Att komma ut

När mitt liv rasade samman skedde det successivt, och inte riktigt allt på en gång.
Först fick jag veta att det rörde sig om en flirt, genom att snoka i mobilen.
Vid konfrontation att de träffats en gång.
Vid ytterligare detektivarbete genom att kontakta vederbörandes sambo lyckades jag därefter nysta upp en härva som till min förtvivlan involverade fysiskt sex utan skydd.

Jag testade mig för allt.
Och var under en veckas tid övertygad om att jag var hiv-smittad och att min son skulle bli moderslös. Det var fasansfullt.

Ändå kunde jag inte sluta jaga.

Jag lurade honom att försäga sig angående sin mailadress, och därefter fick jag läsa svart på vitt om alla hans sexpartners. Jag såg foton. På kvinnor som i ärlighetens namn var mindre attraktiva än ett glas vatten i mina ögon...och det säger jag inte av svartsjuka eller bitterhet, utan faktiskt i ren förvåning.

Då trodde jag inte att jag hade något val. För man kan väl inte stanna med en sån här man? Som gör såhär? Mot någon som är gravid?

I det inledande skedet anförtrodde jag mig till min svärmor. Anledningen var mycket enkel. Hon skulle fortsätta älska honom oavsett vad han gjort. Hon kom hem till oss och skällde ut honom efter noter. Gav sin vuxna son en örfil. Och ändå trodde både hon och jag i det läget att det enbart handlade om en sms-flirt och inget annat....

När jag luskat ut att han haft sex med den första kvinnan i vår familjebil vände jag mig till min underbara syster. Jag visste att hon skulle stötta mig till hundra procent vad jag än beslutade mig för.

Jag vände mig även till en gemensam manlig bekant till mig och min sambo, och anledningen var egentligen densamma som varför jag vände mig till hans mamma. Jag litade på honom, och på att han skulle kunna bibehålla samma relation till min sambo oavsett vad som hände.

När det uppdagades att det rörde sig om ett flertal olika kvinnor var jag övetygad om att jag skulle behöva lämna honom. Att sveket var för stort. För svårt att förlåta.
Då brast jag totalt i min respekt för honom. Jag vände mig till mina vänner och till mina föräldrar. Jag famlade som en dåre i ett mörkt rum efter hjälp, och det enda sättet jag visste var att ta hjälp av andra som kunde sparka min ända ur vagnen. Jag lämnade ut honom totalt. Jag var arg, sårad och bitter och det enda sättet jag kunde trösta mig själv var genom att förlora mig totalt i min offerroll.

Och naturligtvis reagerade alla som jag förutsett hela tiden.
Jag fick exakt de reaktioner jag ville ha.
Jag fick precis de peppande ord jag ville ha för att kunna ta steget och lämna.

Problemet uppstod när jag svängde ytterligare en gång. När jag började inse att min sambo faktiskt tog sitt problem på allvar, och att han var villig att göra vad som helst för att komma tillrätta med det.
När jag insåg att jag också bar på problem som måste lösas, oberoende av honom.

Det går inte att ta tillbaka ett offentliggörande av en sådan här historia.
Jag har många gånger ångrat att jag handlade som jag gjorde, men samtidigt vet jag att situationen var chockartad och att jag agerade enbart på känsla, och inget förnuft.

Jag lämnade till och med två historier till mina vänner. En officiell och en helt sann. Den officella innehöll egentligen endast delarna om hans otrohet, och hur sårad jag blivit. Den andra omfattade hans missbruk och om de mer komplexa delarna av vår relation.
Idag vet jag att det på något bisarrt sätt handlade om att ge dem möjligheten att kunna berätta vidare. Istället för att dra en tydlig gräns att de inte fick svika förtroendet, så försökte jag hitta en mellanväg. Som dessutom gjorde mig till ett offentligt offer, vilket på många sätt och vis var tilltalande vid den tidpunkten...

Jag kan idag känna att flera av mina vänner svek mig. De borde ha insett hur bräcklig jag var, och att min historia kanske förtjänade att förbli ett förtroende. Istället vände sig flera av dem till sina föräldrar, till andra nära vänner för att prata av sig. Det gör ont idag. Nästan lika ont som tanken på det som hände.

Samtidigt har jag också insett att de kanske gjorde det av en anledning. De kanske ville försvara sitt eget liv. Sina egna val. Och visa hur det annars skulle kunna vara. "Titta pappa...jag valde i varje fall inte någon sån här man..."

Ja, för i ärlighetens namn så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är så våldsamt mycket som skiljer oss åt från när vi var barn. Inte när det gäller dessa situationerna i varje fall.
Vi blir barn inför våra föräldrar, och vi vill så gärna bli älskade och bekräftade. Så gärna att vi ibland är beredda att gå till ytterligheter för att nå dit.

