Den vackraste lilla flickan har nu gjort entre i mitt liv,
och den kärlek jag känner är obeskrivlig.
Jag känner alla känslor fullt ut,
och det är lika mäktigt som det är omtumlande.
Hon är så perfekt,
det lilla livet,
och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att jag faktiskt får lov att hålla henne i mina armar.
Så nära att hon aldrig fick finnas.
Så nära.
Jag vill verkligen tacka alla er fantastiska människor som följt med på min resa tillbaka.
Den har inte varit enkel.
Den har inte varit spikrak.
Men framför allt.
Den är långt ifrån avslutad.
Den har bara precis börjat.
Jag känner dock att det blivit dags att sätta punkt för den här bloggen.
Det finns saker i mitt liv nu som är så mycket viktigare än att vända på stenar i det förflutna.
Det handlar inte om att förtränga eller förneka.
Det handlar nog mest om att växa ihop till en familj,
och att lära oss hur vi tar hand om varandra på bästa sätt.
Jag har lagt ner mycket tid och energi på att försäkra mig om att jag inte försöker rymma från något,
och vill nu fokusera enbart på att blicka framåt.
Att låta andra ta del av vårt liv genom ett virtuellt fönster har varit terapeutiskt för mig.
Kloka tankar från er har inspirerat mig vidare,
och hjälpt mig de gånger jag kört fast.
Ingenting är självklart här i livet.
Ingenting är enkelt.
Men ibland är det enkla faktiskt det självklara.
Att lyssna till oss själva,
och göra det vi vill i hjärtat.
Oavsett hur underligt det förefaller i omvärldens ögon.
Att välja att behålla ett barn som blivit till några månader efter det att ditt liv rasat samman,
kan förefalla irrationellt och naivt.
Men jag har följt mitt hjärta.
Och inte ångrat mig en sekund.
Jag älskar min sambo.
Han är min bästa vän, och mitt livs kärlek.
Han är inte perfekt,
men i många avseenden är han faktiskt perfekt för mig.
Jag tror inte på att hitta tillbaka till varandra.
Jag tror istället på att
hitta fram till varandra.
För första gången någonsin.
Och det är det vi gjort.
För mig har det varit avgörande att se saker för vad de verkligen är.
Inte för vad jag vill att de ska vara.
Eller för vad jag fruktar att de är.
Utan för vad de verkligen är.
Hans intention att bli frisk infann sig tidigt,
och utan den hade det aldrig kunnat fungera.
Hur gärna jag än hade velat.
Men jag trodde på honom och på hans ord,
och det gör jag fortfarande.
Det innebär inte att vår framtid är huggen i sten,
men jag oroar mig inte längre.
Jag litar på att jag är klok nog att skaffa mig det liv jag förtjänar.
Precis som vilket annat par så kan vi tjafsa om småsaker.
Och vi går långt ifrån runt i något rosarött skimmer hela dagarna,
upptagna med att dyrka marken den andre går på.
Vi har båda våra fel och brister,
men vi försöker att jobba med dem.
Och framför allt,
så försöker vi att uttrycka våra känslor.
Glädje, sorg, rädsla...eller vad det än må vara.
Tack ännu en gång för alla uppmuntrande ord och allt stöd jag fått under dessa månader.
Jag hoppas innerligt att denna blogg kunnat ge något tillbaka till andra människor,
då det saknades något liknande då jag själv befann mig i mitt livs kris.
Av just denna anledning kommer jag inte att stänga ner den,
utan jag kommer att låta den ligga tillgänglig tills vidare.
Vem vet,
vi kanske ses på stan någon dag.
Eller så har vi redan mötts?
Jag kanske är din bästa vän,
som inte vågat avslöja min hemlighet ens för dig?
Eller så är jag tjejen i fikarummet som du irriterar dig lite på sådär i största allmänhet?
Eller kanske kvinnan på banken som ser sådär lite provocerande nöjd ut?
Hur som helst.
Jag finns på tintomaran@gmail.com.
Kärlek åt alla.
lördag 10 april 2010
torsdag 1 april 2010
I väntans tider...
...och bebisen gömmer sig fortfarande i magen.
Det är i och för sig ganska tyst och lugnt,
men jag är ju nyfiken och mer än redo för att lära känna henne.
Tankarna kretsar av förklarliga skäl mestadels kring barn,
kring förestående förlossning och kring andra praktiska saker som har med detta att göra.
Men då och då minns jag.
Och då försöker jag att tillåta mig själv att bli ledsen.
Att sörja en liten smula till.
Och oftast hjälper det mig vidare,
och tillbaka in i mig själv igen.
Häromdagen hamnade vi i en onödig ordväxling.
Bakgrunden var två hyfsat trötta, stressade småbarnsföräldrar.
Scenen var en middagssituation.
Samtalet flöt på någorlunda.
Tills det bara urartade,
helt utan anledning och förvarning.
"Du kan väl ta det på vasken till mig, är du snäll?
Sambon såg på mig med och förväntade sig att jag skulle agera.
Visst älskling.
Det är ju så smidigt för mig att röra mig nuförtiden,
så självklart studsar jag gärna upp och ner dagarna i ända för att behaga min latmask till sambo.
Nu överdrev jag lite.
Sådär som man får lov att göra när man efterhandskonstruerar.
Men jag kan väl inte hjälpa att du väger över 110 kilo, herregud, muttrar en förnärmad sambo, lyckligt ovetande om vilken öm tå han trampar runt på.
110 kilo ???!!!! Vad i h-vete!!!!!&%¤#&#/%#///##
Ehh.
Alltså. Jag väger KNAPPAST 110 kilo.
Bara så du vet.
Hrmpf.
Du har verkligen varit så oerhört sympatiskt och stöttande hela den här graviditeten. VERKLIGEN. Den här OCKSÅ.
Och underförstått:
Liksom vid förra graviditeten då du gick bakom ryggen på mig med ditt j-la dubbelliv, din skit.
Tystnaden la sig som ett täcke över hela rummet.
Jag kunde knappt andas så tryckt stämningen var.
Jag visste så väl att jag gått över gränsen.
Att jag gett honom en verbal spark rakt under bältet,
och att jag borde skämmas.
Liksom honom naturligtvis,
för hans oerhört taskiga kommentar,
men den var ändå på något sätt inte riktigt lika elak.
Jag fiskade upp ett triumfkort som jag lovat mig själv att inte använda mig av,
och så bara DUNS.
Så låg det där på bordet och hånflinade oss i ansiktet.
Vi bad varandra om ursäkt senare på kvällen,
och det hela var ur världen.
Men jag kan ändå slås av hur vansinnigt lätt det är att "råka" ta till fula knep utan att egentligen ha för avsikt att göra det.
Det är som ett slags Tourettes när det väl händer,
och jag kan inte kontrollera min tic eftersom jag inte ser den komma.
Lyckligtvis händer det inte så ofta,
men när det händer är det trist.
Jag hade kanske lite mer förhoppningar för den här graviditeten, om sanningen ska fram.
Det blev kanske inte riktigt så.
Jag hade kanske hoppats på att sambon skulle föreviga the glow med systemkameran,
och att hans innerliga kärlek till mig skulle få min obefintliga "fotogeniquialitet" att blomstra.
Eller att han skulle ligga och stryka mig över magen till långt in på nätterna.
Vilja hålla så hårt, hårt i oss,
för att försäkra sig om att vi aldrig skulle försvinna.
Men så har det inte riktigt blivit.
Det har varit...ganska mycket precis som vanligt.
Det är kanske enklare för mig att bonda med barnet eftersom jag bär det.
Det har funnits stunder då jag kanske känt mig lite besviken,
men samtidigt gläds jag åt andra saker.
Åt sambons kärleksfulla lekar med sonen.
Hur han svingar honom i luften varv efter varv,
varje dag han kommer hem från jobbet.
Hur sonen springer och möter honom i dörren,
med en outtröttlig entutiasm.
Det är livet.
Verkligheten.
Det jag faktiskt ska ta tillfället i akt att glädjas åt,
eftersom det är en ynnest att få uppleva.
Nä, graviditeten blev kanske inte rosenskimrande,
men den har varit helt okej.
Vårt samliv har varit i stort sett obefintligt,
och jag har inte känt mig stressad över det.
Jag har helt enkelt lyssnat till mig själv,
accepterat att min kropp inte känner lust för tillfället eftersom den har fullt upp med annat,
och förmedlat detta till sambon,
som utan protester accepterat detta.
