25 minuter

Jag har tjugofem minuter kvar på jobbet och jag har jobbat som en gnu hela dagen.
Har kolossalt ont i hela kroppen, och då har jag ändå ett skrivbordsarbete!!

Tycker att jag är värd att ta en liten paus och skriva ner lite tankar som dök upp hos mig idag.

Jag tycker det är viktigt att poängtera att jag inte bara känner samhörighet med de som fortsätter i sina förhållanden. Jag kan känna er oerhörd förståelse för att man i vissa fall måste lämna. Så länge man bara fortsätter sitt tillfrisknande även då missbrukaren är ute ur bilden så är man ju bara rädd om sig.

Det finns säkert förhållanden som aldrig går att reparera efter ett sådant svek som ett missbruk kan föra med sig.
Det finns även de förhållanden som kanske hade gått att reparera men som aldrig fick chansen.
Vi gör val.
Och endast vi själva vet vilka val som är bäst för oss.
Ibland väljer vi fel, och ibland vägrar vi erkänna att vi valt fel.

Vi som är medberoende är människor som alla andra.
Vi är värdefulla och vi är värda att behandlas med respekt.
Men det är missbrukaren också.
Vi är inte ett dugg mer värda än vad de är.
Vi får inte sätta oss över dem, och manipulera oss vidare genom att utnyttja den maktbalans som otrohet kan innebära.
Det får oss inte att bli friska.
Det får oss nog bara att bli sjukare.
Och att må sämre i längden.

Många är gångerna då jag läst historier om svek.
I de fall sveket pågått i låt oss säga två år, så kommer det att ta minst två år innan tilliten är tillbaka.
Varför?
Är tilliten tidsbestämd?
Hur funkar det?
Eller nu ska jag inte spela dum.
Jag vet precis hur det funkar.
Jag resonerade exakt likadant första gången min sambo var otrogen för fem år sedan.
Men en tillit som är tidsbestämd känns inte uppriktig.
Inte riktigt äkta.

Jag har idag valt att känna tillit till min sambo.
Trots att det inte gått mer än fyra månader sedan han hade sex med en annan kvinna i vår familjebil.
Men det handlar inte om tid.
Det handlar om ett val.
Jag vill inte misstro honom, eller mig själv längre.
Det handlar inte heller om att blunda för saker.
Det handlar om att leva i nuet.
Och just nu litar jag på honom.
Just nu vet jag att han vill det här.
Mer än någonting annat.

Men inget av det spelar någon roll när det kommer till kritan, för viktigast av allt är vad jag själv vill.
Och tro mig, jag vill det här.
Jag känner det i hela kroppen.
Det är en underbar känsla att våga leva i nuet.
Läskig och lite farlig, men så länge jag fortfarande flyger är den oslagbar.

Acceptera mera

Det är en väldans skillnad mellan acceptans och att "strunta i vilket".
Det tog ett tag för mig att förstå det.
Jag trodde det var samma sak.

Jag trodde att jag accepterade andra människor som de var.
De som var för jobbiga på endera viset, struntade jag helt enkelt i.
Avfärdade som puckon, och ignorerade.
Jag har tidigare alltid tyckt att det varit ganska enerverande med alltför högljudda människor.
Som tar alltför mycket plats.
Självklart har det något att göra med att jag själv alltid varit lite rädd för att ta för stor plats, och att de då helt sonika stulit lite av mitt osynliga utrymme fastän jag stått där och tvångsmässigt bett en stilla bön om att få bli sedd.
Men det visste jag ju inte då.
Även auktoritära människor skrämmer slag på mig.
Det gör de fortfarande, och riktigt varför har jag inte lyckats klura ut.
Men att det är relaterat till någonting inom mig, och inte i dem, det är jag fullt på det klara med.

Samma sak som gällde med personer gällde för mitt känsloregister.
Om jag blev upprörd över något så tänkte jag istället i banor som att det skulle vara enklare för mig om jag bara accepterade. Gillade läget. Struntade i vilket.

