Uppskattning

Jag tycker faktiskt att jag är bra på mitt arbete.
Jag trivs kanske inte alltid fantastiskt bra,
men själva kärnan av arbetet är jag på det stora hela mycket nöjd med.
Jag ser potentialen i min yrkesroll,
och jag tänker att jag en dag kommer att få tillräckligt med kraft och energi att göra exakt det jag vill utifrån min utbildning.

I nuläget är det ganska turbulent på mitt jobb.
Till stor del beror det på yttre omständigheter,
men för min del så handlar det också mycket om ett känslomässigt avstånd till chefen.
Det är en stor organisation,
och det är svårt att verkligen ta sig tid att se varje liten medarbetare.
Om det sedan dessutom råkar vara en medarbetare som har lite svårt att ta plats sådär i största allmänhet,
så är det inte direkt en fördel för denne.

Personligen känner jag att jag skulle kunna behöva mer uppskattning,
mer bekräftelse på att jag gör något viktigt i organisationen eller kanske egentligen bara feedback överhuvudtaget.
Jag vet inte om det är en del av mitt mindre friska jag som ger sig till känna,
eller om det helt enkelt bara är mänskligt.

Att vilja synas.
Bli sedd.
Bli värdesatt.
I en diskussion med sambon så vidhöll denne att jag lever i en illusion.
Att den bekräftelse jag drömmer om helt enkelt existerar i verkligheten.
Och kanske är det just så.

Jag fortsätter ändå att hoppas...

Återvändsdiskussion

"Jag har läst din blogg.

Jaha. Där ser man.

Jag tycker bara det är så hiiiimla märkligt hur man kan resonera så som du gör...mummel mummel......Men jag antar att det är sviterna efter det som hänt...

AAAAArrrrrrgggghhhhhh.
MEN SÅ FÖRSÖÖÖÖÖK FÖRSTÅ!!!!!!!!!!!!!!!!

Lusten att ställa mig upp på stolen och bara vråla högt sköljer över mig,
men i sista stund lyckas jag lägga band på mig.
Tror att det skulle kunna uppfattas som aningen labilt.
Vilket jag för övrigt beskyllts för x antal gånger den senaste tiden.
Att vara labil.
Att bli arg i tid och otid.
Och ja, till viss del kanske det faktiskt stämmer.
Jag ryter till när det är något som inte passar.
Och ibland ryter jag till när jag blir frustrerad, ledsen och känner mig sårad också.
Jag är inte längre rädd för att bli arg eller för att mötas i en konflikt,
vilket förmodligen gör att de ligger betydligt närmare till hands än förut.
Jag vet ju att vi inte fastnar där,
utan att vi tvärtom faktiskt kan få hjälp att ta oss vidare tack vare en konflikt.
Att det för tillfället är något fler hormoner i omlopp kan ju också vara en bidragande orsak,
men inget jag vill skylla ifrån mig på...

För mig är det någonstans provocerande att han resonerar på samma sätt som jag tidigare gjorde.
Att det är vi nu,
att det är så det ska vara.
Missförstå mig inte.
Jag vill leva med honom i vår familj.
Ingen annanstans.
Men inte till vilket pris som helst.
Och det menar jag inte enbart som en markering på att jag inte skulle acceptera framtida otrohet.
Utan som en markering överhuvudtaget.
Livet är inte konstant,
utan ett ständigt energiflöde.
Och när någonting tar mer energi än vad det ger på lång sikt,
då vill jag inte längre betala priset.
Om det så gäller förhållandet, arbetet, vännerna...