Hade jag kunnat göra om och göra annorlunda hade jag gärna låtit hemligheten förbli min och min sambos. Å andra sidan är jag inte säker på om jag hade kunnat hålla det inom mig utan att dö av något slag inre förgiftning. Det gjorde så våldsamt ont i hela mig och jag var så fruktansvärt uppslukad av ångest att jag fortfarande kan få svårt att andas när jag tänker på de där första veckorna.

Men att komma ut med vår familjs missbruksproblem är inte nödvändigtvis förknippat med svek. Min egen familj har varit fantastiska och de har funnits vid min sida som klippor.
Jag är evigt tacksam för det.
Även om ni aldrig kommer att läsa det jag skriver härinne så älskar jag er för att ni väljer mig i alla lägen. Kärlek alltid.

Livsglädje

Denna helg har varit lugn och skön på många sätt och vis, och jag känner mig tillfreds med livet igen. Jag har fått ta en andningspaus i det stressiga veckotempot, och det känns väldigt skönt att ha landat igen.

Jag är stolt över hur långt jag faktiskt kommit med mig själv, även om det såklart är en hel del kvar att åtgärda. Men ändå.

Att jag hela tiden förändrar beteenden som tidigare missgynnat mig, och vänder dem till att bli mer fördelaktiga. Menar inte på något strategiskt sett, utan mer själsligt. Små små steg i taget. Men på rätt håll.

Ännu en gång vill jag tacka alla som hjälpt mig dit jag kommit idag.
L8, F, Th, u-a, Lizzie, A, Mowgli, Ni-na, Madde och naturligtvis O.
Och säkert många därtill som jag inte minns just nu.

Ett ord kan ha räckt för att puffa mig vidare i rätt riktning.
En inre resa som gav mig möjlighet att göra upp med gammal smärta.
Tänkvärda relationsråd.
Jag har hela tiden varit i rörelse, och de gånger jag ramlat baklänges har jag lärt mig att det inte är så farligt. Det gör ont, men det går över. Och så går det framåt igen.

Tänk på det. Om ni ger råd eller delar med er av erfarenheter till någon, så är det inte säkert att de gör någon skillnad i stunden. Men råden är aldrig bortkastade. De finns där, och när man är mogen så gör de sig påminda. Så har det varit för mig.

Hoppfull och lycklig.

Kramar till alla som vill ha.
Tinto

Sorgligt....

Det är sorgligt att kalla sig bloggare när det hunnit gå en vecka sedan senaste inlägget... jag kan bara beklaga att det blivit så. Egentligen har det en alldeles naturlig förklaring, det vill säga, jag har haft förfärligt stressigt på jobbet och då det är en total omflyttning av arbetsplatser så arbetar jag för närvarande utan både dator och internetuppkoppling vilket gör att mina bloggmöjligheter är ringa...
Men bloggar du på arbetstid, du illojala medarbetare??!! Mmm...det händer. Ofta. Men faktum är att jag någonstans tror att alla tjänar på detta, såväl jag själv som mina medarbetare och min chef. Utan min lilla ventil så riskerar jag att bygga upp ett sådant inre tryck att jag kan brista ut i såväl gråt som skratt och vrede. Så med en liten dos bloggande om dagen hålls mina känslor i schack, eller snarare släpps ut. Motsatsen är ju den tidigare välkända inkapslingen, och den är inte att rekommendera.

Så hur har veckan utan ventil varit?
En mardröm på många sätt och vis.
Jag har stressat så mycket att jag tappat bort mig själv. Det är kanske förlåtligt i "normala fall", men i mitt fall är det förenat med livsfara. Jag får helt enkelt inte tappa bort den lilla tjej jag äntligen hittat. Äntligen börjat uppmärksamma. Äntligen börjat älska.
Jag får inte överge henne igen!!!

Den värsta hetsen har lagt sig på jobbet men det är onekligen så att jag berörs av det. En dag kom jag hem från jobbet och satte mig gråtandes vid köksbordet. Av utmattning som var precis lika fysisk som psykisk.

Det är en sak jag frågat mig många gånger.
När tar jag slut?
När orkar jag inte mer?
Hur mycket är mänskligt att klara av innan jag som människa går under och kryper ner under täcket och gömmer mig...borde det inte snart vara tillräckligt för min del? Detta är inte menat som ett offerperspektiv, utan snarare som en uppriktig fundering. Hur hög psykologisk smärttröskel har man egentligen?
Eller är den högre än normalt hos oss som lider av medberoende av något slag?
För jag kan tänka på de som drabbats av utmattningsdepression. Hur fungerar det? Jag är ju utmattad och ganska torktumlad av livet för tillfället, men ändå känner jag ett hopp. Är det hoppet som skiljer oss åt? Förmågan att se ljuset någonstans därframme?