Så är det ju inte.
Man behöver inte strunta i saker för att acceptera.
Man accepterar när man uppmärksammar, känner in och låter landa.
Ungefär så.
Inte när man stänger av.

Och nä.
Jag har inte smuttat på något starkt idag.
Känner mig bara lite sådär flummig i största allmänhet ;)

Ny måndag nya ursäkter

Det börjar nästan bli en dålig vana, men jag kan försäkra att jag även denna måndag har ett giltigt skäl till varför jag inte kan närvara vid ACOA mötet.
Vi är bortbjudna.
Ja, jag lovar...och jag tänkte inte ens på att det var en måndag när jag tackade ja....

Jag vet naturligtvis om att jag inte behöver ursäkta mig för någon annan än mig själv, men det är ändå lätt att tro att jag försöker smita undan.
Så är inte fallet.
Jag tror faktiskt jag kommer att tycka att det är en positiv upplevelse.

Jag har lärt mig så mycket mer än vad jag trodde var möjligt genom kloka råd och tankar från personer som gått före mig. Det har varit genom inlägg på forumet, inre resor med kloka guider, andras bloggande, viktig litteratur...

När jag gått tillbaka och läst tidiga svar jag fått på forumet så stor det ofta samma kloka saker jag hört senare. Men jag var inte mottaglig för dem då, jag förstod dem inte. Det finns en tid och en plats för allt, och det tror jag även gäller för den personliga utvecklingen. Man kan liksom inte skynda på den, utan när man är redo så händer det.
Varken förr eller senare.
Hur gärna man än vill.

I början så kändes det som att någon kastat in mig i ett becksvart rum.
Jag famlade efter ljuset, utan en aning om det överhuvudtaget fanns.
Jag tog all hjälp jag kunde få.
Jag tog kontakt med Linda och Marco, två helt fantastiska personer som arbetar på KAST i Malmö. Jag pratade med anhörigterapeut på Dysberoendekliniken. Jag vände mig till en kurator. Jag sökte mig till SLAAs forum. Jag började läsa på om medberoende.

Och så nådde jag dimmer-knappen.
Det blev inte ljust på en gång.
Men det ljusnade litegrann, allt eftersom.

Så när det känns som att man står och stampar, så gör man förmodligen det.
Men det behöver inte vara dåligt.
Tvärtom.
Det kanske för dig framåt.
Jag inser att jag stått och stampat en hel del.
Sedan när jag minst anat det så har jag lyckats snubbla över något litet, kanske någons vänliga ord eller någon annans kritiska kommentar och så har jag fått skjuts framåt igen.
Över den tillfälliga kullen.

Den nyvunna ödmjukheten och viljan att lyssna och ta till sig det andra har att säga har hjälpt mig mycket.
Det är inte alltid vad någon sagt som spelat roll.
Även om det i många fall varit viktiga saker.
Men det kan ibland vara att de sagt något.
Att de sett mig.
Att de tagit tid ur sina liv för att hjälpa mig framåt.

Jag skriver i denna blogg för att jag behöver skriva om det som händer i mitt liv. Behöver bearbeta tankar, känslor och verkligheten som den faktiskt är. Jag kan inte gärna sitta med min dagbok i högsta hugg på jobbet, så därför är detta ett bra alternativ.

Men jag skriver även för att jag vet att det kan göra skillnad.
Inte för att just jag säger något, utan för att jag för vidare viktiga lärdomar som andra människor tagit sig tid att dela med sig av till mig.
De är inpetade lite här och var i mina texter.
Och de ligger där och väntar.
Tills du får lust att ta till dig dem och är redo att förändra.

Payback, liksom.
Fast i dess allra vänligaste och mest ödmjuka form ;)

Vikten av efternamn?