Det har inneburit ett sådant lugn för mig,
att det enda ord som verkligen kan sammanfatta graviditeten är ordet harmoni.
Jag är i harmoni med mig själv.
Jag känner mig trygg,
lugn,
kärleksfull och lycklig.
Att sedan livet kommer att förvandlas till ett totalt kaos i och med den välkända tvåbarnschocken,
tja.
Det är väl helt enkelt smällar man får ta :)
Det är i och för sig ganska tyst och lugnt,
men jag är ju nyfiken och mer än redo för att lära känna henne.
Tankarna kretsar av förklarliga skäl mestadels kring barn,
kring förestående förlossning och kring andra praktiska saker som har med detta att göra.
Men då och då minns jag.
Och då försöker jag att tillåta mig själv att bli ledsen.
Att sörja en liten smula till.
Och oftast hjälper det mig vidare,
och tillbaka in i mig själv igen.
Häromdagen hamnade vi i en onödig ordväxling.
Bakgrunden var två hyfsat trötta, stressade småbarnsföräldrar.
Scenen var en middagssituation.
Samtalet flöt på någorlunda.
Tills det bara urartade,
helt utan anledning och förvarning.
"Du kan väl ta det på vasken till mig, är du snäll?
Sambon såg på mig med och förväntade sig att jag skulle agera.
Visst älskling.
Det är ju så smidigt för mig att röra mig nuförtiden,
så självklart studsar jag gärna upp och ner dagarna i ända för att behaga min latmask till sambo.
Nu överdrev jag lite.
Sådär som man får lov att göra när man efterhandskonstruerar.
Men jag kan väl inte hjälpa att du väger över 110 kilo, herregud, muttrar en förnärmad sambo, lyckligt ovetande om vilken öm tå han trampar runt på.
110 kilo ???!!!! Vad i h-vete!!!!!&%¤#&#/%#///##
Ehh.
Alltså. Jag väger KNAPPAST 110 kilo.
Bara så du vet.
Hrmpf.
Du har verkligen varit så oerhört sympatiskt och stöttande hela den här graviditeten. VERKLIGEN. Den här OCKSÅ.
Och underförstått:
Liksom vid förra graviditeten då du gick bakom ryggen på mig med ditt j-la dubbelliv, din skit.
Tystnaden la sig som ett täcke över hela rummet.
Jag kunde knappt andas så tryckt stämningen var.
Jag visste så väl att jag gått över gränsen.
Att jag gett honom en verbal spark rakt under bältet,
och att jag borde skämmas.
Liksom honom naturligtvis,
för hans oerhört taskiga kommentar,
men den var ändå på något sätt inte riktigt lika elak.
Jag fiskade upp ett triumfkort som jag lovat mig själv att inte använda mig av,
och så bara DUNS.
Så låg det där på bordet och hånflinade oss i ansiktet.
Vi bad varandra om ursäkt senare på kvällen,
och det hela var ur världen.
Men jag kan ändå slås av hur vansinnigt lätt det är att "råka" ta till fula knep utan att egentligen ha för avsikt att göra det.
Det är som ett slags Tourettes när det väl händer,
och jag kan inte kontrollera min tic eftersom jag inte ser den komma.
Lyckligtvis händer det inte så ofta,
men när det händer är det trist.
Jag hade kanske lite mer förhoppningar för den här graviditeten, om sanningen ska fram.
Det blev kanske inte riktigt så.
Jag hade kanske hoppats på att sambon skulle föreviga the glow med systemkameran,
och att hans innerliga kärlek till mig skulle få min obefintliga "fotogeniquialitet" att blomstra.
Eller att han skulle ligga och stryka mig över magen till långt in på nätterna.
Vilja hålla så hårt, hårt i oss,
för att försäkra sig om att vi aldrig skulle försvinna.
Men så har det inte riktigt blivit.
Det har varit...ganska mycket precis som vanligt.
Det är kanske enklare för mig att bonda med barnet eftersom jag bär det.
Det har funnits stunder då jag kanske känt mig lite besviken,
men samtidigt gläds jag åt andra saker.
Åt sambons kärleksfulla lekar med sonen.
Hur han svingar honom i luften varv efter varv,
varje dag han kommer hem från jobbet.
Hur sonen springer och möter honom i dörren,
med en outtröttlig entutiasm.
Det är livet.
Verkligheten.
Det jag faktiskt ska ta tillfället i akt att glädjas åt,
eftersom det är en ynnest att få uppleva.
Nä, graviditeten blev kanske inte rosenskimrande,
men den har varit helt okej.
Vårt samliv har varit i stort sett obefintligt,
och jag har inte känt mig stressad över det.
Jag har helt enkelt lyssnat till mig själv,
accepterat att min kropp inte känner lust för tillfället eftersom den har fullt upp med annat,
och förmedlat detta till sambon,
som utan protester accepterat detta.
Det har inneburit ett sådant lugn för mig,
att det enda ord som verkligen kan sammanfatta graviditeten är ordet harmoni.
Jag är i harmoni med mig själv.
Jag känner mig trygg,
lugn,
kärleksfull och lycklig.
Att sedan livet kommer att förvandlas till ett totalt kaos i och med den välkända tvåbarnschocken,
tja.
Det är väl helt enkelt smällar man får ta :)
tisdag 23 mars 2010
Min vinnare
"I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground,
but once again the sun is rising,
I better keep on walking".
ended up flat on the ground,
but once again the sun is rising,
I better keep on walking".
Sagan om de två tornen
Detta inlägg skriver jag faktiskt inte för min egen skull.
Jag verkar ju oförmögen att lägga det på minnet,
trots att jag gång på gång försöker påminna mig själv om hur fantastiskt viktigt det är.
Jag skriver för dig som läser.
Ifall det någonstans finns någon som missat just denna lilla detalj som jag kommer att fokusera på,
så vill jag lyfta den en gång för alla.
För att slå ett slag för öppenhet, närhet och ödmjukhet och,
inte att förglömma,
för att en gång för alla varna för det värsta av dem alla.
Din egen diffe.
Det handlar om en saga.
Sagan om de två tornen.
I det ena tornet bodde en man som byggt in sig bakom en mur av osäkerhet.
I det andra,
en kvinna som lagt byggsten till byggsten utan att riktigt minnas hur det började.
Kanske började det som en molande ilska över saker som hänt i det förflutna,
och då saker och ting inte ventilerades högt skapades utrymme för att foga till ytterligare stenar.
Tillslut var muren så hög att hon inte längre såg över den.
Och efter ett tag insåg hon inte heller att hon befann sig i ett torn,
bakom sin mur.
Hon trodde det var verklighet.
Föraktet fick grogrund,
hon kände bitterhet,
ensamhet,
missmodighet angående framtiden.
Eftersom hon förträngt hur man samtalade,
kunde hon inte heller ge utlopp för sina känslor.
Istället skapade hon känslomässig distans genom att kritisera i tid och otid.
Genom påhopp om än det ena,
än det andra.
Innerst inne kämpade hon emot sorgen som ännu en gång sugit tag i henne,
men då hon inte kunde sätta fingret på detta och konkretisera känslan,
så förvillades hon att tro att slutet för deras förhållande var nära.
Så en kväll brast det för dem båda.
Bägaren rann över och en hetsig diskussion avslutades med sambons ord;
"Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Det känns inte som att du vill ha mig här längre,
som att vi inte ens är vänner."
Det var denna väckarklocka som väckte mig ur min saga,
och som kastade mig in i verkligheten igen.
Jag stängde ju av.
Stängde ute honom.
Jag tillät inte mig själv att vara arg,
och detta resulterade i att ilskan sipprade ut på andra sätt.
Vi höll om varandra länge, länge den kvällen.
Jag berättade hur jag känt.
Att jag var arg för saker han inte längre kunde rå för,
men som jag inte heller kunde hjälpa att jag upprördes över.
Och poff.
Förtrollningen bruten.
Jag var inte arg längre.
Och så plockade vi ner dem tillsammans.
Sten efter sten igen.
Det tog inte lång tid,
men om vi inte börjat där och då hade våra torn förmodligen varit dubbelt så höga idag.
Jag har lärt mig att jag är helt oumbärlig för mig själv.
Jag är utan konkurrens den viktigaste personen i mitt liv.
Men jag har också lärt mig att jag kan vara totalt livsfarlig för mig själv.
Jag kan sugas in i destruktiva tankebanor,
där jag successivt nästintill hjärntvättar mig själv på ett eller annat sätt.