Kanske.
Känner mig väldigt trött och sliten.
Och dessutom som en ganska usel bloggare för tillfället.
Förbättring utlovas. Men när är fortfarande ovisst.

Vänskap

Har spenderat helgen med en underbar vän som jag inte träffat på väldigt länge, och vi har haft jättetrevligt. Hon har bott över hos oss, och vi har umgåtts intensivt sedan igår.

Det slog mig när hon väl åkt hem att jag i förväg känt mig lite stressad över att hon skulle komma. Att jag kände att det var jobbigt och ganska påfrestande att ha henne (läs någon) så nära inpå under två dygns tid. Att jag helt enkelt tyckte det kändes obekvämt.

Men i efterhand så gav hela denna upplevelsen mig enbart ny energi. Det var så härligt att kunna prata gamla minnen och att även kunna dela tankar och känslor om nuet som inte kretsade kring missbruk kontra medberoende. Ett tag var jag osäker på om jag skulle ta steget att berätta om vår lite speciella familjesituation, men jag valde att avstå. Det känns fortfarande alltför nära och färskt för att kunna prata om det på ett harmoniskt och avslappnat sätt.
Det var även så befriande att känna att hon närmade sig min sambo som vilken vuxen, trevlig man som helst och inte som ett "svin som behandlat mig illa" vilket jag dessvärre bär skulden för att en del andra av mina vänner betraktat honom som.

Jag kan fundera en del på varför jag känner motstånd mot vissa saker som faktiskt fungerar positivt på mig. Är det för att jag helt enkelt inte vet i förväg om det ska dränera mig känslomässigt (har en del av det i bekantskapskretsen också)? Eller är det för att det fortfarande är känsligt att ha någon utomstående inne i vår familj på gästspel? Är jag omedvetet hotad och svartsjuk? Eller är det bara bekvämlighet?

Min teori är att jag fortfarande måste jobba stenhårt för att se mina egna behov, annars glömmer jag av att de överhuvudtaget existerar. Jag känner inget behov av att umgås med någon annan än min sambo och vår son, och vissa undantagsfall även riktigt nära vänner och min syster. Men i övrigt ingen. När jag väl gör det, så känner jag ju hur fantastiskt mycket jag uppskattar att få sitta och fnittra, drömma och minnas tillsammans.
Jag har ju behovet av vänskap, men jag ignorerar och förtränger av någon anledning det.

Detta är långt ifrån det enda behovet som förtrycks, men det är så påtagligt just nu.

Det är skillnad på vänner och vänner och det blev väldigt uppenbart för mig idag. Jag kände att jag fick enormt mycket energi av denna fantastiska vän, hon delade med sig av sin styrka och sina erfarenheter på ett positivt och "smittande" sätt utan att kräva en massa tillbaka av mig. I andra fall kan jag uppleva att vissa av mina vänner, som jag förvisso håller mycket av, har en tendens att fokusera mycket på elände och negativitet vilket gör att jag själv i förlängningen känner mig trött och utarmad på energi istället för vice versa.
Jag funderar på om det kan ha att göra med erfarenheten av en krissituation. Jag vet att denna vän för ett tag sedan gått igenom en livskris och att hon därför tvingats omvärdera vissa självklarheter i sitt liv. Jag har ju själv gått igenom samma sak, och jag tror att det som förenar oss mer än något annat är dels ödmjukheten inför livet och att det inte alltid tar den riktning man tror och dels vikten av att fokusera på jaget istället för att drunkna i att döma andra.

Nu vet jag inget om huruvida hon bekantat sig med tolvstegsprogrammet eller inte, men det är egentligen irrelevant. Hennes närvaro i mitt liv dessa dagar var värt jättemycket för mig, och fick mig att minnas en liten del av vad jag tycker om och behöver för att må bra. Jag antar att jag under en lång tid framöver måste tvinga mig själv in i situationer som känns jobbiga, för att med tiden komma fram till vad som är mina sanna behov och mina äkta känslor.

Så är det nog.

Ps. Har för närvarande ingen datoruppkoppling på jobbet, därav den sorgliga blogguppdateringen... Åtgärdas förhoppningsvis under kommande vecka.

Kamp

Just nu är det kämpigt.
Har fastnat i en skitjobbig tankespiral som bara snurrar kring sambons tidigare förehavanden.
Det finns ett gäng frågor som cirkulerar i huvudet, och som jag tvångsmässigt vill ställa.
Samtidigt känner jag att jag inte vill veta svaren.
Fastän jag vill det så sjukt gärna ändå.
Jag kompromissade.
Jag berättade för sambon varför jag var tyst och nedstämd.
Jag avslöjade vilka frågor som terroriserar mig sedan någon timme tillbaka.
Men vi lät det stanna där.
Jag vet att det är det bästa i längden.
Men just nu är det jobbigt.
Skitjobbigt.

