att det inte enbart är i sin relation som man varit medberoende.
Utan att det har flutit över på flera andra områden i livet.
Det har exempelvis sipprat in i min yrkesroll,
och gjort mig till en überlojal medarbetare.
En medarbetare som på det hela taget sett ut att älska allt och alla,
men som invärtes kräkts av tvånget att ständigt förväntas vara till lags.

Men så när du plötsligt bestämmer dig för att stå upp för dig själv,
blir det påtagligt att du inte kan fortsätta i samma banor som tidigare.
Någonstans.
På något plan.
Du måste bryta dig ur dina egna bojor.
När vetskapen om detta slår till,
slår det också följe med rädslan och ovissheten.
Ekonomi och trygghet i ena vågskålen.
Självrespekt och mod i andra.
Det är inte enkelt att förändra sitt liv.
Ett litet steg i taget sägs det,
men när ett steg känns för stort...
...är det lätt att känna sig liten.

Livstecken...

Ett litet livstecken från en till synes stendöd Tintomara.
Om nu någon undrat.
Först och främst.
Familjen flyter på hur bra som helst.
Inga återfall för någondera av parterna.
Så på den punkten är allt frid och fröjd.
Det är på andra områden som livet för tillfället är kaosartat.
Och på andra områden menar jag framför allt på jobbfronten.
Min arbetsplats är minst sagt turbulent för tillfället,
och trots att jag inte arbetar på ett välkänt bilföretag så är turerna snarlika.
Spekulationer om ledningens vara eller icke vara.
Personal som står handfallen utan information.
En ovisshetens vaccum.
När något bara förbrukar en massa energi utan att ge någon tillbaka,
är det svårt att bibehålla motivation och lust.
Trots att man i grund och botten faktiskt trivs med sitt arbete.
Därför har jag inte kunnat prioritera bloggen under veckan som gått.
Jag, lilleman och sambon måste få gå före.
Och så bebisen i magen förstås.

Missa inte chansen...

...att möta andra i liknande situation som dig!


Om du liksom många andra,
bor alltför långt ifrån Dysberoendekliniken,
och dessutom saknar ett s-anon i närheten,
så kanske detta kan vara något för dig?


www.malmo.se/Medborgare/Social---familjefragor/Personligt-stod/Kompetenscenter-prostitution.html


När min värld rasade samman i maj förra året tipsades jag om samma kurs
av en vänlig kurator.
Jag famlade minst sagt i ett becksvart rum,
efter någonting konkret att hålla mig i.
Någon eller något som kunde rädda mig.
Efter en utväg.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag letade efter.
Bara att jag behövde hjälp att ta mig igenom mardrömmen.


Första veckan jag deltog lyssnade jag till de andras historier.
Tack gode gud att det bara rör sig om en kvinna för min sambos del...minns jag att jag tänkte då.
Jag hade fel.
Så väldigt fel.
Under de fem veckor kursen pågick,
ramlade min värld samman bit för bit.
En kvinna blev två.
Tre.
Fyra.
Osv...

De handfasta råd som gavs under mötena hade jag inte riktigt nytta av just då.
Ta hand om dig själv.
Prioritera dina egna känslor.
För att nämna några.
Jag befann mig i mitt livs värsta kris,
och jag kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att överleva just då.

Men tisdagskvällarna blev ändå en hållpunkt i veckan.
När allt kändes som värst,
räknade jag ner dagarna..timmarna...minuterna tills tisdagens träff.
Inte för att det skulle förändra något,
men för att jag inte behövde vara ensam i det jag gick igenom längre.
För att det faktiskt fanns någon eller några som faktiskt förstod.

Så även om det känns jobbigt att ta sig dit.

Pinsamt.

Obekvämt.

Förnedrande.

(var några av de känslor som fanns hos mig...)

Om du känner att du vill,

så bara gör.

Strunta i att tänka så himla mycket, bara gör.

Strömavbrott mitt i natten

I natt vaknade jag av en obehaglig tanke.
En tanke som faktiskt inte ens slagit mig i vaket tillstånd.
Men plötsligt så bara fanns den där,
och det var alldeles uppenbart att den berörde mig tillräckligt mycket för att väcka mig.

"Tänk om han vill träffa henne igen?
Om han helt plötsligt börjar fundera på hur det skulle vara att ses, bara en enda gång till..."

Nix.
Jag satte mig inte käpprätt upp,
som de så ofta gör i fiktiva sammanhang.
Istället låg jag alldeles stilla i sängen.
Hörde sambons andetag i kapp med lillemans,
medan det från eget håll var alldeles tyst.
Höll jag andan eller varför hördes inte mina andetag?
Att jag det facto levde tvivlade jag inte det minsta på,
mitt hjärta klappade på så hårt att det var fullkomligt osannolikt att det inte syntes genom huden.

Långsamt började jag återta makten över de egna tankarna.
Andas.
In.
Ut.

Hans tankar är inget jag vare sig kan styra över,
eller nå heller, för den delen.
Det är inte hans tankar jag behöver frukta.
Det är hans utagerande.
Och i det avseendet känner jag mig faktiskt lugn för tillfället.

Med den insikten färsk i minnet,
kunde jag återigen lägga huvudet till rätta på kudden,
redo att falla tillbaka in i drömmarnas värld.
Ljudet av den djupt snarkande familjen vid min sida,
vaggade mig tillbaka till lugnet.
Och när så morgonen kom,
var allting precis som vanligt igen.

En enda mening

Det är allt som krävs.
För att helt plötsligt vända den till synes harmlösa vardagen till ett kaos på insidan.
En endaste liten mening.