Och det värsta av allt är att det är så oerhört enkelt att missa det,
att tro att det som sker är verkligt,
att de tankar som växer fram är produkter från mitt sanna jag.
Denna saga skulle kunna utspela sig över år.
Men just i detta fallet rör det sig om dagar.
Kanske på sin höjd en vecka.
Men vad jag vill få fram är att det kan gå snabbt.
Avståndet kan växa på väldigt kort tid,
och det kan vara svårare än man tror att närma sig varandra igen.
Prestige, stolthet, rädsla.
Det finns mängder av faktorer som snabbt letar sig in i glappet.
Älska dig själv.
Absolut.
Men syna dig själv i sömmarna då och då.
Allt är inte som man tror alla gånger...
Och detta skriver jag i all välmening.
Jag verkar ju oförmögen att lägga det på minnet,
trots att jag gång på gång försöker påminna mig själv om hur fantastiskt viktigt det är.
Jag skriver för dig som läser.
Ifall det någonstans finns någon som missat just denna lilla detalj som jag kommer att fokusera på,
så vill jag lyfta den en gång för alla.
För att slå ett slag för öppenhet, närhet och ödmjukhet och,
inte att förglömma,
för att en gång för alla varna för det värsta av dem alla.
Din egen diffe.
Det handlar om en saga.
Sagan om de två tornen.
I det ena tornet bodde en man som byggt in sig bakom en mur av osäkerhet.
I det andra,
en kvinna som lagt byggsten till byggsten utan att riktigt minnas hur det började.
Kanske började det som en molande ilska över saker som hänt i det förflutna,
och då saker och ting inte ventilerades högt skapades utrymme för att foga till ytterligare stenar.
Tillslut var muren så hög att hon inte längre såg över den.
Och efter ett tag insåg hon inte heller att hon befann sig i ett torn,
bakom sin mur.
Hon trodde det var verklighet.
Föraktet fick grogrund,
hon kände bitterhet,
ensamhet,
missmodighet angående framtiden.
Eftersom hon förträngt hur man samtalade,
kunde hon inte heller ge utlopp för sina känslor.
Istället skapade hon känslomässig distans genom att kritisera i tid och otid.
Genom påhopp om än det ena,
än det andra.
Innerst inne kämpade hon emot sorgen som ännu en gång sugit tag i henne,
men då hon inte kunde sätta fingret på detta och konkretisera känslan,
så förvillades hon att tro att slutet för deras förhållande var nära.
Så en kväll brast det för dem båda.
Bägaren rann över och en hetsig diskussion avslutades med sambons ord;
"Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Det känns inte som att du vill ha mig här längre,
som att vi inte ens är vänner."
Det var denna väckarklocka som väckte mig ur min saga,
och som kastade mig in i verkligheten igen.
Jag stängde ju av.
Stängde ute honom.
Jag tillät inte mig själv att vara arg,
och detta resulterade i att ilskan sipprade ut på andra sätt.
Vi höll om varandra länge, länge den kvällen.
Jag berättade hur jag känt.
Att jag var arg för saker han inte längre kunde rå för,
men som jag inte heller kunde hjälpa att jag upprördes över.
Och poff.
Förtrollningen bruten.
Jag var inte arg längre.
Och så plockade vi ner dem tillsammans.
Sten efter sten igen.
Det tog inte lång tid,
men om vi inte börjat där och då hade våra torn förmodligen varit dubbelt så höga idag.
Jag har lärt mig att jag är helt oumbärlig för mig själv.
Jag är utan konkurrens den viktigaste personen i mitt liv.
Men jag har också lärt mig att jag kan vara totalt livsfarlig för mig själv.
Jag kan sugas in i destruktiva tankebanor,
där jag successivt nästintill hjärntvättar mig själv på ett eller annat sätt.
Och det värsta av allt är att det är så oerhört enkelt att missa det,
att tro att det som sker är verkligt,
att de tankar som växer fram är produkter från mitt sanna jag.
Denna saga skulle kunna utspela sig över år.
Men just i detta fallet rör det sig om dagar.
Kanske på sin höjd en vecka.
Men vad jag vill få fram är att det kan gå snabbt.
Avståndet kan växa på väldigt kort tid,
och det kan vara svårare än man tror att närma sig varandra igen.
Prestige, stolthet, rädsla.
Det finns mängder av faktorer som snabbt letar sig in i glappet.
Älska dig själv.
Absolut.
Men syna dig själv i sömmarna då och då.
Allt är inte som man tror alla gånger...
Och detta skriver jag i all välmening.
fredag 19 mars 2010
De andra kvinnorna
En intressant tanke slog mig igår när jag satt och funderade i bilen.
Igår hade jag som bekant en känslomässig svacka vilken jag beskrev i ett inlägg här på bloggen.
Jag blev förbannad på sambon för det han gjort.
Oavsett hur meningslöst det än må vara att bli arg ett år i efterskott...
så kan man ju som bekant inte rå för sina känslor.
Så jag blev arg.
Ledsen.
Jag tillät mig själv att känna så,
och sedan rann det alldeles naturligt av mig igen och jag kunde återgå till att känna kärlek, tillit och framtidstro igen.
När jag funderade på detta en stund efteråt så insåg jag att jag för första gången kunnat tänka på de andra kvinnorna utan att känna förakt.
De gjorde mig inte längre arg.
Jag kände helt enkelt ingenting.
Total likgiltighet.
De utgjorde bara en del av rekvisitan.
Av kulissen.
Det var sambon jag blev arg på, och de...
...ja, de var suddiga och betydelselösa.
Och framför allt utbytbara.
Om inte just den kvinnan eller den där kvinnan funnits där,
ja då hade det varit någon annan.
Ungefär som kvinnorna i porrfilmerna.
Vad skulle jag tjäna på att känna ilska gentemot dem?
Jag tycker det är tråkigt och lite sorgligt att de ställer upp på att vara delaktiga i en industri som exploaterar människor,
men ilska.
Nä, absolut inte.
Och precis samma sak kände jag för de "verkliga" kvinnorna.
För de var ju inte verkliga för honom.
De var åtminstone inte en del av någon verklighet.
Det är skönt att inte slösa energi på att hata.
Den behövs på andra håll,
och till betydligt mer positiva saker än så.
Ännu är det ljusår från att låtsas som att jag önskar dem något gott,
eller att jag vill dem väl.
De finns,
och jag accepterar det.
Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det.
Likgiltighet.
Och det känns väldigt, väldigt skönt.
Igår hade jag som bekant en känslomässig svacka vilken jag beskrev i ett inlägg här på bloggen.
Jag blev förbannad på sambon för det han gjort.
Oavsett hur meningslöst det än må vara att bli arg ett år i efterskott...
så kan man ju som bekant inte rå för sina känslor.
Så jag blev arg.
Ledsen.
Jag tillät mig själv att känna så,
och sedan rann det alldeles naturligt av mig igen och jag kunde återgå till att känna kärlek, tillit och framtidstro igen.
När jag funderade på detta en stund efteråt så insåg jag att jag för första gången kunnat tänka på de andra kvinnorna utan att känna förakt.
De gjorde mig inte längre arg.
Jag kände helt enkelt ingenting.
Total likgiltighet.
De utgjorde bara en del av rekvisitan.
Av kulissen.
Det var sambon jag blev arg på, och de...
...ja, de var suddiga och betydelselösa.
Och framför allt utbytbara.
Om inte just den kvinnan eller den där kvinnan funnits där,
ja då hade det varit någon annan.
Ungefär som kvinnorna i porrfilmerna.
Vad skulle jag tjäna på att känna ilska gentemot dem?
Jag tycker det är tråkigt och lite sorgligt att de ställer upp på att vara delaktiga i en industri som exploaterar människor,
men ilska.
Nä, absolut inte.
Och precis samma sak kände jag för de "verkliga" kvinnorna.
För de var ju inte verkliga för honom.
De var åtminstone inte en del av någon verklighet.
Det är skönt att inte slösa energi på att hata.
Den behövs på andra håll,
och till betydligt mer positiva saker än så.
Ännu är det ljusår från att låtsas som att jag önskar dem något gott,
eller att jag vill dem väl.
De finns,
och jag accepterar det.
Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det.
Likgiltighet.
Och det känns väldigt, väldigt skönt.
Mobiltriumf
Imorse ställdes jag inför ett eldprov.
Kontrollbehovets varande eller icke varande.
Hur låg det nu egentligen till med det?
Jag har sedan ett bra tag tillbaka stålsatt mig att inte under några som helst omständigheter kolla vare sig sambons gamla e-postadresser eller hans mobil.
