Gränsdragning...ja men hur?!

Har spenderat dagen i hemmet med en väldans krasslig lilleman.
Detta är något som jag verkligen inte haft något emot, tvärtom.
Trots att hans förkylning i kombination med hans förfärliga hosta gör honom kinkigare än vanligt, så är han ju ändå världens mysigaste att umgås med.
Jag bjöd in min mamma och syster på frukost.
Såklart för sällskapets skull, men i ärlighetens namn även med anledning av att vi saknade frukostbröd.
De är jätterara båda två.
Vi kan verkligen ha hur trevligt som helst, så det är absolut ingen relation som är kroniskt infekterad eller så.
Mamma dök upp redan vid nio och min syster någon timme senare och det var hur trevligt som helst.

Nu sex timmar senare känner jag att jag inte står ut en sekund till med att umgås med min mamma.
De har precis åkt och jag känner att jag kan andas på riktigt för första gången på flera timmar.
Vad detta beror på har jag ingen som helst aning om, det är inget hon sagt eller gjort idag.
Inget som hänt idag, eller för den delen, som jag önskar skulle ha hänt.
Allt bottnar i mig och i mina känslor, och jag har inte riktigt lyckats ta reda på vad det är som gjort vår relation så kompex.
Jag har mina aningar om att det rör sig om saker som ligger en bit tillbaka i tiden, som aldrig blivit utredda...men jag kan ju inte veta säkert.
Jag tror däremot alldeles säkert att den tid som jag kan lägga på mig själv när lilleman sover är så viktig för mig att jag blir frustrerad då den fikas bort.
Jag umgås gärna med min familj.
Men kanske inte sex timmar i sträck.
Eller åtminstone inte idag då jag skulle behövt dessa lediga stunder till att sova själv.

Så vad skulle jag ha gjort?
Jag ville verkligen inte dra med den lille sjuklingen ut någonstans så jag kunde inte komma med några svepskäl till att inte stanna hemma längre.
Och jag har bara inte hjärta att säga att jag jag inte orkar fikaprata längre.
Att det står mig upp i halsen och att jag bara känner ångest över allt som därmed inte blir gjort.
Jag vet att jag borde dragit en gräns när jag kände att det var nog.
Men hur i hela fridens namn gör man det utan att såra?

Känslotumult

Igår var en minst sagt turbulent dag på känslofronten.

Jag tillbringade hela dagen på kurs, och därför såg upplägget annorlunda ut än alla andra dagar.
Dagen började med att jag ensam körde ca sextio minuter till den ort kursen skulle gå av stapeln.

Bilresan var den första stunden på länge som jag var alldeles ensam med mina tankar.
Och med mina känslor då naturligtvis.
Efter en stund kände jag hur den där sorgekänslan vällde in över mig.
Sorgen och offerkänslan.
Hur kunde detta hända mig?
Jag som kämpat så för oss, för vår lilla familj.

Tankar på det som hänt började ännu en gång att spinna loss, och efter en liten stund var hela den välbekanta karusellen igång. Ni som stiftat bekantskap med mina tidigare inlägg har hört talas om Bitterfittan.
För er som inte gjort det så är det namnet jag gett den där enerverande rösten som bor inuti mig, som påminner om vad sambon gjort, hur han gjort, med vem han gjort vad....hur många gånger han gjort vad....hur skönt han säkert tyckte det var...vad jag är tvingad att göra för att kunna tävla med det....och så vidare.

Hon är helt enkelt överjä-lig att lyssna till.
Och när jag är ensam slår hon till.
Med sin äckliga och gälla röst smyger hon innanför huden på mig och så är eländet igång.
Det är som en brutal mobbing.
Hon pressar mig tills jag inte orkar stå emot längre.
Tills jag viker mig av smärta och svaghet.
När tårarna kommer, ylar hon av triumf.

Och jag är kvar med sorgen.

Jag bröt ihop.
Och samlade ihop mig igen.
Men troligtvis lyckades jag inte riktigt samla mina tankar, då jag till min stora fasa råkade köra vilse.
Detta är kanske inget som skrämmer livet ur en "helt normal" person, men jag är ju som bekant ingen sådan...
På gott och ont.
Jag är lite sådär neurotisk i största allmänhet.
Hyfsat osäker.
Ibland smått hysterisk.
Fast oftast lugn på utsidan.
Men att komma försent tillhör ett av livets stora No-No:s.
Det går bara inte.
Då måste man liksom smyga in när alla andra är på plats, och på något sätt be om ursäkt utan att synas alltför mycket. En helt löjligt ångestframkallande situation.