Missbruk som ursäkt

Det verkar ofta finnas en uppfattning att man ursäktar sin partner lite väl lättvindigt, för att man accepterar att denne hamnat i ett beroende. Som att det slätar över det som hänt, och man låter den skyldige komma alltför lindrigt undan.
Jag har mött det flera gånger de senaste månaderna.

"Har han fått någon diagnos på det?"
"Är det han själv som kallar sig det?"

För mig är det långt ifrån ett smickrande epitet att kalla sig själv en missbrukare. Jag har svårt att se vem som skulle använda sig av det om man inte kände sig tvingad. Jag menar absolut inte att nedvärdera, men jag kan inte säga att jag tycker det är ett särskilt positivt laddat ord. Skam och skuld och missbruk. Känns som ord som går hand i hand.

Min sambo är långt mycket mer än en sexmissbrukare. Han är en underbar pappa, en humoristisk man, en lång snygging, en duktig golfare. Han är en fantastisk kock, en mycket allmänbildad kille och därutöver väldigt duktig på sitt jobb. Detta till trots, så råkar han ha en missbrukarpersonlighet i botten som ett resultat av en orolig barndom. Detta är inget han är stolt över, men det är något som han tagit tag i och försöker att arbeta med, en dag i sänder.

Så hur visste jag att han var missbrukare då? För det var ju såklart jag som ställde den ursprungliga diagnosen. I sann medberoendeanda surfade jag runt som en galning och lyckades skrapa ihop tillräckligt med bevis för att kunna göra min bedömning.
Men så här i efterhand så var det en helt annan sak som blev det avgörande. Som fick mig att till fullo inse hur infekterat vårt förhållande blivit, och som fick mig att inse hur sjuk han var och hur sjuk jag var. Just det, mitt eget tillstånd. Mitt medberoende.

När jag läste om andra som drivits av samma maniska lust att jaga efter bevis, efter den adrenalinkick det kan ge att hitta något man inte borde, fastän man egentligen borde sluta. När jag insåg att mitt beteende att gömma känslor bakom kontroll i ett destruktivt förhör av sambon om detaljer jag idag bara vill glömma. När jag erkände för mig själv att jag suttit i timmar och sökt på dejtingsidor för att han kanske kunde ha en profil där, långt innan historien kom upp till ytan och jag hade anledning att oroa mig på riktigt.
Jag hade totalt förlorat mig själv. All min lediga tid gick åt att tänka på vad han ville, vad han mådde bra av, vad han behövde. Jag var inte längre suddig i kanterna, jag var upplöst.

Det blev mitt bevis för att jag var sjuk.
Och för att han verkligen var en sexmissbrukare.
Och plötsligt så var allt glasklart.
Nä, han gömde inte spritflaskor bakom skåpen.
Men han gömde porr.
Överallt.

Och hans bistra miner under helgerna hade väldigt lite med mig att göra. De handlade om abstinens, ångest och mycket annat. Men inte så mycket om mig. Även om jag in i det längsta vände ut och in på mig själv för att jag var övertygad om det...

Det finns mycket att ta ställning till när man väljer att leva vidare med en fd. missbrukare. Hotet om återfall är ständigt närvarande, liksom den där smärtan och ångesten som man aldrig vill behöva uppleva igen. Eller vill att någon annan ska behöva uppleva. Mitt val är inte fattat för resten av livet, som tidigare. Jag kan välja om, och välja bort om det skulle kännas som ett riktigt val för mig. Och det gör mig inte längre livrädd. Det är inget jag vill, men jag vet att jag kan.

Även i detta fall är det nuet som räknas, och just nu tror jag vi har alla förutsättningar att få det bästa förhållandet vi kan få...

Om morgondagen vet vi ingenting.
Låt det så förbli, tids nog är vi där.

Beslutet

Det blir båda våra namn.
Sambons efternamn fortsätter att vara sonens efternamn, medans mitt puttas in som ett så kallat mellannamn.
Och det känns jättejättebra.
Visste inte att det var så viktigt för mig, men när beslutet väl var taget så kände jag verkligen i hela kroppen att det var rätt.
Så tack snälla ni som föreslog den lösningen.
Ni fick mig att känna efter lite extra, och med en gång så visste jag att det inte fanns något annat val.
Han är ju en del av oss båda.
Och nu är vi båda en del av honom på pappret också :)

/Stolt mamma