I början var det svårt.
Kontrollen har genom åren utvecklats till något som kan jämställas med ett tvångsmässigt småätande,
och det kändes verkligen tomt att inte längre kunna nalla lite då och då.
Efter hand som tiden gick blev det enklare.
Mer naturligt.
Jag minns att såväl hans alternativa Facebookadress och hans hotmailadress skulle avslutas permanent först tvåhundranågonting dagar efter att de varit obesökta.
Ibörjan var det hopplöst.
Jag kunde inte stå emot.
Läste lite bloggar, lite aftonbladet, lite smått och gott och så vips.
Så hade jag loggat in på hans konto.
Och varje gång jag fallit för frestelsen,
så förbannade jag mig själv för att jag ännu en gång skjutit upp det definitiva avslutandet av kontona.
Men så småningom blev det mindre viktigt.
Jag fyllde mina dagar med liv istället.
Mitt liv.
I morse kröp jag tätt intill sambon för att värma mig lite innan han klev upp.
Hans mobiltelefon är även ställföreträdande alarmklocka,
och har därför en gjuten plats alldeles bredvid sängen.
Då den gick igång sträckte jag mig efter den för att stänga av och såg ett gult litet kuvert i hörnet.
Fan.
Jag gick och la mig tidigt igår.
Hade messet kommit inatt?
Från vem?
Det hade varit så enkelt att bara klicka in för att se.
Att inte ens öppna meddelandet utan bara se vem det kom från.
Det hade inte ens märkts.
Jag berättade istället för honom att han fått ett meddelande,
och han gäspade lite trött att det förmodligen var ett missat samtal från igår eftermiddag.
Ok.
Tänkte jag.
Då är det nog så.
Och jag kände att det räckte för min del.
Jag behövde inte gräva, rota, snoka.
Jag var fri.
Naturligtvis finns det alltid en risk att meddelandet var från någon annan.
En symbol för hans tidigare missbruk.
Absolut, det måste jag vara ärlig och erkänna.
Men jag tror det faktiskt inte,
och framför allt,
så vet jag inte att jag tjänar något på att leva mitt liv genom att ständigt jaga efter eventuella bevis.
Om han skulle vilja,
så kan han utan större problem messa-dejta-ha sex med- osv. andra kvinnor dagarna i ända från 7.30 tills 17.30 utan att jag har en susning om det.
Jag väljer att tro på hans vilja att förändras.
På vår nyvunna närhet.
På en framtid tillsammans.
Och i den finns det faktiskt inget utrymme för ständig kontroll.
Så är det bara.
Kontrollbehovets varande eller icke varande.
Hur låg det nu egentligen till med det?
Jag har sedan ett bra tag tillbaka stålsatt mig att inte under några som helst omständigheter kolla vare sig sambons gamla e-postadresser eller hans mobil.
I början var det svårt.
Kontrollen har genom åren utvecklats till något som kan jämställas med ett tvångsmässigt småätande,
och det kändes verkligen tomt att inte längre kunna nalla lite då och då.
Efter hand som tiden gick blev det enklare.
Mer naturligt.
Jag minns att såväl hans alternativa Facebookadress och hans hotmailadress skulle avslutas permanent först tvåhundranågonting dagar efter att de varit obesökta.
Ibörjan var det hopplöst.
Jag kunde inte stå emot.
Läste lite bloggar, lite aftonbladet, lite smått och gott och så vips.
Så hade jag loggat in på hans konto.
Och varje gång jag fallit för frestelsen,
så förbannade jag mig själv för att jag ännu en gång skjutit upp det definitiva avslutandet av kontona.
Men så småningom blev det mindre viktigt.
Jag fyllde mina dagar med liv istället.
Mitt liv.
I morse kröp jag tätt intill sambon för att värma mig lite innan han klev upp.
Hans mobiltelefon är även ställföreträdande alarmklocka,
och har därför en gjuten plats alldeles bredvid sängen.
Då den gick igång sträckte jag mig efter den för att stänga av och såg ett gult litet kuvert i hörnet.
Fan.
Jag gick och la mig tidigt igår.
Hade messet kommit inatt?
Från vem?
Det hade varit så enkelt att bara klicka in för att se.
Att inte ens öppna meddelandet utan bara se vem det kom från.
Det hade inte ens märkts.
Jag berättade istället för honom att han fått ett meddelande,
och han gäspade lite trött att det förmodligen var ett missat samtal från igår eftermiddag.
Ok.
Tänkte jag.
Då är det nog så.
Och jag kände att det räckte för min del.
Jag behövde inte gräva, rota, snoka.
Jag var fri.
Naturligtvis finns det alltid en risk att meddelandet var från någon annan.
En symbol för hans tidigare missbruk.
Absolut, det måste jag vara ärlig och erkänna.
Men jag tror det faktiskt inte,
och framför allt,
så vet jag inte att jag tjänar något på att leva mitt liv genom att ständigt jaga efter eventuella bevis.
Om han skulle vilja,
så kan han utan större problem messa-dejta-ha sex med- osv. andra kvinnor dagarna i ända från 7.30 tills 17.30 utan att jag har en susning om det.
Jag väljer att tro på hans vilja att förändras.
På vår nyvunna närhet.
På en framtid tillsammans.
Och i den finns det faktiskt inget utrymme för ständig kontroll.
Så är det bara.
torsdag 18 mars 2010
En känslodip
Sista dagen på jobbet avklarades igår,
och jag är nu åter på hemmaplan.
På många sätt känns det väldigt skönt med tanke på den senaste tidens turbulens på jobbet,
i kombination med en ganska normal trötthet såhär i sista månaden.
Jag måste samtidigt säga att det för med sig en del andra känslor.
Minnen.
Smärta.
Svek.
Det är ofrånkomligt.
När jag befann mig i samma sits för två år sedan bedrog min sambo mig.
Om och om igen.
När jag då för fullt gick loss på hemmet och boade för allt vad jag var värd,
sökte han sig på annat håll för att tillfredsställa sina behov.
Sitt ego.
Jag blir ledsen, förbannad och matt när jag tänker på det som hände där och då.
För det blir så påtagligt,
att vi levde helt olika liv,
och jag påminns om det nu i och med att situationen är så likartad.
Jag tänker mer och mer sällan på det,
men det gör fortfarande rejält ont när tankarna kommer över mig.
Jag kan vara förstående,
förlåtande,
hoppfull om framtiden.
Jag kan försonas med det som hänt.
Jag kan gå vidare.
Men likt förbannat kommer jag ändå aldrig att kunna förstå hur han kunde göra så.
Att han verkligen kunde göra så.
Inte fullt ut.
Om han älskade mig,
varför lät han mig inte veta att något var fel?
Hur kunde han tillåta sig själv att låta det gå så långt?
Hur kunde det bli så in i h-vete fel?
När jag behövde honom som mest.
Det kanske låter som bitterhet,
men det handlar bara om ren och skär sorg.
Jag är lite nere idag.
Och jag tror det handlar om att jag inte tagit mig tid att känna efter ordentligt på länge.
Åtminstone inte på djupet.
Det kanske helt enkelt bara måste få vara så här ibland.
Att jag minns.
Att jag blir ledsen.
Men att solen efter en stund tränger igenom molnen,
och att leendet hittar tillbaka.
Det äkta leendet.
Det känns faktiskt redan som att det är på väg igen.
och jag är nu åter på hemmaplan.
På många sätt känns det väldigt skönt med tanke på den senaste tidens turbulens på jobbet,
i kombination med en ganska normal trötthet såhär i sista månaden.
Jag måste samtidigt säga att det för med sig en del andra känslor.
Minnen.
Smärta.
Svek.
Det är ofrånkomligt.
När jag befann mig i samma sits för två år sedan bedrog min sambo mig.
Om och om igen.
När jag då för fullt gick loss på hemmet och boade för allt vad jag var värd,
sökte han sig på annat håll för att tillfredsställa sina behov.
Sitt ego.
Jag blir ledsen, förbannad och matt när jag tänker på det som hände där och då.
För det blir så påtagligt,
att vi levde helt olika liv,
och jag påminns om det nu i och med att situationen är så likartad.
Jag tänker mer och mer sällan på det,
men det gör fortfarande rejält ont när tankarna kommer över mig.
Jag kan vara förstående,
förlåtande,
hoppfull om framtiden.
Jag kan försonas med det som hänt.
Jag kan gå vidare.