Tanken att bara vända och köra hem igen slog mig inte en gång.
Inte två gånger.
Kanske snarare tio.

"Jag skippar kursen. Den är ändå inget att ha."
"Skönt med en ledig dag istället...det är ingen som vet att jag missar detta."
"Du är så j-la dålig. Hur kunde du lyckas köra vilse. Suck. Det är inte ens lönt att du går på kursen, du kommer säkert inte fatta ett dyft ändå...."

Tjugo minuter försenad rullade jag äntligen in i rätt samhälle.
Då hade jag bestämt mig.
Jag skulle dit.
Till varje pris.
Och jag hade en väl planerad vit lögn i bakfickan, som involverade en sjuk son (vilket han vid det tillfället inte var), en strulig morgon och en försenad barnvakt. Voila. Felet var inte längre mitt.

Jag smög in och satte mig längst bak.
Och lyssnade.
Kände mig så jäkla stolt att jag knöt näven i smyg och gav mig själv en välförtjänt ryggdunk.
(Trots att det är menat som en metafor så är det ganska kul att föreställa sig den bilden framför sig? Fröken Tinto med gummiliknande tvåmetersarmar.)

Kursen var fantastisk.
Och det bästa av allt var att jag vågade göra något jag var rädd för.
Jag klarade av att komma försent.
Och dessutom behöll jag lögnen för mig själv.
För när jag sedan fick möjlighet att mingla under pauserna så berättade jag precis som det var.
Att jag kört vilse.
Och skrattade lite åt min eget bristfälliga lokalsinne.
Den lilla detaljen om vad som förmodligen föranlett vilseåkningen utelämnade jag för säkerhets skull.
Kändes inte riktigt som rätt tillfälle att stoltsera med min kamp mot medberoendet.

Direkt efter kursen åkte jag hem, för att sedan någon timme senare fara vidare med sambon till terapeuten.
Det var en jobbig session, och jag märkte cirka fyrtio minuter in i samtalet att han såg ut som ett åskmoln som kokte på insidan. Han bemödade sig inte ens med att försöka vara trevlig emot terapeuten...herregud, vad pinsamt.
Jag log allt vad jag kunde emot henne.
Försökte föra över telepatiska budskap.

"Vi tycker du är duktig. Han tycker inte illa om dig, det är inget personligt.
Snälla, tyck inte illa om oss."

När vi gick ut därifrån var det fortfarande lite svalt mellan oss, även om han tinat upp betydligt.
Jag vände mig mot honom och berättade precis hur jag känt.
Att jag märkt att han blev sur och mådde dåligt över det.

"Men strunta du i det!"
Tvärtemot vad man kan tro så var det faktiskt inte sagt på något elakt sätt.
Det var sagt med kärlek.
Och jag förstod precis vad han menade.
För det var ju inte mitt ansvar att täcka upp för honom, att släta över hans beteende.
Han är vuxen, han måste stå för sitt kroppsspråk, sina handlingar och sina ord helt på egen hand.
Precis som jag ansvarar för mitt.
Så jag släppte det.
Och det kändes riktigt, riktigt skönt.

Denna veckan har vi fått läxa i sensualitetsövningar.
Det borde ni pröva!

Närhet

Igår kväll började vi prata med varandra helt utan någon förutbestämd agenda.
Det fanns ingen uppgift i botten, inget tvång.
Vi satt i varsin soffa framför tvn.
Allt var precis som vanligt.
Men så plötsligt så öppnade han sig.
Han erkände att en sak som hänt tidigare under dagen gjort honom ledsen.
En sak som jag gjort.

Jag ville förneka det.
Ville låtsas som att han hade fel.
Som att han bara inbillat sig och läst in en massa på egen hand.
Men han hade rätt.
Det gjorde ont att erkänna, men var samtidigt det han förtjänade att höra.
Sanningen.

