Skelett i garderoben

Under den tid jag ägnade större delen av min vakna del med att leva i en drömvärld, fanns det en del saker jag förnekade och som jag helt enkelt vägrade kännas vid.
Det är inget jag är stolt över.
Men vissa saker har hänt.
Så är det bara.
Punkt slut.
Jag har varit otrogen mot min sambo.
Inte på långa vägar i samma utsträckning, eller ens i närheten.
Det finns bara tre personer som känner till detta.
Jag.
Den andra mannen.
Och så numera min sambo.
Det är en enorm lättnad, även om det är svårt att bekänna något man förträngt så hårt att det nästan inte längre är sanning.

Det började som en jakt på bekräftelse.
Från en liten tjej med dåligt självförtroende.
En profilsida på en dejtingsida.
Ordväxlingar fram och tillbaka.
Inget märkvärdigt.
Efter ett tag började jag att konversera allt flitigare med en och samma person på sidan.
Han fångade framför allt mitt intresse på grund av sitt intellekt.
Men det handlade fortfarande om bekräftelse.
Att få bli sedd.
Inte särskilt mycket om honom, egentligen.
Och så lite om hämnd mot sambon, för saker som skett i det förflutna.
För att låta udda bli jämnt.

Jag tror inte att jag egentligen ville träffas.
Det var inte målet för mig.
Men tillslut var det oundvikligt.
Vi träffades först en gång på ett café över en fika.
Och sedan ytterligare en gång till på egen hand.
Vi hade aldrig sex.
Inte ens nära.
Men jag gick ändå långt över gränsen för vad jag borde ha gjort, bara genom att träffa honom.
Första gången handlade det endast om en kram.
Andra gången gick jag längre än så.
Vad som slog mig var att jag tänkte "nu är det bara att göra det här".

Exakt samma ord upprepades från sambon när han beskrev känslan innan sina snedsprång.
"Nu är det bara att göra."
Som att vi på något sätt fastnat i ett hörn, och inte hade något annat val.
Även om våra gränser ändå skiljde sig åt ganska radikalt.

Jag mådde fruktansvärt dåligt över det jag gjort.
Begravde det inom mig, och lät det aldrig någonsin sippra ut till någon.
Då fanns det ju inte heller på riktigt.
Därför blir det lite svårare för mig att förstå hur man som i sambons fall kan upprepa handlingen om och om igen, om man upplever den ångest jag gjorde.
Dock är jag ju medveten om att jag inte delar min sambos sjukdomsproblematik, och det är väl förmodligen där skillnaden ligger.
Däremot blir det enklare för mig att förstå hur mäktigt ett förnekande för jaget kan vara.
När det nästan tillslut blir till sanning.
Och det blir ju onekligen lite svårare att göra mig själv alltför vit, och sambon helt svart.
Vi är ju ganska komplexa båda två.

Jag är som sagt inte stolt över detta, men jag är däremot stolt över att jag vågade bekänna det för min sambo utan att vara tvingad till det genom konfrontation.
Han skulle aldrig någonsin ha fått veta, men för mig var det ändå viktigt att rensa ut.
Så att jag inte längre delade en hemlighet med någon annan.

Genom att rensa bort gammalt skräp som funnits emellan oss, så får vi också möjligheten att närma oss varandra på riktigt. Utan masker och utan regi.
Bara han och jag.