En annan sak som nämndes i förbifarten av sambon var hur mitt Anka-inlägg föreföll genomsyrat med bitterhet.
Jag måste naturligtvis förklara mig om det är så inlägget uppfattades.
Jag har inga som helst problem med Mrs Anka.
Hon är förvisso lite egen och verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur hon vill ha saker och ting i livet,
men detta behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.
Jag är övertygad om att hon har massor av positiva egenskaper.
Visst har hon diskuterats flitigt av arbetskamraterna i fikarummet,
och många har en väldigt bestämd åsikt om henne.
Själv har jag egentligen ingen alls.
Jag hatar inte henne, älskar inte henne.
Känner ingenting alls, om jag ska vara helt ärlig, mer än möjligen viss förvåning över hennes oerhörda genomslag.
Det enda jag ville med mitt inlägg var att lyfta fram ett av hennes tidigare uttalanden i ljuset.
Ett av hennes kanske mindre genomtänkta, om ni frågar mig.
Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med att jag resonerat på liknande sätt tidigare i mitt liv,
så jag är ingalunda bättre än henne.
Bara pyttelite mer rik på livserfarenhet,
just på detta området...

En utsträckt hand

Det gör så ont i hjärtat att följa dessa skoningslösa rubriker.
Dessa gamar till kvällstidningar som parasiterar på människor.
Kända som okända.
Om kvällspressen funnits på Dantes tid,
hade dess journalister förmodligen placerats i den värsta kretsen.
Må de ligga sömnlösa då och då och skämmas för sina illdåd.
Oavsett vilket, så handlar det om att dra nytta av andras elände.
Och det smärtar mig så att inget kunna göra.

Jag vill sträcka ut en hand.
Visa att det går att överleva.
Att man faktiskt kan växa av det som verkar omöjligt.
Men hur når man fram?
Ser hur det till och med skrivs på forumet om det som hänt.
Som att dessa personer upphörde med att vara människor i samma stund de valde att bli offentliga.
Eller.
Valde de verkligen det?
Förmodligen hade de aldrig något val.

Jag behövde aldrig förklara mig för en hel värld.
Inte sambon heller.
Vissa i omgivningen vet fortfarande ingenting om det jag genomled i våras.
Det är befriande att inte bli dömd av människor som inte känner mig.
Att inte bli synd om tyckt av folk som inte vet något om vår relation.
Ingen ska behöva genomlida det.
Missbrukare som icke missbrukare.
Att det ändå sker gör så ont.

Jag läste en viktig krönika i helgen.
Paradoxalt nog hämtad från en kvällstidning.
En kvinna vars namn jag för tillfället glömt som ifrågasatte vår tids otrohetshets.
Att det ultimata beviset på att din man inte älskar dig är att han varit otrogen.
Och att du döms för att totalt sakna självrespekt om du väljer att stanna hos en man som bedragit dig.
Ett samhälle som hyllar individens rätt till det egna valet,
men som dömer skoningslöst om du råkar välja fel i detta fall.
Katerina Janouch som skrivit en bok om medberoende,
förstärker denna myt genom att i sin bok påpeka att hennes man trots otaliga återfall inom såväl drogmissbruk som alkoholmissbruk åtminstone aldrig var otrogen.
Han var aldrig med någon annan kvinna.
Som om det skulle spela någon som helst j-la roll för kärlekens skull.

Jag önskar att jag kunde skicka lite extra energi över Atlanten.
Till två personer som just nu befinner sig i världens blickfång.
Som förmodligen bär på lika mycket smärta och sorg som vem som helst i samma situation skulle ha gjort.
Och som tvingas genomlida den offentligt.

Hoppas ni väljer det som känns rätt för er.
Vad det än är.
Men att ni åtminstone återtar makten över det fria valet.
Från alla de som tror att de vet bäst.
Från de som är så snabba att döma,
att de missar det väsentliga.
Att endast den enskilda individen vet vilken väg som är rätt för henne.

Livet kommer emellan...

Ibland blir det bara så.
Dagar som springer iväg, och som övergår till veckor utan att man märker det.
Jag bloggar inte mer sällan för att jag inte längre roas av det.
Det är helt och hållet en fråga om tid.
Eller snarare tidsbrist.

December månad med allt vad det innebär.
Jag tror det är ett gott tecken för mig.
Att livet mer och mer börjar ta plats från mitt tidigare fokus på tillfrisknande.
Eller att de båda flätas in i varandra.
På ett naturligt sätt.

Det finns saker jag grubblat över den senaste tiden,
som jag helt enkelt känner att jag bara måste skriva om.
Dessvärre är det varken rätt tid eller plats för mig just nu,
men jag lovar att återkomma snart.

