Vilse i oss

Insåg det i morse.
Jag har gått vilse i oss.
Inte för att det på något sätt skadat mig, men jag vet nu att jag måste stanna upp ett slag.
Hitta mig själv igen.

Månader av parterapi har varit fantastiskt för vårt förhållande.
Vi har fått nya verktyg vi aldrig någonsin känt till tidigare.
Men på det individuella planet har jag stått still den senaste tiden.
Mitt medberoende puttrar fortfarande under ytan,
men jag har inte hunnit tänka på det.
Eller snarare inte prioriterat det.

Den senaste veckan har jag varit småirriterad.
Trött.
Frustrerad.
Inte kunnat sätta ord på vad det handlat om.
Bara att känslan funnits.
Vi har varit lite griniga båda två, i ärlighetens namn, men det kan mycket väl vara så att mitt humör färgat av sig på honom.
Hönan eller ägget.
Spelar mindre roll.
Mitt humör - mitt ansvar.

Jag måste försöka att slänga in ytterligare en boll bland de andra.
Den viktigaste av dem alla.
Den som jag av någon anledning väljer att lägga ifrån mig först.
Bollen som representerar mig.
Där bland familjen, förhållandet och arbetet måste den helt enkelt in och upp där.
Inte för att jag är någon strålande jonglör.
Utan för att det är grunden för att alla de andra ska kunna hållas i luften.
Japp.
Så måste det bli.
Ny vecka, nya tag.