Vi pratade en lång stund.
Jag kände att jag verkligen lyssnade på honom.
Inte bara sa saker som skulle vara de rätta, utan saker som kändes rätt inuti också.
Jag var där.
Helt och fullt.
Jag försökte förstå.
Och jag förstod.
Vad han menade.
Och hur det känts för honom.

Jag vill så gärna att allt ska bli bra.
Och jag vet att han vill det också.
Ibland är det bara svårt att se lösningen på vissa av våra problem.
Men det är nog inte för att den inte finns.
Utan för att den är lite svårare att hitta.
Och tar lite längre tid.
Men ingenting är omöjligt.

Tack till oss alla

Ibland får jag kommentarer i vilka ni tackar mig för att jag delar med mig av min berättelse.
Det är enormt hedrande.
Jag blir väldigt stolt, kanske framför allt för att det finns andra människor som vill ta del av min berättelse. Att jag kan tillföra något till deras liv.
Därför vill jag ta tillfället i akt och istället tacka alla er som läser här.
Jag har ingen aning om hur många ni är, och i sanningens namn är det inte det viktiga.
Var och en av er räknas för mig, även om ni inte är räknade i siffror.
Om ni vågar och vill ta steget att kommentera så gör ni mig ibland uppmärksam på nya saker.
Andra gånger gör ni mig bara glad för att ni syns och för att jag då vet att ni finns.
Om ni hellre vill hålla er i bakgrunden så går det precis lika bra.
Huvudsaken är att vi inte känner oss ensamma.
För vi är inte ensamma.
Vi är flera.
Så tack alla ni andra.
För att ni kämpar på.
För att ni vill vara rädda om er själva.
Och för att ni aldrig gett upp hoppet om en bättre framtid.

Rädsla

Det finns en del ämnen jag undvikit här.
Jag tänker särskilt på ett.
Förmodligen av rädsla för att vända ut och in på mig själv alltför mycket, men också för att det berör något inom mig som skrämmer mig.

Sex.
Detta aber som jag på något sätt kommit att betrakta som min värsta fiende med tanke på allt som hänt.
Vårt samliv tänker jag inte gå in sådär värst mycket på i detalj.
Det finns ju egentligen ingen större anledning.
Vad som däremot sker efter sex är en sak som jag funderat mycket på och vill dela med mig av.
Jag brister ofta ut i gråt.
Lågmält och sorgset.
Det som var underbart sekunden före, förbytts till skuld och tabu.
Jag har återigen släppt kontrollen och klivit in i den världen.
Den som jag föraktar.
Sex.
Nej.
Jag vet innerst inne att vårt sexliv har väldigt lite att göra med de sexuella utsvävningar som endast sambon tog del av för ett tag sedan.
Vi har ingenting med det där smutsiga att göra.
Tillsammans är vi rena.
Men ändå.
Jag känner av skulden.
Skammen.
Jag kan släppa kontrollen på många plan och uppleva frihet, men på just detta så blir känslorna mig övermäktiga.
Jag kan inte riktigt stå för dem i efterhand.

Sambon är underbar.
Försöker förstå och tröstar.
Men hur kan han någonsin förstå?
När jag inte själv gör det?
Hur kan sex mellan två människor som älskar varandra framkalla skuldkänslor?

Vår tillsammanstid ska dubblas

Ett tips som vi fått av vår terapeut tänkte jag dela med mig av.
En timme i veckan ska vi sitta ner tillsammans. Utan barn och utan andra saker som kan distrahera oss. Tiden ska vara förutbestämd och inte impulsstyrd.
Även om samtalet flyter på jättebra, och vi vill fortsätta så måste vi ändå bryta när tiden är ute. För att processen ska kunna fortsätta inuti oss.

Uppgifterna att diskutera har vi ännu så länge fått av henne.
De har varit varierande, men poängen har hela tiden varit att försöka hitta nya sätt att kommunicera med varandra på.
Att inte fastna i de gamla banorna, utan att våga tänka i nya.

Vi pratar en liten stund var.
Växelvis.
Reglerna är solklara.
Vi får inte avbryta, inte gå in i diskussioner, inte kritisera.
Det handlar om att lyfta fram sina åsikter, inte om att försvara dem.