Men likt förbannat kommer jag ändå aldrig att kunna förstå hur han kunde göra så.
Att han verkligen kunde göra så.
Inte fullt ut.
Om han älskade mig,
varför lät han mig inte veta att något var fel?
Hur kunde han tillåta sig själv att låta det gå så långt?
Hur kunde det bli så in i h-vete fel?
När jag behövde honom som mest.
Det kanske låter som bitterhet,
men det handlar bara om ren och skär sorg.
Jag är lite nere idag.
Och jag tror det handlar om att jag inte tagit mig tid att känna efter ordentligt på länge.
Åtminstone inte på djupet.
Det kanske helt enkelt bara måste få vara så här ibland.
Att jag minns.
Att jag blir ledsen.
Men att solen efter en stund tränger igenom molnen,
och att leendet hittar tillbaka.
Det äkta leendet.
Det känns faktiskt redan som att det är på väg igen.
torsdag 11 mars 2010
Framtid
Jag minns inte om jag skrivit om detta tidigare.
Jag kan mycket väl ha gjort det.
I vilket fall som helst har det inträffat igen.
Och det är lika frustrerande nu som tidigare.
Jag,
som tycker mig befinna mig nära min kära sambo i vår relation,
inser plötsligt att vi på en särskild punkt befinner oss ljusår ifrån varandra.
Framtid.
Varje gång vi pratar framtid slänger jag in en brasklapp i form av;
Ja...men man kan ju ändå aldrig veta säkert.
Eller;
Jag hoppas att vi kan leva resten av våra liv tillsammans,
men jag utgår inte från det.
Jag hoppas bara.
Och han blir sur.
Irriterad.
Frustrerad.
Och säger saker som i stil med att;
Men det är väl klart vi ska!
Eller;
Det är väl klart vi kan veta det efter det vi gått igenom. Har vi klarat detta så klarar vi allt.
Mmm.
Kanske är det våra olika erfarenheter som får oss att ser olika på framtiden.
Jag har precis som honom en gång trott,
att det bara handlar om att bestämma sig.
Jag har levt i villfarelsen att det var allt som behövdes.
Vad jag helt missade i beräkningen var att vi är två personer som kan avgöra relationens framtid.
Inte bara jag.
Utan ytterligare en person.
Och hur gärna jag än vill tro honom när han säger att han aldrig kommer att göra mig illa igen,
så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att risken alltid kommer att finnas.
Inte risken för att han medvetet vill skada mig,
utan för att han faktiskt ramlar ner i något stort svart hål igen och tar till extrema metoder för att inte drunkna.
Jag vill inte gärna kalla mig paranoid.
För jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det inte kommer att hända.
Jag är nog snarare realist.
För jag vet,
att ibland händer faktiskt det osannolika.
Ibland får du faktiskt veta att den du älskar spenderat sin tid med andra kvinnor.
Trots att du inget hellre vill än att avfärda det som nonsens.
Jag minns att jag under min förra graviditet hittade kondomer i hans portfölj när jag vid något tillfälle väntade på honom i bilen.
Jag bröt ihop.
Skakade av tårar för jag förstod absolut ingenting.
När han kom tillbaka förklarade han att han använde dem för eget bruk,
vilket bisarrt nog faktiskt var sant.
Men jag trodde honom utan att blinka.
För att den verklighet som höll på att uppdagas inte passade ihop med min.
Jag misstänkte självklart aldrig att han däremot ägnade sin tid åt oskyddat sex med kvinnor jag aldrig någonsin skulle betrakta som konkurrenter.
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle vara vi för alltid.
Då fanns det ju verkligen inte utrymme för att han skulle tänka i andra banor.
Vår framtid är inte huggen i sten.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas på en framtid tillsammans.
Han och jag och våra barn.
En framtid av lugn och ro.
Det är väl inte så mycket begärt.
Bara lite mindre drama,
lite mer sinnesro.
Att få vara lycklig.
Utan att behöva kämpa så förbannat mycket för det.
Att han nu har bestämt sig,
är inte heller det någon garanti.
Jag vill inte gärna slänga hot eller tvivel i ansiktet på honom,
men faktum är att jag också har ett ord med i leken när det gäller vår framtid.
Det finns många saker utöver otrohet som kan kullkasta våra drömmar.
Vi kan växa isär.
Vi kan vilja få ut olika saker av livet.
Vi kan träffa någon annan som får våra hjärtan att slå snabbare.
Det är omöjligt att sia om detta idag.
Det enda jag vet är att möjligheten eller risken faktiskt finns.
Vare sig jag väljer att blunda för den eller inte.
Vare sig han väljer att acceptera den eller inte.
Så framtiden.
Ja.
Den kommer att komma.
Det är egentligen det enda vi vet med säkerhet.
Hur den kommer att te sig,
det får vi helt enkelt se med tiden.
Jag känner mig full av tillförsikt.
Kontrollen ligger ju faktiskt inte i mina händer.
Jag kan bara slappna av,
försöka njuta av resan,
och följa med i svängarna så gott det går.
Jag kan mycket väl ha gjort det.
I vilket fall som helst har det inträffat igen.
Och det är lika frustrerande nu som tidigare.
Jag,
som tycker mig befinna mig nära min kära sambo i vår relation,
inser plötsligt att vi på en särskild punkt befinner oss ljusår ifrån varandra.
Framtid.
Varje gång vi pratar framtid slänger jag in en brasklapp i form av;
Ja...men man kan ju ändå aldrig veta säkert.
Eller;
Jag hoppas att vi kan leva resten av våra liv tillsammans,
men jag utgår inte från det.
Jag hoppas bara.
Och han blir sur.
Irriterad.
Frustrerad.
Och säger saker som i stil med att;
Men det är väl klart vi ska!
Eller;
Det är väl klart vi kan veta det efter det vi gått igenom. Har vi klarat detta så klarar vi allt.
Mmm.
Kanske är det våra olika erfarenheter som får oss att ser olika på framtiden.
Jag har precis som honom en gång trott,
att det bara handlar om att bestämma sig.
Jag har levt i villfarelsen att det var allt som behövdes.
Vad jag helt missade i beräkningen var att vi är två personer som kan avgöra relationens framtid.
Inte bara jag.
Utan ytterligare en person.
Och hur gärna jag än vill tro honom när han säger att han aldrig kommer att göra mig illa igen,
så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att risken alltid kommer att finnas.
Inte risken för att han medvetet vill skada mig,
utan för att han faktiskt ramlar ner i något stort svart hål igen och tar till extrema metoder för att inte drunkna.
Jag vill inte gärna kalla mig paranoid.
För jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det inte kommer att hända.
Jag är nog snarare realist.
För jag vet,
att ibland händer faktiskt det osannolika.
Ibland får du faktiskt veta att den du älskar spenderat sin tid med andra kvinnor.
Trots att du inget hellre vill än att avfärda det som nonsens.
Jag minns att jag under min förra graviditet hittade kondomer i hans portfölj när jag vid något tillfälle väntade på honom i bilen.
Jag bröt ihop.
Skakade av tårar för jag förstod absolut ingenting.
När han kom tillbaka förklarade han att han använde dem för eget bruk,
vilket bisarrt nog faktiskt var sant.
Men jag trodde honom utan att blinka.
För att den verklighet som höll på att uppdagas inte passade ihop med min.
Jag misstänkte självklart aldrig att han däremot ägnade sin tid åt oskyddat sex med kvinnor jag aldrig någonsin skulle betrakta som konkurrenter.
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle vara vi för alltid.
Då fanns det ju verkligen inte utrymme för att han skulle tänka i andra banor.
Vår framtid är inte huggen i sten.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas på en framtid tillsammans.
Han och jag och våra barn.
En framtid av lugn och ro.
Det är väl inte så mycket begärt.
Bara lite mindre drama,
lite mer sinnesro.
Att få vara lycklig.
Utan att behöva kämpa så förbannat mycket för det.
Att han nu har bestämt sig,
är inte heller det någon garanti.
Jag vill inte gärna slänga hot eller tvivel i ansiktet på honom,
men faktum är att jag också har ett ord med i leken när det gäller vår framtid.
Det finns många saker utöver otrohet som kan kullkasta våra drömmar.
Vi kan växa isär.
Vi kan vilja få ut olika saker av livet.
Vi kan träffa någon annan som får våra hjärtan att slå snabbare.
Det är omöjligt att sia om detta idag.
Det enda jag vet är att möjligheten eller risken faktiskt finns.
Vare sig jag väljer att blunda för den eller inte.