Tills dess,
njut av de varmt upplysta fönstrena och alla människor med barnsligt tindrande julögon.

Kall Anka

Gårdagens stora rubrik i en av våra större kvällstidningar var att det glamorösa Hollywoodparet Mr och Mrs Anka går skilda vägar.
Jag lägger ingen som helst värdering i detta, och har absolut inget intresse av att vältra mig i deras elände.

Jag kan dock tyst konstatera för mig själv att Mrs Anka förmodligen numera insett att det där morgon-blowjobbet "för pliktens skull" trots allt inte är någon mirakelkur.

Hrm.
Kunde jag berättat för henne för länge sedan,
så hade hon ju sparat in massor med sovmornar.

Lugn och ro. Inuti.

Fredag kväll.
Sambon är ute på egen hand för första gången på hur länge som helst.
Jag känner mig fullkomligt avslappnad.
Som att jag äntligen förstått innebörden av sinnesro.
Och verkligen upplever den.
Känner mig till och med lite uppspelt över att få disponera min fredagskväll precis som jag vill.
Lite läsning, lite godis, lite surfande i soffan.
Och så naturligtvis.
Idol.
Inte att förglömma.

För ett år sedan hade jag spenderat dagen med att sura.
Vara irriterad och svår.
Stressmage och nervöst allmäntillstånd.
När sedan sambon väl lämnade hemmet, upplevde jag det nästan som en lättnad.
Då behövde jag varken vara arg, sur eller irriterad förrän han kom hem igen.
Jag kunde ta paus.
Försöka njuta av tiden.
Såvida inte det där behovet av att snoka smög sig på.
Det kom oftast lite krypande.
Sedan gick det helt enkelt inte att stå emot.
Jag ägnade timmar åt meningslösa aktiviteter.
Timmar som jag istället kunnat ägna åt att njuta av lugnet.
Av att bara vara.

Ikväll känns allt så lugnt och skönt.
Såväl i huset som på insidan.
Jag njuter.
Av min frihet.
Från mitt gamla jag.

De första tre hundra gångerna jag rabblade sinnesrobönen var det bara ord.
Ord för att distrahera mig från något annat.
Nu känner jag den.
På riktigt.

Jag känner mig så trygg.
I att jag alltid har mig att förlita mig på.
Och på att jag aldrig kommer att svika.
Trygghet.
Ja.
Att det var såhär den kunde kännas,
det hade jag faktiskt ingen aning om för några månader sedan...

"Hoppas vi aldrig behöver separera...hoppas verkligen det..."

Jag sa det till sambon i ett ögonblick av frustration.
Frustration över att jag är så trött på det här med dubbla julfiranden till höger och vänster,
vilket ofta blir följden av växelvisa boenden.
Av splittrade familjer.
Jag skulle så gärna vilja fira rejält en gång varje jul.
Julafton.
Varken mer eller mindre.
Och sedan låta resten av julen ägnas åt att bara njuta.

Så blir inte fallet i år heller,
trots att vi denna gången valt att bjuda in alla släktingar till att fira julafton hos oss.
Men omständigheterna har gjort att det ändå kommer att bli firande mer än en dag.
Så jag lackade ur lite av det.
Eller lacka ur och lacka ur.
Jag fällde ovanstående kommentar,
och reaktionen lät inte vänta på sig.

"-Varför säger du så?

-Jamen. Jag bara menar att jag hoppas vi slipper en separation och allt vad det för med sig.
Jag hoppas att vi inte kommer att behöva separera.

-Det är väl klart vi inte ska.

Nä, älskling. Det är faktiskt inte klart...tänker jag.
Inte klart alls.
Det beror helt och hållet på vad som händer, till skillnad från förut.
Jag älskar inte längre förbehållslöst och målinriktat.
Jag älskar med hjärtat vilket innebär att jag satsar med hjärtat.
Och om hjärtat inte längre vill vara med. Ja. Då drar jag mig ur.
Och jag hoppas för din skull att du gör detsamma om din kärlek till mig skulle rinna ut i sanden.
Vi ska inte leva med varandra för att vi tror att vi måste.
Utan för att vi vill.

