Så märkligt...

Fick alldeles nyss ett jätterart sms från sambon.
Bara sådär liksom,
helt apropå.

"Hej hjärtat ;) Puss puss."

Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.

Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?

Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.

Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.

Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.

Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.

Ett litet visitkort

Ett alldeles vanligt visitkort i min jackficka.
Med ett handskrivet litet meddelande i marginalen.
Och ett litet hjärta.
Ibland är han bara så fin.
Då minns jag extra mycket varför jag älskar honom.

Och tydligen var det ditlagt före vår meningsskiljaktighet i går.
Inte som en samvetsgåva,
utan som ett kärleksbevis.
Ja, till och med ännu bättre.

Nä. Allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man väljer att gå vidare tillsammans...

Ifall någon undrade.
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.

Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.

Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.

"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"

Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.

-Menar du allvar?!

-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...

Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.

Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.

För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...

Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.

Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.

Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.

Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.

Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...

En liten flicka

Det blir en liten flicka.
En lillasyster.
En dotter.
Vi hade inte tänkt ta reda på det.
Eller jag hade inte tänkt ta reda på det.
Men sambon insisterade.
Och jag hade inte karaktär nog att stå emot.
Jag var ju också nyfiken på det lilla livet därinne.

Av någon outgrundlig anledning kändes kraven med ens mycket större på mig som mamma.
En dotter,
vars viktigaste förebild är jag.
Jag som måste respektera mig själv, ta hand om mig själv och verkligen älska mig själv,
för att hon överhuvudtaget ska kunna göra detsamma.
För att hon ska kunna växa upp till en självständig individ,
som inte lever för att försöka foga sig efter andra.
Som lyssnar till sig själv och till sina innersta drömmar.
Som formar sin egen verklighet.

Mina barn kommer att bli min största utmaning,
i vilken jag tvingas omsätta all teori i praktik.
Jag ser fram emot det med spänd förväntan.
Redo,
men lite rädd.
Rädd,
men absolut redo.

Alla känslor är okej

Ja, faktiskt.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.


Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.

Jag kan ta några exempel.

Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.


Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.

Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.


Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.


En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.

Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.


När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.

Det finns fler exempel.

Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.

Alla känslor är okej.

Tyst protest

Kollegan vände sig mot mig.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;


"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."


Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.


Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att

Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.

Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?

Jag är ytterst tveksam.


Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.


Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.

Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.

Liten och rädd

Livet kan verkligen förändras på några ögonblick.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.

Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?

Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.

En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.

Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.