Vare sig han väljer att acceptera den eller inte.
Så framtiden.
Ja.
Den kommer att komma.
Det är egentligen det enda vi vet med säkerhet.
Hur den kommer att te sig,
det får vi helt enkelt se med tiden.
Jag känner mig full av tillförsikt.
Kontrollen ligger ju faktiskt inte i mina händer.
Jag kan bara slappna av,
försöka njuta av resan,
och följa med i svängarna så gott det går.
Kalibrering
Kanske är det det jag sysslar med när jag vissa dagar näst intill tvångsmässigt frågar sambon hur han mår.
Alltså hur han mår egentligen.
Och så spänner jag ögonen i honom och tittar efter signaler.
Kroppsspråk.
Efter tysta rop på hjälp.
Oftast utspelas exakt samma scenario.
Han suckar och säger bra.
Titta tillbaka på mig.
Med trött och uppgiven blick.
Jag gjorde en rejäl självrannsakan häromdagen.
Försökte ta reda på om det var en form av kontrollbeteende jag återfallit till,
då mina frågor någonstans bottnar i en rädsla för att förlora kontakten med varandra.
Den där sanna kontakten,
inte den där rutinmässiga liksom.
Jag funderade på om mina frågor var uppriktiga,
eller ett uttryck för ren och skär osäkerhet.
Sanningen är att jag inte vet.
Jag kom fram till att det kanske är en form av relationskalibrering.
Om jag varje dag stämmer av hans känslotillstånd,
kommer jag också att märka när han mår dåligt.
Jag kommer att se när kurvorna börjar peka på fel håll.
Långt innan de kraschar i katastrof.
Men jag själv då?
Kalibrerar jag mina egna känslor då?
Inte lika regelbundet och långt ifrån lika ofta.
Och det är där mitt största problem ligger.
Jag har återigen fallit i fällan att prioritera fel.
Jag fokuserar utåt för att det är enklast så.
Enklast.
Men därmed inte att föredra för mig.
Nästa gång jag slås av att fråga sambon hur han mår ska jag hålla tillbaka den.
Vända den inåt.
Och fråga mig själv.
Hur mår jag?
Alltså hur han mår egentligen.
Och så spänner jag ögonen i honom och tittar efter signaler.
Kroppsspråk.
Efter tysta rop på hjälp.
Oftast utspelas exakt samma scenario.
Han suckar och säger bra.
Titta tillbaka på mig.
Med trött och uppgiven blick.
Jag gjorde en rejäl självrannsakan häromdagen.
Försökte ta reda på om det var en form av kontrollbeteende jag återfallit till,
då mina frågor någonstans bottnar i en rädsla för att förlora kontakten med varandra.
Den där sanna kontakten,
inte den där rutinmässiga liksom.
Jag funderade på om mina frågor var uppriktiga,
eller ett uttryck för ren och skär osäkerhet.
Sanningen är att jag inte vet.
Jag kom fram till att det kanske är en form av relationskalibrering.
Om jag varje dag stämmer av hans känslotillstånd,
kommer jag också att märka när han mår dåligt.
Jag kommer att se när kurvorna börjar peka på fel håll.
Långt innan de kraschar i katastrof.
Men jag själv då?
Kalibrerar jag mina egna känslor då?
Inte lika regelbundet och långt ifrån lika ofta.
Och det är där mitt största problem ligger.
Jag har återigen fallit i fällan att prioritera fel.
Jag fokuserar utåt för att det är enklast så.
Enklast.
Men därmed inte att föredra för mig.
Nästa gång jag slås av att fråga sambon hur han mår ska jag hålla tillbaka den.
Vända den inåt.
Och fråga mig själv.
Hur mår jag?
tisdag 9 mars 2010
Mindfullness
Eller hur det nu stavas.
Hörde en kvinna prata om det på radion häromdagen, och lyssnade med ett halvt öra.
Kändes som att det skulle komma lite flummigt new age dravel,
som jag i ärlighetens namn kände mig sådär lagom intresserad av att lyssna till där och då.
Så sa hon en sak som verkligen fångade mitt intresse.
"Stress...
ja, det är framför allt när man är mer fokuserad på själva målet än på vägen dit."
Mitt i prick.
När man glömmer av att ta sig tid för att verkligen smaka på morgonkaffet,
att snusa lite på sonen innan man lämnar av honom på dagis eller kanske att bara njuta av dagen istället för att räkna ner timmarna tills dess att jobbet är slut.
Och jag insåg återigen att jag allt som oftast är alltför fokuserad på att slutföra olika uppgifter.
Så pass fokuserad att jag glömmer av nuet.
Det där nuet som jag så högt och tydligt uppmuntrar alla andra att leva i.
Trots att det låter så enkelt,
så glömmer jag tydligen fortfarande bort det själv.
Hon sa en annan viktig sak,
den där kvinnan.
En sak som gick rakt in i hjärtat på mig.
"Vi har så bråttom när vi klär på våra barn jackorna, för att kunna lämna dem på dagis, för att sedan kunna hasta iväg till jobbet att vi glömmer att vara där. Att vara närvarande. Trots att det inte finns några som helst garantier för när vi ska se våra barn igen. Om vi ska se dem igen."
Så var det det där med tacksamhet igen.
Det där med att inte ta saker och ting för givet.
Det är mindre än ett år sedan jag befann mig mitt i en mardröm för alla som lever i en parrelation.
I ett virrevarr av otrohet, lögner och svek.
Ett virrevarr som jag tog mig ur,
och som jag tog kommandot över genom att lova mig själv att aldrig ta saker och ting för givet igen.
Att alltid ta mig tid att uppskatta de små sakerna i livet.
Att njuta av nuet,
för att vi ändå aldrig kan veta något om morgondagen.
Har jag verkligen glömt av allt det där redan?
Eller har jag bara så bråttom i min vardag,
att jag förvägrar mig själv rätten att stanna upp och känna efter?
Jag har inga bra svar.
Men utan tvekan så väckte kvinnan på radion många viktiga frågor hos mig.
Mindfullness.
Ja.
Det kanske är ett bra begrepp för det sätt att leva som jag eftersträvar.
Dagen efter radioprogrammet damp det nämligen ner ett reklamblad på en kurs i just mindfullness i brevlådan.
Nu är ju timingen ganska usel för min del,
men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt sammanträffandet.
Kanske en vacker dag.
Lite längre fram.
Inte nu, men sedan.
När klockan slår Tintotid.
Hörde en kvinna prata om det på radion häromdagen, och lyssnade med ett halvt öra.
Kändes som att det skulle komma lite flummigt new age dravel,
som jag i ärlighetens namn kände mig sådär lagom intresserad av att lyssna till där och då.
Så sa hon en sak som verkligen fångade mitt intresse.
"Stress...
ja, det är framför allt när man är mer fokuserad på själva målet än på vägen dit."
Mitt i prick.
När man glömmer av att ta sig tid för att verkligen smaka på morgonkaffet,
att snusa lite på sonen innan man lämnar av honom på dagis eller kanske att bara njuta av dagen istället för att räkna ner timmarna tills dess att jobbet är slut.
Och jag insåg återigen att jag allt som oftast är alltför fokuserad på att slutföra olika uppgifter.
Så pass fokuserad att jag glömmer av nuet.
Det där nuet som jag så högt och tydligt uppmuntrar alla andra att leva i.
Trots att det låter så enkelt,
så glömmer jag tydligen fortfarande bort det själv.
Hon sa en annan viktig sak,
den där kvinnan.
En sak som gick rakt in i hjärtat på mig.
"Vi har så bråttom när vi klär på våra barn jackorna, för att kunna lämna dem på dagis, för att sedan kunna hasta iväg till jobbet att vi glömmer att vara där. Att vara närvarande. Trots att det inte finns några som helst garantier för när vi ska se våra barn igen. Om vi ska se dem igen."
Så var det det där med tacksamhet igen.
Det där med att inte ta saker och ting för givet.
Det är mindre än ett år sedan jag befann mig mitt i en mardröm för alla som lever i en parrelation.
I ett virrevarr av otrohet, lögner och svek.
Ett virrevarr som jag tog mig ur,
och som jag tog kommandot över genom att lova mig själv att aldrig ta saker och ting för givet igen.
Att alltid ta mig tid att uppskatta de små sakerna i livet.
Att njuta av nuet,
för att vi ändå aldrig kan veta något om morgondagen.
Har jag verkligen glömt av allt det där redan?
Eller har jag bara så bråttom i min vardag,
att jag förvägrar mig själv rätten att stanna upp och känna efter?
