Autobahn

Jag började att analysera hela världen.
Och hela världen kategoriserades in i medberoende och missbrukare.
Ytterst få människor var funktionella.
Disfunktionalitet var världens ledord.
Och jag hade knäckt det.
Jag såg sambandet som ingen annan gjorde.

Jag började nysta i min egen familj.
Dysfunktionaliteten gick som en röd tråd långt tillbaka i tiden.
Avstängningen av känslor hade blivit vårt arvegods.
Vår släktklenod.

Jag hittade syndabockar till höger och vänster.
Personer som gjort mig till den trasiga människa jag blivit.
Tills jag insåg hur trasiga de varit.
Och så fortsatte det.
Min alldeles egna variant av släktforskning.

Jag har alltid haft lättare för att föreställa mig saker i bilder.
För att det på något sätt blir mer tydligt för mig vad jag menar.
Eftersom jag lätt tenderar att gå vilse i ord, men mer sällan i bilder.

Jag såg mig själv och mitt eget liv som en motorväg.
Som en autobahn på väg mot ingenstans.
Där varje avtagsväg blev ett distraktionsmoment för mig.
Jag tappade fokus.
Förvillade mig in i andra människors liv.
I andra människors problem.
Det var vansinnigt svårt att hålla fokus på vägen.
På min väg.
När jag ju upptäckt livets verkliga beskaffenhet kunde jag helt enkelt inte låta bli att tolka allt och alla.

Idag har jag äntligen släppt taget om det också.
Jag funderar inte längre så mycket på min familjs känslomässiga bagage.
Jag vet bara att det finns ett sådant.
Eller ens på mina vänners.
För det är inte relevant för mig, i mitt arbete med mitt liv.
Det är bara ett sätt för mig att försöka gömma mig och fly från mina egna problem.
Missförstå mig inte, det är naturligtvis relevant såtillvida att jag vill kunna finnas där om mina vänner vill prata om det.
Men det är inte min uppgift att upplysa alla och envar om att de har känslomässiga problem som de måste ta itu med.
Att de är medberoende och kan bli friska från det.
Nä.
Insikten måste komma från insidan och är inget jag kan klistra på någon.
Dessutom kan jag ju till och med ha fel.