Jag har fastnat i en besvärlig diskussion med sambon.
Det gäller sonens efternamn.
Redan innan han föddes så bestämde vi att han skulle ta sambons namn.
Det kändes inte särskilt viktigt för mig.
Så nu heter han Sötnosen Sambosson.

Men då vår kris infann sig så kändes det jättejobbigt för mig att inte ha samma efternamn som honom.
Jag kände mig längre ifrån honom på något sätt.
Som att han tillhörde sin pappa något lite mer än mig.
Det må låta fånigt, men det var faktiskt precis så det var.

När vi kommit förbi den allra värsta krisen och börjat fundera i banor om en gemensam framtid så tog jag upp det till diskussion.
Ett av mina kriterier var att omgående byta sonens efternamn, och att vid ett eventuellt framtida bröllop (ja, det var på den tiden jag fortfarnde levde litegranna i framtiden så att säga...) så skulle sambon ta mitt efternamn istället för vice versa. Gärna i kombination med sitt eget, det har jag inga åsikter om, men som ett ställningstagande.
Plus att jag inte ville ge avkall på min egen identitet mer än vad som redan gjorts i det förflutna antar jag...men det var inget jag sa högt.

Igår tog sambon upp detta till diskussion igen.
Vilket efternamn ska sonen bära?
Jag känner mig hur kluven som helst.
Jag vet att jag sårar min sambo om jag genomför min tanke, och att han blir ledsen.
Det har jag förstått mer och mer för varje gång vi pratat om det.
Han säger också att han är fullt medveten om att han har väldigt lite att säga till om, med tanke på allt som hänt och det gör mig frustrerad. Jag vill ju inte utnyttja någon maktbalans, det handlar inte om det. Jag vill bara göra det som känns rätt i mig. Om det nu gör det...
Så hur viktigt är det då för mig?
Det är det jag inte kan svara på.
När vi lever tillsammans i vår lilla familj är det inte särskilt viktigt. Då hör vi liksom ihop ändå.
Det är om det trasslar till sig som jag vill ha det där namnbandet, det där som knyter ihop oss lite närmare till varandra än till alla andra. Då blir det livsviktigt.

Min största rädsla i detta fallet är att jag ger efter som ett uttryck för mitt medberoende.
Att jag inte anser mig själv vara lika viktig, utan sätter sambons känslor före mina.
Det är det som skrämmer mig.
Det är det jag inte vet.
Eller om det helt enkelt inte är så viktigt egentligen.

Jag måste nog fortsätta att fundera lite till.

Korrigering

Jag ljög.
Ja, jag erkänner.
Men det var en vit liten lögn, och när jag skrev den så kändes den sann.
Den är sann idag.
Men nä.
Min sambo var lika lite världens bästa pappa som han var en fantastisk sambo under tiden det begav sig.
När han missbrukade.
Lika lite som jag var den bästa mamman.
Han var där.
Men ändå inte.
Fysiskt närvarande, men känslomässigt flera ljusår därifrån.

Så.
Pheew.
Ärlighet mina vänner.
Så viktig numera att inte ens vita lögner får slinka emellan ;)

Lite fashionabel kritik

Min sambo må ha varit en relativt usel sambo under några års tid, men att han varit en fantastisk pappa till vår son sedan dag ett är ingen hemlighet.
De är ett sånt härligt team.

När allt jag hör är ilskna grymtanden och tjuriga buhu-rop, förstår sambon istället direkt vad det är frågan om och springer iväg till andra sidan rummet för att hämta en vattenflaska. Eller kex, eller vad det nu än kan vara.

Och voila, MVG i hemkunskap och en nöjd och tillfredsställd son på en och samma gång.
Eftersom det är han som är pappaledig för tillfället är det han som styr och ställer på hemmafronten, och det mesta gör han verkligen med bravur...

...förutom att matcha sonens kläder...
Ja, jag vet att det är knäppt att hänga upp sig på en sån bagatell, men ändå.
Hur svårt kan det vara?