Jag har inga bra svar.
Men utan tvekan så väckte kvinnan på radion många viktiga frågor hos mig.
Mindfullness.
Ja.
Det kanske är ett bra begrepp för det sätt att leva som jag eftersträvar.
Dagen efter radioprogrammet damp det nämligen ner ett reklamblad på en kurs i just mindfullness i brevlådan.
Nu är ju timingen ganska usel för min del,
men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt sammanträffandet.
Kanske en vacker dag.
Lite längre fram.
Inte nu, men sedan.
När klockan slår Tintotid.
torsdag 4 mars 2010
En enda räcker långt
Jag läser ofta frågor som rör tillfrisknandets natur inne på forumet.
Går det överhuvudtaget att tillfriskna?
Och hur många blir friska från sitt sexmissbruk?
Jag minns att dessa frågor var lika viktiga för mig när jag befann mig mitt i tumultet.
Jag ville ha bevis på att han kunde bli frisk.
Att hans sjukdom kunde botas.
Idag känner jag annorlunda.
Det spelar ju faktiskt ingen roll.
Om nittionio procent av alla sexmissbrukare tillfrisknar,
så kan "min" vara den procent som förblir sjuk.
Det är ju egentligen fullt möjligt.
Eller tvärtom.
Jag ger inte mycket för statistik.
För det är ju bara den människa jag lever med som behöver bli frisk.
Som behöver sanera ut alla sina svarta tankar,
och ersätta dem med mjuka tankar.
Mjuka värden.
Och faktiskt.
Samma fenomen drabbade mig när jag studerade.
Jag spenderade åtskilliga år på högskola,
och under vartenda ett av dessa fick jag ständigt höra att mitt yrke var så otroligt svårt att få jobb inom.
Arbetslöshet till si och så många procent.
Jag tog examen 2006.
Fick jobb samma år.
Och har aldrig behövt gå arbetslös.
Jag fick till och med jobb i samma stad som jag bor i.
Så ett enda jobb räckte...
Så för alla er som misströstar ibland.
Gör inte det.
Åtminstone inte för länge i taget.
Njut av vårsolen istället!
Går det överhuvudtaget att tillfriskna?
Och hur många blir friska från sitt sexmissbruk?
Jag minns att dessa frågor var lika viktiga för mig när jag befann mig mitt i tumultet.
Jag ville ha bevis på att han kunde bli frisk.
Att hans sjukdom kunde botas.
Idag känner jag annorlunda.
Det spelar ju faktiskt ingen roll.
Om nittionio procent av alla sexmissbrukare tillfrisknar,
så kan "min" vara den procent som förblir sjuk.
Det är ju egentligen fullt möjligt.
Eller tvärtom.
Jag ger inte mycket för statistik.
För det är ju bara den människa jag lever med som behöver bli frisk.
Som behöver sanera ut alla sina svarta tankar,
och ersätta dem med mjuka tankar.
Mjuka värden.
Och faktiskt.
Samma fenomen drabbade mig när jag studerade.
Jag spenderade åtskilliga år på högskola,
och under vartenda ett av dessa fick jag ständigt höra att mitt yrke var så otroligt svårt att få jobb inom.
Arbetslöshet till si och så många procent.
Jag tog examen 2006.
Fick jobb samma år.
Och har aldrig behövt gå arbetslös.
Jag fick till och med jobb i samma stad som jag bor i.
Så ett enda jobb räckte...
Så för alla er som misströstar ibland.
Gör inte det.
Åtminstone inte för länge i taget.
Njut av vårsolen istället!
fredag 26 februari 2010
Så märkligt...
Fick alldeles nyss ett jätterart sms från sambon.
Bara sådär liksom,
helt apropå.
"Hej hjärtat ;) Puss puss."
Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.
Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?
Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.
Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.
Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.
Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.
Bara sådär liksom,
helt apropå.
"Hej hjärtat ;) Puss puss."
Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.
Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?
Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.
Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.
Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.
Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.
Ett litet visitkort
Ett alldeles vanligt visitkort i min jackficka.
Med ett handskrivet litet meddelande i marginalen.
Och ett litet hjärta.
Ibland är han bara så fin.
Då minns jag extra mycket varför jag älskar honom.
Och tydligen var det ditlagt före vår meningsskiljaktighet i går.
Inte som en samvetsgåva,
utan som ett kärleksbevis.
Ja, till och med ännu bättre.
Med ett handskrivet litet meddelande i marginalen.
Och ett litet hjärta.
Ibland är han bara så fin.
Då minns jag extra mycket varför jag älskar honom.
Och tydligen var det ditlagt före vår meningsskiljaktighet i går.
Inte som en samvetsgåva,
utan som ett kärleksbevis.
Ja, till och med ännu bättre.
Nä. Allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man väljer att gå vidare tillsammans...
Ifall någon undrade.
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.
Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.
Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.
"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"
Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.
-Menar du allvar?!
-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...
Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.
Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.
Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.
För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...
Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.
Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.
Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.
Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.
Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.
Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.
Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.
"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"
Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.
-Menar du allvar?!
-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...
Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.
Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.
Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.
För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...
Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.
Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.
Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.
Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.
Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...
torsdag 25 februari 2010
En liten flicka
Det blir en liten flicka.
En lillasyster.
En dotter.
Vi hade inte tänkt ta reda på det.
Eller jag hade inte tänkt ta reda på det.
Men sambon insisterade.
Och jag hade inte karaktär nog att stå emot.
Jag var ju också nyfiken på det lilla livet därinne.
Av någon outgrundlig anledning kändes kraven med ens mycket större på mig som mamma.
En dotter,
vars viktigaste förebild är jag.
Jag som måste respektera mig själv, ta hand om mig själv och verkligen älska mig själv,
för att hon överhuvudtaget ska kunna göra detsamma.
För att hon ska kunna växa upp till en självständig individ,
som inte lever för att försöka foga sig efter andra.
Som lyssnar till sig själv och till sina innersta drömmar.
Som formar sin egen verklighet.
Mina barn kommer att bli min största utmaning,
i vilken jag tvingas omsätta all teori i praktik.
Jag ser fram emot det med spänd förväntan.
Redo,
men lite rädd.
Rädd,
men absolut redo.
En lillasyster.
En dotter.
Vi hade inte tänkt ta reda på det.
Eller jag hade inte tänkt ta reda på det.
Men sambon insisterade.
Och jag hade inte karaktär nog att stå emot.
Jag var ju också nyfiken på det lilla livet därinne.
Av någon outgrundlig anledning kändes kraven med ens mycket större på mig som mamma.
En dotter,
vars viktigaste förebild är jag.
Jag som måste respektera mig själv, ta hand om mig själv och verkligen älska mig själv,
för att hon överhuvudtaget ska kunna göra detsamma.
För att hon ska kunna växa upp till en självständig individ,
som inte lever för att försöka foga sig efter andra.
Som lyssnar till sig själv och till sina innersta drömmar.
Som formar sin egen verklighet.
Mina barn kommer att bli min största utmaning,
i vilken jag tvingas omsätta all teori i praktik.
Jag ser fram emot det med spänd förväntan.
Redo,
men lite rädd.
Rädd,
men absolut redo.
onsdag 24 februari 2010
Alla känslor är okej
Ja, faktiskt.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.
Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.
Jag kan ta några exempel.
Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.
Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.
Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.
Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.
En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.
Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.
När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.
Det finns fler exempel.
Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.
Alla känslor är okej.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.
Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.
Jag kan ta några exempel.
Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.
Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.
Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.
Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.
En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.
Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.
När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.
Det finns fler exempel.
Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.
Alla känslor är okej.
måndag 22 februari 2010
Tyst protest
Kollegan vände sig mot mig.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;
"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."
Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.
Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att
Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.
Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?
Jag är ytterst tveksam.
Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.
Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.
Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;
"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."
Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.
Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att
Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.
Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?
Jag är ytterst tveksam.
Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.
Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.
Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.
onsdag 17 februari 2010
Liten och rädd
Livet kan verkligen förändras på några ögonblick.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.
Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?
Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.
En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.
Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.
Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?
Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.
En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.
Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.
måndag 15 februari 2010
Leukemi
Vi pratade lite i går kväll.
Vi gör det inte så ofta längre,
inte som tidigare.
Vi har tagit en liten paus i analyserandet och försöker nog framför allt att i nuläget förbereda oss för vår växande familj.
Men igår så ville jag prata lite.
Mötas.
Jag ville veta svaren på mina frågor,
men samtidigt är det alltid läskigt att ställa dem.
Att han mår bra på det hela taget för tillfället är jag egentligen ganska väl medveten om.
