Nattsudd

Är av någon outgrundlig anledning fortfarande vaken och känner mig inte det minsta trött.
Mina älsklingar ligger och snarkar i kapp i rummet intill.
Huset är tyst, så när som på mitt hamrande på tangentbordet.

För ett tag sedan läste jag någonstans att vi medberoende kan ha en tendens att öppna oss ganska omgående för personer runt omkring oss. För att på så sätt skapa en intimitet som vi helt enkelt inte har tålamod att låta växa fram.

Till en viss del kändes det klockrent.
Jag har funkat så.
Vilket också lett till att jag relativt enkelt fått nära vänner.
Men ytterst få har kommit hela vägen in.
Jag har på något sätt behållit den där innersta muren.
Utan att kunna sätta ord på det själv.
Bakom vilken det verkligt sanna jaget dolt sig.

Tillslut hittade jag inte ens dit själv.
När jag sökte efter mig själv sprang jag in i muren, och började tillslut att tro att jag inte var djupare än så.

Jag ska inte ge något sken av att jag är helt i kontakt med mig själv och mitt innersta.
Jag är långt ifrån framme.
Men jag känner en enorm skillnad, även om jag har svårt att sätta fingret på hur.

Länge har min identitet varit snäll.
Faktiskt ända fram tills avslöjandet.
Då jag och sambon en tid därefter hamnade i ett samtal om mig och mitt medberoende.
Jag visste inte längre vem jag var om jag inte skulle sträva efter att vara snäll.
Det var ju så jag var.
Som alla förväntade sig.
Snäll.
Till lags.
Konsten att vara snäll.
Jag bemästrade den totalt.
Tyckte jag.

"Nej. Du är inte snällare än någon annan, inte innerst inne.
Det är inte det som utmärker dig.
Inte mest av allt.
Det är din intelligens."

Det var starkt för mig att höra.
Han tyckte jag var intelligent.
Lilla jag.
Inte bara snäll, utan intelligent.
Vilken tyngd.

Snäll är ett mjukt ord, så missförstå mig inte.
Det är inget fel i att vara snäll, så länge det inte handlar om ett tvångsmässigt beteende.
Ett beteende i vilket snällheten blir en fråga om överlevnad, för att bli accepterad och
älskad.
När man inte längre tror att man besitter några andra kvaliteter.
När snäll är det sista som återstår.

Men intelligent och snäll.
Gärna för mig.