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så präglas allt mer av mitt liv av vardag.
Det är fantastiskt skönt,
men samtidigt förrädiskt.
För smärtan är inte så våldsamt långt bort ändå.
Och ibland kan den väckas till liv av en förhållandevis oskyldig mening.
En mening som onekligen kittlar känsliga och ömma delar av mig,
och som gör så ont.

Det var egentligen sagt som ett skämt.
Och vi har skämtat om det tusen gånger förut.
Och ja.
Egentligen är faktiskt meningen också helt sant.
Så här gick det till.

Jag skulle sätta mig ner på golvet.
Med benen utåt.
Vinkeln var i ärlighetens namn minimal.
Jag är ungefär lika vig som ett kylskåp.
Sambon flinade lite,
och sedan sa han;
"Men, det är inte klokt vad du är ovig."

Och nä.
Det är nog egentligen inte riktigt klokt.
Men bortsett från det så satte denna mening,
igång en lång kedja av tankar hos mig.
Jag är medveten om att den nu,
ryckt ur sitt sammanhang,
kan misstas för ett elakt personangrepp,
men jag försäkrar er,
så var inte fallet.

Trots att vår situation idag var långt ifrån sexuell på något sätt,
så var det ändå dit mina tankar vandrade.
Huruvida de var atletiska, spänstiga och villiga?
Viga som underåriga kinesiska gymnaster.
Jämför han mig med dem?
Och vem av dem i sådana fall?
Vem är det jag tävlar emot?

Och så hann det hålla på en liten stund.
Paniken på insidan.
Rädslan för att inte duga.
För att inte vara tillräcklig.

Misstaget jag gjorde idag var att inget säga.
Jag lät tårarna komma i smyg och undvek att låta honom veta varför jag förändrades.
Att jag förändrades märkte han.
Men varför behöll jag för mig själv.

Och varför gjorde jag det?

Jag skämdes.
Skämdes över att dra upp det där gamla igen.
Över att smutsa ner vår fina vardag,
med det där ytterligare en gång.
Så jag teg.
Och tillslut rann bägaren över.

Jag kröp upp till honom i soffan för att få känna lite närhet.
Satte mig tätt intill.
Lutade huvudet mot hans bröst.
Och då.
Då kunde jag inte längre dölja tårarna.
De blev helt enkelt för många,
och jag orkade inte bromsa dem.

Efter en stund berättade jag.
Jag behövde ingen försäkran från honom om att han inte tänkt som jag.
Det enda jag ville var att han skulle få veta.
Hur en simpel mening kan punktera min självkänsla på en enda sekund.
Att jag kämpar mot mig själv,
och mot de tankar om otillräcklighet som alltid finns inom räckhåll.
Och han höll om mig.
Strök mig över ryggen.
Sa ingenting utan bara fanns där.

Jag klandrar honom inte för det han sa.
Det var menat som ett skämt,
och han kan inte alltid vara skyldig att väga varje mening för att garantera att jag kan hantera den.
Idag kunde jag inte hantera just denna.
Imorgon är det kanske en annan.

Det finns en del saker att dra lärdom av utifrån dagens händelse.
Här är några.
Ett.
Det är viktigt att berätta. Att riva muren så snart som möjligt. Det som händer, det händer inuti mig och det är omöjligt för någon annan att förstå om jag inte tar mig tid att försöka förklara.
Två.
Det är inget fel i att dra upp det där gamla igen. Det där gamla är ju en del av vårt nya, och det kommer sannolikt att leda till fler oväntade reaktioner i framtiden.
Tre.
En kram kan göra fantastiskt mycket för välbefinnandet.
På rätt tid, rätt plats och med rätt person så är en varm och välkomnande famn helt enkelt oslagbar.

Livet

Det fanns dagar då jag gett upp hoppet om en vardag.
Då jag inbillade mig att varje dag skulle förbli en kamp,
så länge jag höll fast vid att leva med sambon.
Det kändes som priset vi båda fick betala.
För obetalda skulder som skapats långt före vår tid.

Sambon talade ofta om att han längtade efter just en vardag igen.
En vardag då allt slutade kretsa kring friskt och sjukt.
Då vi kunde njuta av vin, vänner och världen i största allmänhet,
precis som vilket annat par i världen.

Jag minns inte om jag sa något till honom då.
Men jag trodde att hans dröm var en utopi.
Jag trodde att jag alltid skulle tvingas betrakta livet genom en grumlig lins,
skapad av minnen från det plågsamma som hänt.

Det gick ändå förhållandevis snabbt.
Hela förra hösten bestod av mycket arbete.
Mycket uppgifter från terapeuten,
som vi ägnade kvällarna åt att lösa.
Mycket tankar, funderingar och analyser,
som jag försökte omvandla till insikter här på bloggen.
Det var jobbigt,
tröttsamt,
krävande.
Men det var enormt viktigt.

För just detta maratonlopp,
har lett oss fram till,
just det,
vår vardag.

Jag är så tacksam för varje dag jag vaknar upp och inser att mina första tankar kretsar kring om blöjorna är slut.
Eller huruvida jag ska slänga in en maskin tvätt idag eller vänta tills helgen?
Eller inte minst, när nästa tid är schemalagd på BVC?

Vardagen.

Jag skulle inte vilja byta ut den för allt i världen.
För jag vet vad en verklighet helt utan vardag kan innebära.

Så nästa gång jag hör en lillgammal tonåring stå och muttra någonstans på stan om att denne minsann aldrig vill ha vare sig villa, volvo eller vovve,
så kommer jag att le inombords.
Det är så sjukt underskattat med vardag.
Men i vanlig ordning,
så krävs det något alldeles särskilt för att uppskatta det där lilla.
Det där lilla som faktiskt,
på det stora hela,
gör självaste livet värt att leva.