Jag vill ju bara att min lilla kille ska se gullig och söt ut! Det sägs ju att allt klär en skönhet, men det finns faktiskt gränser. Vissa pyjamaströjor ska man faktiskt sova i och inte springa runt på lekplatsen i....

Men eftersom så mycket annat är så exemplariskt skött så har jag inte hjärta att gnälla om det här. Det känns ju rätt fjuttigt egentligen. I det stora hela.
Så jag får väl låta sonen yra runt med lite taskigt matchade outfits.
Och hålla tummarna för att ingen på dagis hinner reagera på färgkombinationerna innan pappaledigheten är över och våra gemensamma arbetsmornar tar vid...
Då blir det ordning och reda med färgerna igen ;)

Viljan att leva

Jag läste ett inlägg på forumet häromdagen som berörde mig mycket.
Mycket igenkänningsfaktor, och mycket gammal sorg som bubblade upp till ytan.
En viktig skillnad för mig var dock att även om jag i detta fall kände en stor portion medlidande, så tog jag inte på mig hennes sorg.
Ett framsteg på tillfrisknandefronten.

Det fanns en tid då jag inte heller ville leva längre.
Då jag bara ville lämna in och försvinna.
Hur mycket är ett liv som ändå bara är uppbyggt på lögner och svek egentligen värt?
Inget för mig, just då.
Jag drunknade i det ena smärtsamma avslöjandet efter det andra.
Om ingenting i mitt liv var verkligt, var ens jag på riktigt?

Egentligen hade jag inget hellre velat än att ligga kvar under täcket de närmaste dagarna efter det första avslöjandet, och bara självdö.

Men prova att berätta för en ettåring att mamma mår lite dåligt och behöver vila...
Nä, det fanns liksom inget annat alternativ än att stiga ur sängen.

Så vi steg upp.
Vi bytte morgonblöjan.
Jag grät.

Jag drack mitt kaffe.
Och jag grät.

Jag klädde på honom.
Och mig själv i bästa fall.
I precis vad som helst.
Och grät.

Vi åt frukost.
Jag grät.

Jag torkade snor från hans lilla gulliga näsa.
Torkade desto mer från min egen.
Rödsvullna dock, och inte det minsta gulliga.

Han sov.
Jag grät.

Vi tog en promenad.
Jag grät.

Jag vände ut och in på mig själv i samtal med nära vänner och grät och grät och grät.

Efter ett tag hade alla dessa dagar blivit till en vecka, och det kändes inte riktigt lika hemskt.
Nya avslöjanden kom förvisso hela tiden, men den första chocken var den värsta och sedan var jag ju redan golvad.

Efter två veckor grät jag inte längre hela tiden.

Och efter tre månader så sitter jag här.

Livet kan lätt kännas övermäktigt om man försöker ta in hela på en gång.
Men om man bryter ner det i pyttepyttesmå delar, så rullar det liksom på av sig själv utan att man överhuvudtaget hinner reflektera över att det är just livet som flyter på.
Och tillslut har det börjat ljusna igen, och det där mörka hålet är placerat bakom dig istället för runt omkring.

Men jag tror bara det är möjligt genom att ta kontrollen över sig själv och att jobba mot en förändring.
Genom att börja älska och respektera sig själv lite mer för varje dag som går, så får man också möjligheten att bryta det beteende som lett en in i fördärvet.
Genom att välja bort bitterheten och välja tillit.
Till sig själv.

Jag är fantastiskt glad att jag valde livet.
Eller egentligen valde jag aldrig.
Det valde mig.
Men jag vet hur omöjlig verkligheten kan ta sig, och hur svårt det kan vara att se någon annan utväg.
Att självmord ens skulle dyka upp hos mig som ett alternativ fanns inte ens på kartan tidigare.
Å andra sidan hade jag heller aldrig trott att jag skulle resa mig från en sån här sjuhelsikes kris och kunna stå på benen igen...