Högt säger jag något om att det väl är bättre att jag säger så, än att jag istället önskar att vi kommer att separera. Det vore väl en förfärlig sak att höra i sådana fall, inte min önskan om motsatsen.

Vi är olika som natt och dag på den punkten.
Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna förklara för honom hur jag känner,
utan att han tar illa upp.
Jag tror faktiskt inte att han skulle vara beredd att lyssna.
Detta kan bero på att vi stod på olika sidor,
då vårt livs största kamp utspelade sig.
Han som tvingades uppleva hur han miste kontrollen över sina lögner,
och jag.
Jag som insåg hur jag aldrig haft någon kontroll överhuvudtaget.

För mig handlar det inte om att jag älskar honom mindre nu,
för att jag resonerar som jag gör.
Det handlar om att min kärlek är realistisk numera.
Och faktiskt mer äkta än någonsin.

Min sambos första otrohetsaffär ramlade ner i huvudet på mig 2004.
Det var några dagar kvar innan vi skulle åka till Paris och förlova oss.
Allt var klart.
Resan var bokad.
Ringarna beställda.
Jag befann mig mentalt redan i Paris, strosade fram längs gatorna med min vackra ring på fingret.
Jag tillhörde någon.
Jag var någons.
På riktigt.

Reperationen efter den affären var minst lika jobbig som denna gång.
Denna gång var det inte lika lätt att se en utväg.
Vi var betydligt mer bundna vid varandra rent praktiskt, med hus och barn.
Det var också en oerhört mycket större omfattning på det hemlighetsmakeri som skedde från 2007 och framåt.
Men jag berövades min oskuld 2004.
Det rosa, romantiska skimmer som jag bäddat in vårt förhållande smutsades ner för allra första gången där och då.
Jag blev medveten om att verkligheten inte riktigt överensstämde med min dikt.
Eller inte alls.
Istället för att försöka acceptera detta,
valde jag med tiden att arbeta hårdare för att låta sanningen stå tillbaka för min bild av verkligheten.
Detta till trots så visste jag ändå.
Längst där inne.
Saker och ting var inte riktigt som jag ville att de skulle vara.
Som jag låtsades att de var.

När jag valde att fortsätta 2004 var det med otaliga hot om vad som skulle komma att ske vid ytterligare snedsprång.
Det var hot, krav och ett enormt kontrollbehov som hjälpte mig att hantera situationen.
Oförklarliga saker hände genom åren.
Mina hot fortsatte, men förverkligades aldrig...

Min initiala reaktion i samband med avslöjandet i maj i år blev densamma.
Jag hotade om vad som skulle hända om han upprepade sitt beteende.
Om han återigen kränkte mig.
Jag krävde ensam vårdnad om sonen om ifall att.
Jag krävde det och jag krävde det.
Som om det skulle spela någon roll?
Som om det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig frisk...

Idag resonerar jag annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Om det skulle visa sig att min sambo inte orkar hantera sin själsliga smärta, om han faller åter ner i det djupa hål, då kommer jag inte att hata.
Jag kommer inte att hänga ut honom,
jag kommer inte att avkräva något straff.
Jag kommer förmodligen fortfarande att älska honom.
Men jag kommer att gå.
För att jag inte vill leva det livet.
Och för att jag förtjänar trohet, respekt och ärlighet.
För att jag förtjänar det jag numera också ger.

Jag tänker aldrig ta någonting för givet.
Jag vet numera att jag inte bara kan bestämma att vi inte kommer att dela på oss,
eller att vår kärlek kommer att överleva allt.
Vår kärlek har överlevt mycket,
och den har växt sig enormt stark över åren.
Jag kommer alltid att älska honom för den varma, underbara och kärleksfulla man jag vet att han är och vill vara.
Jag kommer alltid att vara stolt över den fantastiska pappa han är till vår son.
Men jag lever här och nu.
Det är den största gåvan jag kan ge mig själv.
Och faktiskt även honom.

Ärlighet.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Här och nu, idag.