Vägen tillbaka till att vara fysiskt otrogen känns ganska lång för närvarande,
och det är många varningslampor som bör lysa för honom innan han hamnar i en sådan situation.
Vi pratade lite framtid.
Att höra honom ärligt erkänna att han inte vet om han kan ramla ner i ett missbruksbeteende igen,
är både en befrielse och en börda.
När han säger det så vet jag att han är ärlig.
Att han vågar öppna sig för mig och berätta hur han känner.
Men det är samtidigt en börda.
Det blir så påtagligt att detta inte är något vi bara kan lägga bakom oss,
och gå vidare från.
Vi måste lära oss att leva med det.
Jag fick en sådan skön insikt igår när vi pratat om det.
Med en gång kände jag precis hur jag skulle förhålla mig till det,
och då återvände lugnet till min kropp igen.
Enligt en arbetskollega till mig som varit svårt sjuk i leukemi,
så är ett av leukemins dilemman att han aldrig kan friskförklaras helt och hållet.
Han kan känna sig cancerfri.
Må gott.
Ta hand om sig,
sköta om sin kost och sin kropp.
Vila mycket och överhuvudtaget lyssna till sig själv.
Men minsta lilla tecken på att sjukdomen återigen aktiverats måste tas på allvar.
Minsta lilla avvikelse från det som betraktas som normalt.
Och då är det vederbörandes skyldighet att söka upp läkaren,
och att ta hjälp innan det hunnit gå för långt.
För sin, sin familj och sina vänners skull.
Precis så ska jag förhålla mig till vår framtid.
Jag har rätt att bli förbannad om han inte tar hjälp i tid.
Om han inte utnyttjar sitt skyddsnät.
Han är skyldig oss det.
Mig, barnen och framför allt sig själv.
Så det så.
Vi gör det inte så ofta längre,
inte som tidigare.
Vi har tagit en liten paus i analyserandet och försöker nog framför allt att i nuläget förbereda oss för vår växande familj.
Men igår så ville jag prata lite.
Mötas.
Jag ville veta svaren på mina frågor,
men samtidigt är det alltid läskigt att ställa dem.
Att han mår bra på det hela taget för tillfället är jag egentligen ganska väl medveten om.
Vägen tillbaka till att vara fysiskt otrogen känns ganska lång för närvarande,
och det är många varningslampor som bör lysa för honom innan han hamnar i en sådan situation.
Vi pratade lite framtid.
Att höra honom ärligt erkänna att han inte vet om han kan ramla ner i ett missbruksbeteende igen,
är både en befrielse och en börda.
När han säger det så vet jag att han är ärlig.
Att han vågar öppna sig för mig och berätta hur han känner.
Men det är samtidigt en börda.
Det blir så påtagligt att detta inte är något vi bara kan lägga bakom oss,
och gå vidare från.
Vi måste lära oss att leva med det.
Jag fick en sådan skön insikt igår när vi pratat om det.
Med en gång kände jag precis hur jag skulle förhålla mig till det,
och då återvände lugnet till min kropp igen.
Enligt en arbetskollega till mig som varit svårt sjuk i leukemi,
så är ett av leukemins dilemman att han aldrig kan friskförklaras helt och hållet.
Han kan känna sig cancerfri.
Må gott.
Ta hand om sig,
sköta om sin kost och sin kropp.
Vila mycket och överhuvudtaget lyssna till sig själv.
Men minsta lilla tecken på att sjukdomen återigen aktiverats måste tas på allvar.
Minsta lilla avvikelse från det som betraktas som normalt.
Och då är det vederbörandes skyldighet att söka upp läkaren,
och att ta hjälp innan det hunnit gå för långt.
För sin, sin familj och sina vänners skull.
Precis så ska jag förhålla mig till vår framtid.
Jag har rätt att bli förbannad om han inte tar hjälp i tid.
Om han inte utnyttjar sitt skyddsnät.
Han är skyldig oss det.
Mig, barnen och framför allt sig själv.
Så det så.
söndag 14 februari 2010
Alla hjärtans dag
Att leva i nuet kan vilseleda en att tro att det inte går att planera för framtiden.
Att man inte vågar tänka för långt fram,
av rädsla för att verkligheten ännu en gång kan överraska en med en kalldusch.
Jag vill ändra detta och sprida lite hopp på den punkten.
Lite positiv anda såhär på Alla hjärtans dag.
För tre år sedan spenderade jag Alla hjärtans dag på sjukhus.
Jag låg där ensam, förtvivlad och tom.
Jag hade nyss genomgått en abort,
och jag svor tyst för mig själv att aldrig någonsin fira Alla hjärtans dag igen.
Anledningen till aborten var självklar då,
men desto grumligare idag.
Jag hade precis fått en fast tjänst.
Jag ville visa mig på tårna.
Ville vara lojal.
Vara den som jag förväntades vara,
inte nödvändigtvis den jag ville vara.
Jag ångrar mig inte längre,
det tjänar inget till.
Min räddning ur mörkret blev framför allt att jag blev gravid kort därefter och tanken på att min underbara son aldrig hade funnits i mitt liv om jag valt att behålla det andra barnet.
Men jag har inte firat Alla hjärtans dag sedan dess.
I år ville jag ändra på detta.
Jag ville fira vår kärlek.
Om än på denna kommersiella jippodag.
I samband med avslöjandet la jag min förlovningsring på hyllan och tvingade sambon att göra detsamma.
De ringarna saknade då värde för mig.
De var tomma, hånfulla och representerade lögner snarare än kärlek.
De beställdes och tillverkades utifrån illusioner och drömmar,
och när avslöjandet kom fanns det inte längre plats för sådant i min verklighet.
För några veckor sedan kände jag mig redo igen.
Jag kände en längtan att återigen bära min ring,
att få känna stolthet över den och att låta dem tillsammans representera något nytt.
Jag lämnade in dem i smyg och fick dem omgjorda.
Istället för de släta ringar som tidigare prytt våra fingrar,
bär de nu varsin extra förstärkning på mitten av frostat vitguld.
För att symbolisera att vi gick sönder,
men att vi nu är starkare än någonsin.
Det är förvisso bara ringar,
men symbolvärdet är ibland större än man tror.
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja bära den igen.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle varken kunna eller vilja känna stolthet över oss igen.
Men jag hade fel...
Att man inte vågar tänka för långt fram,
av rädsla för att verkligheten ännu en gång kan överraska en med en kalldusch.
Jag vill ändra detta och sprida lite hopp på den punkten.
Lite positiv anda såhär på Alla hjärtans dag.
För tre år sedan spenderade jag Alla hjärtans dag på sjukhus.
Jag låg där ensam, förtvivlad och tom.
Jag hade nyss genomgått en abort,
och jag svor tyst för mig själv att aldrig någonsin fira Alla hjärtans dag igen.
Anledningen till aborten var självklar då,
men desto grumligare idag.
Jag hade precis fått en fast tjänst.
Jag ville visa mig på tårna.
Ville vara lojal.
Vara den som jag förväntades vara,
inte nödvändigtvis den jag ville vara.
Jag ångrar mig inte längre,
det tjänar inget till.
Min räddning ur mörkret blev framför allt att jag blev gravid kort därefter och tanken på att min underbara son aldrig hade funnits i mitt liv om jag valt att behålla det andra barnet.
Men jag har inte firat Alla hjärtans dag sedan dess.
I år ville jag ändra på detta.
Jag ville fira vår kärlek.
Om än på denna kommersiella jippodag.
I samband med avslöjandet la jag min förlovningsring på hyllan och tvingade sambon att göra detsamma.
De ringarna saknade då värde för mig.
De var tomma, hånfulla och representerade lögner snarare än kärlek.
De beställdes och tillverkades utifrån illusioner och drömmar,
och när avslöjandet kom fanns det inte längre plats för sådant i min verklighet.
För några veckor sedan kände jag mig redo igen.
Jag kände en längtan att återigen bära min ring,
att få känna stolthet över den och att låta dem tillsammans representera något nytt.
Jag lämnade in dem i smyg och fick dem omgjorda.
Istället för de släta ringar som tidigare prytt våra fingrar,
bär de nu varsin extra förstärkning på mitten av frostat vitguld.
För att symbolisera att vi gick sönder,
men att vi nu är starkare än någonsin.
Det är förvisso bara ringar,
men symbolvärdet är ibland större än man tror.
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja bära den igen.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle varken kunna eller vilja känna stolthet över oss igen.
Men jag hade fel...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)