Vi insåg en sak vid vår förra tillsammanstid.
Vi är livrädda för att göra fel. Båda två.
Detta har resulterat i att ingen av oss riktigt vågat inreda vårt nya hem av rädsla för vad den andre ska tycka eller tänka.
Och naturligtvis blir följden ett hem som ser...kalt ut.
Som inte blivit vårt ännu.

Så nu ska vi göra det till vårt.
När vi tog upp detta hos parterapeuten tyckte hon att vi gjort stora framsteg.
Vi hade kommunicerat.
Hör och häpna när min sambo sedan säger något som jag inte känner igen;

"Så då bestämde vi att vi skulle våga lita mer på varandra.
Att vi har så pass god smak att vi låter varandra få fria tyglar."

Njae.
Det var inte så jag såg på det.
Men jag hade nog inte riktigt uttryckt det.
Jag mindes att han sakgt nåogt liknande under mötet...men jag hade på något sätt bara låtit det flyga förbi.
Jag tyckte att vi skulle komma med förslag.
Därefter prata om förslagen med varandra.
Och sedan förändra.
Inte förändra bara sådär.

Jag tyckte att det stora framsteget låg i att våga konfronteras med den andres reaktion.
Inte att ducka för den.
Men det är så lustigt hur olika man kan tolka samma samtal.
Sambon reagerade först med taggarna ut, och menade att han upplevde att vi återigen tagit fjorton steg baklänges.
Det var då terapeuten föreslog att vi skulle utöka vår tid till två gånger i veckan.
Alltså inte vår terapeuttid, utan vår tillsammanstid.
Just för att kunna följa upp lösa trådar.

Så det ska vi försöka hitta tid till nu.
Det ska väl egentligen inte behöva vara så förbannat svårt.
Och dessutom är det ju rätt trevligt också. Att få umgås och mötas.
Utan tv, barn eller vänner.
Bara han och jag.
Som vuxna människor.
För att försöka hitta fram till vår gemensamma väg.

Så det kan jag verkligen rekommendera.
Tillsammanstid.
Hur man än väljer att spendera den.
Och så naturligtvis egentid.
Att göra precis vad man vill på.

Min bästa vän

Igår träffade jag min bästa vän.
Vi fikade och pratade om livet i allmänhet.
Hon tycker inte alltid som jag.
Förr har jag nog upplevt det som en svårighet med vår relation, men idag känner jag bara att det berikar den.
Jag kan vara mig själv med henne, och behöver aldrig vara orolig för att hon ska försvinna.
Vi har känt varandra sedan barnsben, och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
Jag är så oändligt tacksam för att hon finns.
Vi kan kalla henne S.

När avslöjandet kom, berättade jag allt för S.
Hon lyssnade, stöttade, tröstade och uppmuntrade.
Det gick några dagar innan hon sedan ringde upp mig igen.

"Jag kommer aldrig att förlåta honom för det han gjort mot dig.
Han har betett sig som ett svin, han har pissat dig i ansiktet och du bara tar emot det. Och ler.
Jag kan aldrig förlåta det."

Exakt så sa hon.
Det gjorde enormt ont, men samtidigt visste jag någonstans att hon hade rätt i det hon sa.
Just då var jag så medberoende att jag försvarade honom och hans agerande så mycket att det såhär i efterhand är helt bisarrt.

Jag kan idag uppskatta hennes ärlighet och hennes rättframhet mer än något annat.
Hon var arg.
Och hon hade rätten att vara det.
Han hade aldrig gjort något mot henne, men däremot mot mig som hon känt sedan barnsben.
Vars nedbrytning hon bevittnad steg för steg från sidlinjen.
Och inte att förglömma, mot vår lilla pojke som inte ens var ett år fyllda.

Idag säger hon inget illa om min sambo längre.
Hon kanske inte älskar honom, och hon kanske fortfarande dömer honom för det han gjort.
Det kan jag inte veta.
Men hon säger aldrig ett ont ord om honom.
För han är mitt barns pappa.
Och den man jag fortfarande vill leva med.

Det är precis så en riktig vän ska vara.
Att stötta och finnas där, inte alltid stryka medhårs men samtidigt veta när det är dags att lägga undan de egna åsikterna och lämna plats för ödmjukhet.

Jag hoppas att ni alla har vänner som henne.
Åtminstone en.
Det räcker långt.